Vilken respons!

Några ord och jag fick en sådan respons i dag som jag bara inte trodde var möjlig! Anna, Linda, BIM – tänk vad härligt det är att få ”tänka högt” och få ett sådant gensvar!

Jag tror till och med att jag fått mig lite vishet till råga på allt. Jag som annars brukar säga att jag inte besitter varken visdom eller kultur.

BIM är ju mamma så hon vet precis vad jag talar om och Anna och Linda är ju barn så – kan man få bättre referenser?

En eftermiddag, som var ganska tung och lite dyster då man ger sig hän i tänkandets mekanism, fick ett slut som blev så positiv så jag just nu går undrar om inte alla människor, och då menar jag ALLA människor, borde blogga 🙂

Visst kan man fundera

Över livet och hur det blivit och vad som är bra och vad som är mindre bra.

Räcker man till i alla lägen? Är man nöjd med sig själv? Är man trygg?

Vad hjälper det egentligen att man är stolt över sina vuxna barn när man ändå inte räcker till i situationer som kräver att man bör göra det? När dom är ledsna över något eller när dom är totalt slut för att livet kräver och tar så mycket?

Vad hjälper då en mammas eller pappas tama trevande försök till tröst eller insikt?

Det är klart att man hade en mycket bättre sits när dom var små och man relativt lätt kunde ge dom tröst och kunskap när dom hungrade efter det.

Men så är ju inte livet – att barnen förblir små och bekymren små i all evighet. Och vad är det egentligen som avgör om ett bekymmer är stort eller litet?

Hur ska man vara som förälder egentligen? Finner man alltid dom rätta orden och kan man alltid stödja och vara till hjälp eller tröst på rätt sätt?

Hur blir man förresten en bra förälder och hur är en bra förälder?

Är det hönsmamman som alltid är lite orolig trots att ungarna är giftasvuxna? Eller är det mamman som säger att nu har dom flyttat hemifrån och får sköta sig själva. Eller, eller?

Ja, det är många frågor som egentligen inte kan få något svar men visst funderar man av och till.

Jag är säkert inte ensam bland all mammor, världen över, som funderar och undrar men just nu är det ingen tröst. Just nu känns milen emellan oss och barnen som om vore det härifrån till evigheten!