Plötsligt stod hösten för dörren

OCH GAV OSS fantastiska färger både i natur och trädgårdar…

1_rod

Jag gillar verkligen inte hösten men det blir svårt att förneka att färgerna är ljuvliga en kort tid…

2_gul

3_nyanserirott

Annat som inte går att förneka är allt det jobb som skapas med att kratta upp alla förbaskade löv ;-)

4_lovpamarken

5_svaggul

6_brakved

Löv i massor som sagt…

8_1_blirnagratill

Och inte lär det vara slut ännu…

7_tulpantrad

Men det finns några som inte tycker att hösten är här på allvar ännu ;-)

8_blommarannu

Tyskland t o r

VI FICK BUD om att Wolfgangs farbror gått ur tiden. Det var ju inte alldeles oväntat men ändå inte väntat heller. Farbror Horst, som vi alltid kallat honom, har varit en kämpe med dåligt hjärta i många år. Men när det väl händer kommer det ändå som en chock.

Det som känns bra är att han och faster Inge fick en långt bra liv tillsammans och i somras var vi på fest där dom firade sin Diamantbröllopsdag det är inte alla som får uppleva det! Sextio år som gifta!

Steffanie ville gärna vara med på begravningen så vi körde vägen om Malmö och blev förstås härligt mottagna av vår lille Leon…

1_leonmoter

Vi stannade i Malmö under helgen så Leon hann hjälpa morfar med lagning av trappräcket ;-)

2_hjalpermorfar

På måndag förmiddag gav vi oss iväg mot Tyskland…

3_bron

Faster bjud in oss att bo hos henne vilket kändes bra. På kvällen blev det lite titt i album och lite minnen kom i dagen. Wolfgangs kusin Birgit och dotter i huset fanns också med…

4_fasterokusin

Vid kyrkan, på tisdagen, träffade vi dom andra syskonen, Lar, Holger och Renate, ur skaran…

5_helaganget

Det var en fin och stämningsfull minnesakt…

6_kyrkan

Det äldsta barnbarnet, som har två barn som ju då är barnbarnsbarn, höll ett fantastiskt minnestal över sin morfar. Mycket fint!

Efter akten blev det samling med lite att förtära på en fin restaurang i närheten av kyrkan…

7_efter

När allt var över tog vi vägen om Renate och överlämnade en del saker vi fixat med sedan vi sågs sist…

8_renate

Tillbaka igen hos faster Inge tog vi oss till deras favoritrestaurang för att få lite i magen. Dit följde även en av de döttrarna, Elke, med man med. Det blev en liten lugn och fin avslutning på dagen…

9_kvallsmat

Ja, sedan vad det då dags att ta adjö dagen efter igen. Strax efter frukost gav vi oss av samma väg som vi kom fast tvärtom då…

På färjan blev det tid för lite middag och fika. Och det är väl klart att man inte kan åka via Danmark utan att äta ett danskt wienerbröd ;-)

10_farjan

Så bron igen då…

11_bronigen

En natt i Malmö…

12_malmoe

…innan avfärd hem igen.

Inget vidare i dag

NATTEN VAR INGET vidare hade så himla ont i knäet att jag nästan började tvivla. Det börjar redan igår, sen eftermiddag, antagligen när all smärtstillande släppte och det jag tillförde sedan på egen hand blev aldrig riktigt så effektivt.

Men jag är fortsatt imponerad att den goda mottagningen och för att inte tala om i dag då jag blev uppringd av en sköterska som ville höra hur det var. Jag berättade att jag inte mådde något vidare och knäet smärtade mycket samt att jag inte kunde gå utan krycka.
Sköterskan tröstade mig med att det var helt normalt men skulle ändå be doktorn skriva ut lite med smärtstillande åt mig.

Döm om min förvåning när doktorn själv ringde upp någon timma senare och hörde sig för om min smärta. Även han sade att det var helt normalt efter att han hade ”röjt” runt därinne och även spolat med vätska. Svullnaden kommer att ge med sig men det tar några dagar så det är alltså inget att känna oro över.

Sen eftermiddag i dag kände jag mig aningens bättre tror jag. Jag har visserligen proppat i mig smärtstillande men på något vis känns det lite lättare nu.

