Inget blir som planerat

JAG FICK BÄRA hem min välpackade gymtrunk. Välfylld för att den innehöll två byten av kläder och skor. Inte för att jag är märkvärdig men cykelskor gör sig inte så bra på indoorwalking. Och ska jag vara ärlig så skulle det inte vara hänsynsfullt att behålla kläderna från spinningen till nästa pass…

Men av dessa snabba byten blev det alltså noll och inget! Orsaken är, helt plötsligt, ett strulande vänsterknä. Det började redan i förra veckan men jag vägrade att acceptera – det var fullt tillräckligt med höfter, nagelsvamp, astma och krypande ben – jamen eller hur?

Jag ställde i alla fall lördagens träning och fösvarde mig lite med att jag skulle baka Leons mellanmålsbullar -det var dock inte sanningen och jag hade hunnit med dem även om jag h a d e tränat.

Söndagens alpspinning krävs dock mer än ett ont vänsterknä för att avboka! Men jag stavgick dock inte till och från gymmet utan tänkte i mitt stilla sinne, som jag ofta gör, att nu ska jag vara förnuftig 😉

På måndagen, denna vecka, var knäet dubbelt så stort mot normalt men hade ändå ambitionen att gå på indoorwalking. Inte nog med det – jag var så trött så jag hade kunnat somna stående!
Jag avbokade i sista stund – åkte hem och lade mig omgående.
Jag sov i t i o timmar…

På tisdag kändes det helt OK att köra lite crosstrainer och styrka…
Det var inte samma känsla i morse om man säger så.

Så, idag har jag avbokat i g e n – både spinning puls och indoorwalking… Känner mig som en potta s k i t…

I morgon tar livet dock helt nya ambitioner genom att jag äntligen ska få krama om mitt barnbarn och för all del – träffa de ömma föräldrarna…

Jag har inte en aning varför mitt vänsterknä helt plötsligt ”bråkar” med mig? Nu är jag ju visserligen reumatiker med födseln och många goda vänner hävdar att det är den plötskiga kylan? Vad vet jag?

Nu ska jag i alla fall gå till sängs och drömma om att det hela ärr en mardröm 😉 Det gäller att vara optimist nu…