DET BAR AV till Stockholm tidig morgon och för dagarna fyra.
Våran lilla Kråka har nämligen fyllt år och nu skulle det minsann firas.
Men innan vi gav oss av till Anna och Oskar så checkade vi in på hotellet. Vi brukar ju normalt bo hos dem men just nu är även Steffanie och Leon här för att fira så…
Annas goda vän Helen med den lille Ruben var också med…
Ruben och Leon…
Det var härligt att få träffa nästan alla barnen igen…
Leon busar med morfar…
Och Boris vill förstås gärna vara med också 
Leon och jag läser lite…
Helen och lille Ruben…
Och fyller man år blir det förstås tårta…
Och jag fick minsann gosa lite med den lille Ruben – en sådan glad liten kille…!
Och moster Anna gosar lite med Leon…
En härlig dag som avslutades med en skön liten promenad med dom fyrbenta
VI ÅKTE FRÅN Malmö i söndagsförmiddag. Med sorg i hjärtat – jag får aldrig nog av den lille Leon…
Jag hann se några fullt blommande rapsfält innan jag somnade av ren utmattning – det tar på krafterna, och jag säger det igen, att jag förstår varför man inte får barn när man är 59 år Men så mycket kärlek och glädje – ja, det är en lycka att ha barnbarn!
Så härliga dagar vi haft, Leon och jag, med lek och stoj samt mycket kärlek. Som jag älskar den lille! Och just nu är det besvarad kärlek Så det är bäst att passa på…
Det tar på krafterna förstod jag då jag lade mig innan 21 på söndagkväll och sov hela natten samt mer eller mindre vägrade att vakna och stiga upp på måndagmorgon
På jobbet är det galet med fullt upp! Så det blev ett abrupt slut på fyra härliga dagar. Men i mitt huvud upplever jag våra dagar igen och jag hör Leon titt som tätt i huvudet.
När vi kom hem i söndags var det meningen att jag skulle fixa veckans lunchlhådor…men jag var helt slut och orkade inte. Efter dagens middagslagning blev det som tur var över till lunch för åtminstone en dag, kycklingfilé med blomkål och god sås av kokosmjölk och grädde
Måndag ja…fy vilket höstväder vi vaknade till. Regn och rusk samt mer eller mindre halv storm. Bara den korta biten till garageuppfarten och bilen var som att stå i en biltvätt! Våt!
När jag kom hem från jobbet var det bara att ställa sig vid spisen och fixa lunchlådorna som inte blev i går kväll…
Nä, det var mycket bättre i Malmö. Där hade jag i alla fall hjälp i köket…
Det blev också, trots regnet, en liten tur i trädgården. Mest för att övertyga mig själv om att det inte är oktober…
Men jag hade så klart hellre varit i Malmö och blåst såpbubblor men Leon
Men, jag gillar tredagars arbetsveckor och den har vi nu avverkat så i morgon bär det av till Stockholm för att fira den ”lilla” våran lilla Kråka Anna, som visserligen fyllde den tionde maj men bättre sent än aldrig
Och då kommer även lilla och stora Essingen, dvs, Steffanie och Leon och Oskar finns såklart på plats så glädjen kan knappast vara större – alla mina barn (nästan för Peter stannar hemma) på en gång!