Återstår att se hur natten blir? Det är givetvis jobbigt när det gör ont hur tusan man än försöker att ligga!
Men i morgon är en annan dag – förhoppningsvis en bättre sådan ;-)

Ett fantastiskt team

KLOCKAN NOLLSJUTJUGO VAR det dags att checka in för operationen, som via två titthål, skulle avlägsna eventuell menisk i mitt vänstra knä. Det började med att jag blev lite ängslig då det visade sig att kassan, där man skulle anmäla sig och betala, öppnade först 07.15. Då undrade jag hur i hela friden jag skulle hinna vara på plats på operationsavdelningen bara fem minuter senare – mitt turnummer visade nummer tre…

1_anmalan

Det är klart att jag inte hade behövt oroa mig för det men jag gissar att det hör till – lite oro ska väl infinna sig för jag var inte det minsta orolig för ingreppet!
Nåväl, så klart att jag hann till operationsväntsalen i tid…

2_Inteorolig

Jag blev så fint mottagen av personalen som var mycket mjuka och lite lagom skämtsamma att jag blev helt varm i kroppen! Jag har visserligen hört av flera, för att inte säga många, att just Alingsås är superduktiga på den här sortens operationer.

”Min” ortoped, som skulle operera mig, Ralf Beutinger, tog en sista koll på mitt knä och berättade vad han hade för avsikter med operationen. Han berättade också att det skulle kunna vara så att inget gick att åtgärda… Hemska tanke!

Därefter var det dags för narkosläkaren att prata lite och sedan var jag redo för operationen i den tillhörande snygga klädseln som tillställningen kräver ;-)

3_snyggo

Narkossköterskan fixade med lite nålar och andra nödvändigheter inför sövning…

4_redo

Jag blev inkörd på operationssalen och hann prata två, eller kanske tre, ord med narkosläkaren innan jag somnade ;-)

Uppvaknande var helt odramatisk med undantag för en helvetisk smärta i knäet! Det hade väl så klart sin orsak och jag fick lite smärtstillande som snart visade sig inte hjälpa ett dugg så det blev en omgång till.

Omgång två tog skruv efter ett tag och jag började känna mig glad. Glad att det var över och glad för att det även här på uppvaket var helt fantastisk personal som månade om mig. Ingen stress utan ett lugn som ju utan tvekan smittar av sig.

När jag steg ur sängen på uppvaket kändes mitt knä bättre än det gjort på hela tiden. Naturligtvis spelade allt smärtstillande in men jag kände mig glad igen. Men, jag måste erkänna att det infann sig en viss ängslan över att man inte hade hittat någon skada på menisken.

Innan hemgång, kom förstås doktor Ralf förbi och berättade vad han hittat. Och det var en hel del till min stora glädje måste jag säga för det hade varit konstigt annars med den helvetiska värk och plåga jag haft av detta. Nu kommer jag inte ihåg vad allt hette som han ”hittade” och det är ju kanske inte så konstigt med tanke på att det inte är ord som ingår i mitt normal ordförråd. Men, att det var menisk som hade plockats bort förstod jag. Det hittades också artros bakom knäskålen (tror jag det var) och han pratade om någon korsbandskada som fick åtgärd av något slag…Phew! Tyvärr går det ju inte att läsa vad en doktor skriver men allt detta noterade han…

5_1_hittade

Så var det med det. Äntligen kan jag se framåt! Doktorn rekommenderade fyra veckor med sjukgymnastik innan jag tog tag i gymmet. Men ändå, fyra veckor är ju inget mot alla de veckor som passerat sedan mitten på april!

