En aningens bättre surhetsgrad

Ja, vem kan motstå all uppmuntran och alla hejarop och snusförnuftiga råd från goda vänner när man har gnällt i dagboken.

Nej, det kan inte ens den suraste göra och alltså inte jag heller.

Fick till och med uppmuntran via cybevykort från Stora Monsterbarnet.

Och gästboksinlägg på Lunar – fy tusan vad jag har det bra mitt upp i allt snorande och hostande!

Klart man måste dra på smilbanden då.

Efter jobbet var vi och handlade det allra nödvändigaste. På lördag tänke jag vara Spicegirl igen och förbereda lite mat inför nästa helg då vi har Anna, Oskar och Helen här samt och inte minst hundkenneln 🙂 Som består av Boris och Ila och Greta och Alice, tre pudelbusar och en wippert (undrar just om det var det ”märket” och i så fall om det verkligen stavas så?).

Jag hittade en jättemysig kokbok som jag köpte i tre ex. En som jag tänkte ha själv då och sedan varsin till flickorna var tanken – vi får väl se om dom är intresserade. Det var många så kallade vardagsrecept i kan vara bra att ta till när fantasin tryter.

Woffe ska jobba på lördag så då passar det bra om jag står vid spisen och sedan kan vi kanske sanera huset på söndagen. Det blir väl en helg att se fram emot 😉

Ska nu snyta ut några liter från näsan och krypa till kojs för att på alla goda vänners uppmaning bli frisk!

Åja, det känns faktiskt något bättre i nacke och rygg nu ikväll!

Och jag surar på

Som om inget hade hänt, och det har det inte heller, sitter jag på min kammare och fortsätter med att grinigt (så det stänker om det) sura vidare.

Jag blir inte bra, har fortfarande ont i nacken och ryggen. Ser närmast ut som en fransk politiker med nackspärr (alltså stel och helt orörlig). Hostar så det låter som om jag vore långt nere i avgrunden och näsan är snorig.

Ingen träning, inget sim på morgonen, inget joggande, inget gym inget inget av något.

Den största ansträngningen jag genomför på dagen är möjligtvis promenaden mellan garaget och arbetsplatsen! Det är väl kanske 300 meter högt räknat.

Woffe har flyttat in i gästrummet för att överhuvud taget få någon sömn då jag låter nätterna igenom. Vad tusan är detta???

Ingen av mina arbetskamrater vill komma in i mitt rum (på jobbet) för där luktar det Tigerbalsam som om vore det tillverkningsplatsen för densamma.

Mitt ego säger mig att jag inte har förtjänat detta och jag irriterar mig sanslöst på att ha fått lägga ner all träning vilket i sanning innebär att jag får börja på ruta 1 igen när detta är över – om det nu någonsin går över.

Just nu känner jag mig precis som en tjurig barnunge som behöver tröst av sin mamma! Men min mamma finns inte mer och jag är ju å andra sidan ingen barnunge, i alla fall inte om man ska gå efter födelseintyget.

Samtidigt börjar jag undra? Det tog mig 50 år att inse att jag behöver träna och då, då blir jag förkyld, får hosta och ont i rygg och axlar!

Nåja, jag kommer envist att fortsätta tjura och tjura till viruset, eller vad det nu kallas, inser att här kan man inte bo och ger sig av någon annan stans.

Nu fattas det bara att den grymme badmästaren drar in årskortet på simhallen 😉