LEON OCH JAG smög ut tidigt på morgonen för att resten av huset skulle få sova lite
Men det var attans kallt i dag så det blev inte så länge. Vi hann i alla fall spela lite fotboll och det är ju tröttsamt så man får sätta sig på bollen i bland och vila Unge herr Leon Zlatan Esse…
Efter det röjde vi runt en stund i lekparken…
På eftermiddagen hjälpte Leon till att packa upp när Steffanie och Peter hade varit och handlat. Jag putsade av köksfönstren…
Vi titade på Lilla Tåget på datorn och sedan tog vi en lite kvällspromenad runt kvarteret. Han gillar mycket att traska omkring ute. Man får bara ha en ängels tålamod för det är mycket som är spännande När vi kom hem styrde han upp lite så det blev städat i källaren…
Även i dag slockande den lille nästan innan han nådde kudden
Vid kvällsbadet lärde han sig blås bubblor med ett sugrör och var saltigt lycklig över sin nyvunna kunskap, så lycklig så vi var tvugna att ropa dit både morfar och mamma så dom kunde få se
I dag bar det av till Bulltoftaparken för att bevittna kosläpp…
Vi bänkade oss vid staket för att kunna se kossorna när dom kom och det var många som ville titta…
Lite spännande var det
Faktiskt så spännande så att han somnade som en sten när vi skulle gå hem…
Så, vi tog en promenad tills herrn sovit klart och då gick vi hem till morfar och åt både lunch och fikade på altanen…
Sedan blev det en tur med bilen runt kvarteret…
Och det tar tid kan jag lova när man ska kolla in alla grindar, öppna och stänga flera gånger och för att inte tala om alla spännande brevlådor som ska inventeras
Ja, sedan blev det förstås lite middag som Leon hjälpte till att laga…
Som vi faktiskt åt ute på altanen…
Moffebuggen skruvar fast alla handtag på de nymålade dörrarna i huset…
Innan kvällsbadet blev det lite fix i trädgården…
Efter all frisk luft i dag så somnade den lille innan huvudet ens hann landa på kudden
LEON OCH JAG började dagen med att sms:a ett grattis till Anna som fyller år i dag! Eller ja, vi hade varit igång en stund då – ville ju inte störa redan vid femtiden på morgonen
Vi tog Steffanies cykel till Entre för att kika på sandalen till Leon men när vi provat lite olika ledsnade herrn och ville inte mer…
Så vi gick till Burger King och åt lunch – det gick lite bättre för där fick han en leksak med maten
Innan läggdags blev det en lite tur till lekparken och mamma Steffanie fick följa med…
Vi tittade och kände på den fina, mjuka trädsvampen…
Och tittade på de fina träden som blommar…
Sedan skickade vi in mamma så hon kunde göra lite nytta medan Leon och jag fortsatte med en promenad runt kvarteret.
Han hittade en prefekt vandrarstav…
Ja, sedan hamnade vi i lekparken igen av någon underlig anledning
Och väl hemma igen blev det lite krattat…
Han är ljuvlig nu! Pratar hela tiden och lär sig nya ord varje dag. Det är inte klokt vad fort det går!
JAG HAR INTE tränat sedan i söndags då vi vandrade Vättlefjällsvandringen. Och även om jag hade velat träna så har det inte gått ;-(
Jag kom visserligen ur sängen i måndags (och tisdag och onsdag oxå) men det var ingen lätt sak kan jag lova!
Tror att detta var det värsta jag upplevt!
Det lustiga i kråksången är att när vi gav oss iväg, strax efter halv sju i söndagsmorse på vandringen, så planerade jag på fullt allvar att cykla till jobbet dagen efter. Men, bara den första milen… Efter det var jag villig att skänka bort mina bägge cyklar g r a t i s!
Och det var ju tur att jag inte gjorde det, gav bort mina cyklar, för hur skulle jag då kunna cykla Dalsland X-Country igen??
För trots att det var det värsta jag någonsin cyklat så ska jag köra det igen nästa år…Det är ju trots allt ett helt år kvar till dess
Nåja…åter till verkligheten, dvs vandringen.
Herregud, jag snubblade på varje liten trädrot som stack upp mer än tre millimeter för att jag inte hade kraft nog att lyfta foten högre.
Jag var också villig att betala en miljon, minst, till vem som som var villig att ta över den sista en och halva milen…
Det varv ju på sätt och vis tur att jag inte hittade någon – för var i hela friden skulle jag hittat den millen??
Jodå, det börjar rätta till sig för all del men jag har knappt vågat sätta mig ner på jobbet av rädsla att inte komma upp igen.