Min sjuktransportör, läs mannen i mitt liv, tog mig lika säkert hem från sjukhuset som han tog mig till i morse…

5_klar

Vi tog till och med en liten promenad inne i Alingsås för att jag kände mig så yster ;-)

Väl hemma igen var det ganska skönt att kunna ta fram pumpsoppan jag kokade häromdagen – inget långkok med andra ord för dagens middag. Vi slog oss ner vid TV:n eftersom en nyopererad har giltig anledning till att uppföra sig på det viset en helt vanlig måndageftermiddag…

6_middag

Och eftersom det var Annandag Fars Dag i dag och det fanns farsdagstårta över så…

7_annandagfarsdag

Lång väntan och Fars dag

ÄNTLIGEN ÄR VÄNTAN över…Ja, inte på Fars dag då som man kan tro att rubriken antyder ;-) Men Fars dag har vi så klart firat i dag och jag har nog firat att min väntan på operation äntligen är över. I morgon bitti 07.20 är det dags på Alingsås Lasarett. Jag har gått med det här eländiga knäet sedan mitten på april. Med ständig smärta, svårt att sova pga värken och framför allt att inte kunna röra sig som man vill – det ska bli så himla skönt när detta äntligen är över så jag har inte ord nog!

Jag tassade upp lite före Woffegubben i dag och smög mig ut i trädgården för att kratta lite löv igen efter gårdagskvällen och nattens stormande som givetvis innebar att man inte kunde ana att vi krattade senast i lördags. Han var väl värd lite sovmorgon i dag då det blev dåligt med det i går eftersom vi var på tippen med alla löv och lite annat krafs som skulle slängas.

Nåja, solen sken och vädret var fantastiskt så det var egentligen bara skönt att komma ut och det lär bli fler gången eftersom Tulpanträdet släpper sina blad i sakta mak…

Krattat

Men, vi skulle ju fira Fars dag också så jag gick in och firade med Woffe som fått presenter per post av barnen och en liten av mig också för säkerhets skull ;-)

3_presenter

Vi åt lite frukost också och sedan kom även Woffe med ut för att avsluta soptunneutrymmet. Det var ju perfekt att få det klart när det nu var så fint väder…

4_sopstationen

Och jag konstaterade att alla är inte riktigt överens om hur mycket höst det egentligen är. Flera av mina blommor blommar som om ingen höst var i sikte…

2_blommar-an

När det är Fars dag så får far bestämma vilken middag det ska ätas. Jag är ju inte förvånad över att valet blev potatismos, citrongräddsås och panerad fisk. Just panerad fisk är Woffegubbens favoritmat men vi äter det inte särskilt ofta…

5_middag

En tårta måste ju far ha också så det blev det till TV:n…

6_tarta

Nu har jag duschat mig i Descutan inför operationen ska dra mig in i sängen för det blir en tidig uppstigning. Ska ju duscha en gång till i morgon bitti innan vi drar iväg.

Med raketfart

HELGEN FÖRSVANN med raketfart kändes det som. Men Leon och jag tog i alla fall morgonskiftet och löste världsproblemen samt åt en liten förfrukost och tände lite ljus så det skulle bli mysigt…

15_tanderljus

13_forstaskiftet

Ja, faktum är att vi hann inte så mycket mer än att frukostera tillsammans innan det var dags för att packa ihop och åka till Göteborgs Centralstation.
Vi försökte gömma Knodden i bagaget men han ville absolut åka med hem till Malmö ;-)

14_hemigen

Och det blev tyst och tomt i huset igen…

Det fick bli museum

LEON OCH JAG vaknade förstås först på lördag morgon så vi kunde mysa lite innan de var dags för den ömma moderna och Woffegubben att varkna så vi kunde frukostera oss.

Det vägde tungt, med tanke på vädret som inte var något vidare då det var grådaskigt, kallt och faktiskt lite smått ilsket regn, att vi skulle besöka Volvo Museum.

5_tung

Det var ju lite kul eftersom det var första gången för Leon och även för mig faktiskt!

4_museum

Oj, vad mycket fina volvobilar! Så himla fina så man skulle kunna tro att dom rullat ut från bandet samma dag! Dom flesta bilarna fick man ju inte röra och allra minst sitta i men det fanns även några som man kunde få testa…

6_buss

Leon kanske kör omkring med en sådan här när det blir dags? Vem vet…

7_kanskenagotattbli

Eller blir traktorförare. Det har han ju redan testat på hemma hos farfar som har en alldeles egen traktor…

8_ellertraktorforare

Vem vet busschaufför kanske är något…

9_ellerbuss

Brandkåren vill ju annars dom flesta grabbar jobba på ;-)

10_brandkaren

Och då kan morfar vara med och hjälpa till lite ;-)

11_morfarhjalpa

Två rattar skulle kanske vara praktiskt?

