Home at last

Äntligen hemma skulle man kanske säga på ren svenska 🙂

Det har varit en tuff dag och framför allt en evinnerligt lång resa men nu är jag som sagt hemma och sängen väntar.

Det är bara lite svårt att tagga ner på direkten – sitter här och undrar om jag glömt något! Då kommer telefonen att skrälla långt före GT-killen ringer på dörren för att fråga för miljonte gången om vi vill köpa GT…..

Det är fortfarande dödstyst i det mullerska hemmet! Rösten vill sig inte och under kvällen när det strulade lite (som vanligt) och jag var tvungen att ringa en massa samtal kändes det som om jag ville börja grina för varje ord jag försökte pressa fram.

En kraxig kråka, boendes mitt i storgöteborg bland avgaser och andra föroreningar, låter bra mycket bättre än jag gör just nu!

Vad har jag råkat ut för??

Jag lär inte få något svar denna afton, som dessutom går mot sitt oundvilkiga slut, utan hoppar i sängen i stället och ser om lite sömn kan hjälpa upp saken.

Till Annelie

Din sorg är obegriplig för alla utom dig själv och förmodligen även för dig.

Vi känner inte ens varandra, fast jag tycker att jag känner dig eftersom Anna har pratat så mycket och varmt om dig.

Jag vet att du har hjälpt Anna vid många, många tillfällen med vovvarna. Jag vet också att detta var ditt livs dröm som nu så helvetiskt tagit slut.

Jag tänker inte försöka, inte ens med ett enda ord, trösta för det finns ingen tröst i lägen som dessa.

Jag vill bara säga att vi tänker på dig, gråter med dig och precis som du säkert gör, faktiskt undrar hur livet kan vara så grymt.

Annas mamma och pappa