Och ger man sig fan på det så går det att gå i trappor baklänges nedför – det handlar bara om att orsaka så lite smärta som det bara är möjligt…
Arbetsveckan har annars inte varit så segdragen eftersom den tog slut idag. Tredagars arbetsvecka är najs!
Nu är vi på resande fot igen. På väg till Malmö för att krama om Leon. Han kan ju inte ha en mormor som är mer eller mindre invalidklassad så nu får det bli skärpning här!
På fredag ska vi gå på kosläpp och det ska bli himla kul. Det fanns minsann inte när våra barn var små så det blir första gången för oss
Från E6:an i närheten av Glumslöv…
GICK VI I DAG Vättlefjällsvandringen. Inte särskilt klokt med tanke på gårdagens aktivitet på mountain bike. Men det var inte ens förhandlingsbart
Och faktum är att det kändes OK när vi steg upp i ottan och träffade den allt krympande skaran av vår vänner som går vandringen…
Och det kändes faktiskt OK den första milen av den två och en halv långa vandringen men därefter var jag villig att betala en mindre förmögenhet för att slippa gå resten! Jag svor på heder och samvete för mig själv att aldrig mer gå ett steg i mitt liv…
Men Woffegubben var glad för han påpekade att det var första gången vi gick i samma takt
Och det ÄR en fin vandring, ingen tvekan om det, men man ska kanske inte köra ett fem mils helveteslopp dagen innan…
I alla fall var det perfekt vandrarväder och vi kom i mål till slut.
Slut är jag också så det blir tidig sänggång i dag samt v i l o d a g i morgon
Det finns viss tveksamhet över om jag kommer ur sängen men den som lever får se
HUR SATANS TUFFT Dalsand X-Country var för då hade det nog inte blivit av
Men vi tar det från början – Tina och jag åkte upp till Bengtsfors efter avslutad arbetsdag.
Resan gick fint och när vi checkat in på Vandrarhemmet Gammelgården blev det lite umgänge med resten av gänget som anlände lite tidigare än oss…
Vi slarvade dock inte hela kvällen då det krävdes lite sömn inför det som komma skulle
När vi hade frukosterat oss och haft en evighetslång planering över klädseln, långbenat eller trekvarts, regnkläder eller ej, skoskydd osv osv gav vi oss av till startfållorna – långbenat och med regnkläder
Vädret var i sanning blandat…regn, sol, vind och faktiskt en gnutta hagel under dagen.
Varken Tina eller jag hade några som helst andra ambitioner än att ta oss i mål så vi startade i sista startgruppen…
Det blev först ett ärevarv ner till Bengtsfors centrum innan den ”riktiga” starten var. Där, en och en halv kilometer från där vi samlades, började tidtagningen.
Det var nog den jobbigaste cykling jag någonsin gjort! Till och med CyklelVasan, som ju är näst intill dubbelt så långt, kändes som rena barnleken. Man kan ju undra var Bengtsforsarna hittat alla dessa mördarbackar
Efter en av dem, mördarbackarna, blev vi tvungna att ta lite återhämtning…
Som sagt, det var fruktansvärt jobbigt men förbaskat kul oxå Så, det finns chans att det blir igen.
Eftersom vi startade sist så kom vi också sist i mål
Sedan blev det middag arrangerad av loppet…
Det smakade ljuvligt!
Sedan cyklade vi tillbaka till Vandrarhemmet. Duschade och packade ihop oss för hemresa Vår kamrater var nog redan hemma då alla är snabbisar med cykeln
Ett par härliga dygn i goda vänners lag och som sagt det var skitjobbigt men också lika kul
NÄ DET BLEV inte cykel till och från jobbet i dag oxå! Jag steg visserligen upp en kvart före fem för att kolla läget men vissa, mindre ädlare delar, på kroppen sa NEJ
Så. Det. Blev. Bil…
Nu, i kväll har jag packat inför Bengtsfors.