12_tvarattar

Det blev en liten fika, när vi museat oss klart, innan hemfärd.

Nästan svimfärdig

NÄR JAG I fredags höll på att svabba gästtoan ringde det på dörren. Eftersom det aldrig, nästan i alla fall, ringer på vår dörr så blev jag så klart förvånad och när jag öppnade höll jag på att svimma!

Vem står där med världens bredaste smil om inte Leon och Steffanie! Vilken överraskning! Och jag som längtat så!

1_Promenad

Det blev kortis ut i solen… Jo, det var visserligen soligt men kallt som attan så det blev ingen lång stund innan vi tog oss in i stugvärmen igen.

2_lekerlite

När det var dags att möta upp morfar vid busshållplatsen så gick vi alla tre i samlad trupp. Morfar blev så klart jätteglad – det är minsann bara när Leon är här som han blir mött efter avslutad arbetsdag!

3_mottemorfar

Det visade sig förstås att hela familjen visste om att Leon och Steffanie skulle överraska mig – alla utom jag ;-) Men det var så kul så det får dom gärna göra ofta…

Skulle bara

VI SKULLE BARA titta när vi travade in på TV-affärren då vi ändå var i stan för att luncha ihop – Woffegubben och jag…

Om jag ska vara ärlig så brukar vi inte klara det där med att bara titta så det är inget nytt beteende vi lagt oss till med. Egentligen bara löjligt att ”lura” sig själv med att vi verkligen bara skulle titta ;-)

Bakgrunden är att vår TV har bråkat ett tag med att ljudet krånglar. Det har ju i och för sig varit baggis att kringgå genom att använda sig av bio-ljudet…en anläggning som vi köpte för tusen år sedan för, med den tidens mått mätt, en mindre förmögenhet!
Njae, det var ju kanske inte tusen år sedan men det känns så nu när man tittar in på dagens anläggningar av bio-ljud.

Senast kvällen innan hade vi småpratat om vad en TV skulle gå i dagsläget. Woffe tippade på att en bra TV skulle hamna på cirka sju tusingar.
Glöm det säger jag bara! Med dagens krav på TV får du inte något för sju tusenlappar! Men det visste jag ju inte då så jag tänkte nog att sju tusen kan vi nog avvara…

En duktig säljare lyckades sätta klorna i oss så nu går jag här och väntar på transport av följande varor…

TV

Numera ska det vara välvd skärm…

Bioljud

Och ljudet ska naturligtvis matcha med att vara välvt det oxå eftersom ”limpan” (den kallas så) ska stå under TV:n…

Tangentbord

Tangentbord så klart! Det ser jag dock fram emot – att slippa ”feppla” med pilar upp och ner på fjärrkontrollen för att välja bokstäver ska faktiskt bli skönt…

Jo, vi är medlemmar i klubben Den Som Har Flest Prylar När Hen Dör Vinner!

Man kan ju konstatera att det är en himla tur att köksrenoveringen är klar för den här helgen lär väl, utan tvekan, gå åt till att få igång tekniken. Förmodligen inte helt lätt kan jag gissa!
Lite kul ska det bli ;-)

Inte nu igen!

GILLAR INTE HÖSTEN och för all del inte vintern heller! Som en käftsmäll dalar humöret utan att det går att förklara varför det hände här och just nu och igen och igen?! För så är det – känslan känns igen. Kanske är det hösten kanske inte? Kanske något annat? Lite som att gå på en minbana…

Host

Om det var möjligt att gå i ide hade det varit ett bra alternativ, bara för att slippa, komma ifrån och gömma och glömma. Nu är det inte så lätt, tyvärr!

Man kan ju så klart isolera sig och sluta uppdatera med justa ”one liners” på sociala medier eller med bilder som kanske får någon att tro att allt är OK.
För så är det väl?

Stundtals är riktningen rakt in i väggen – dörren har hittats med nöd och näppe! Än så länge! Frågan är bara hur länge?

Att man har miljoner ting att vara glad över hjälper tyvärr inte i lägen som dessa och det ger ju en enorm otacksamhetskänsla när det finns andra som har det mycket värre…

host2