Det ska bli himla kul med alla goa från gymmet och Tina och jag samåker
Jag tror ju inte att jag egentligen är förberedd inför detta men man kan ju inte göra mer än att komma sist
I dag har jag haft ett samtal med dietisten Maria på Kliniken angående den frånvarande viktminskningen…
Lite lustigt men jag fick ett mail från henne i förra veckan – jag hade ju tänkt att ta kontakt med dem för jag undrar vad som är fel!
Då mailar Maria mig som sagt förra veckan och undrar om jag vill ha ett samtal kring detta Hon berättde att Jonna, administratören på kliniken, läste min blogg
Här kan vi snacka om serviceanda!
Nåväl, jag svarade Maria att jag gärna ville det men att jag höll på att samla på mig en vecka först. Det vill säga vad och när och hur jag äter samt min träning så att hon skulle kunna få en uppfattning om just detta.
Så vi kom överens om att ha samtalet i dag.
Det var roligt att höra att jag fick med beröm godkänt för både matintaget och träningen. Hon var rent av lite imponerad
Vad kom vi fram till då? Jo, kanske att jag skulle skippa proteinet som jag tillsätter och att jag skulle ta mig en funderare på om jag kanske kunde tänka mig att använda lite magrare produkter av grädde, creme fraiche, Laktosfri mjölk osv osv.
Jag är ju lite motståndare till lightvarianter och vill gärna ha naturligt utan tillsatser men jag får kanske tänka om?
För övrigt kom vi fram till att jag nog får räkna med att det går lite långsammare för mig. Dels på grund av att startvikten inte var den ”värsta” och del för att jag inte påbörjat det här med träning nu utan hållit gång med den även innan. Alltså inte från soffpotatis till aktiv
Så, det får ta den tid det tar och jag är fantastiskt glad över att jag mår så oförskämt bra – vilket jag också påpekade. Känslan av att inte vara hungrig och känslan av att inte behöva lägga ner så mycket energi på det här med mat och hunger är outstanding! Och det kändes bra att få bekräftat att jag i alla fall inte äter ”fel”
Vi ska ju ha en återträff efter sex månader och den ser jag fram emot. Det är ”Livstidskurs” över en helg och kan säkert ge mycket tillbaka.
Så, jag kämpar vidare helt enkelt och ska försöka vara glad över mina ynka sex kilos viktminskning
Det kunde säkert varit värre!
SÅ DET BLEV cykeln till jobbet och en sämre start på dagen kan man tänka sig – absolut!
Med solen i ryggen gav jag mig av i ottan, visserligen med långbenade cykelbrallor, tröja, jacka och handskar men ändå Det var tre plus när jag startade!
Det sägs ju att man inte ska titta bakåt men i morse var jag bara tvungen…
Det är vackert nu och hade jag bara haft tiden kunde jag tagit många kort…
Jag tog den ”korta” vägen till jobbet…
Det funkade jättebra nu när dom äntligen är färdig med det förbaskade brobygget (Röde orm) så jag slapp krångla mig upp vid Redbergsplatsen, med fara för livet. Nu kan man lugnt cykla ”den gamla vanliga” vägen och det var jättefint med ny asfalt och iordninggjort.
Med väder, som i dag, blev jag bara tvungen att ge mig ut på en kortare lunchpowerwalk…
Jag tog den ”långa” vägen hem, alltså över Jonseredsbackarna. Det har ju inte heller varit möjligt under byggtiden av Röde orm men nu så…
Så en start på cykelsäsongen med sex mil i benen får väl betraktas som helt OK
Som vanligt och alltid var det motvind, eller rättare sagt stark sidvind de sista sex kilometrarna men så är det ju jämt där
När jag kom hem var det trettioåtta grader i kuvösen så middagen avnjöts på Utanförskapet…
Därefter Dog jag i sängen…Ända till strax före 21.
Nu ska jag duscha, lägga mig på ”riktigt” och fundera på om jag ska cykla i morgon oxå?
Kanske tar jag beslut först i morgon bitti, i ottan, beroende på om jag tar mig ur sängen eller ej?
|
|
Senaste kommentarer