Men så här några dagar efter mordet på Anna Lindh och tårar i en aldrig sinande ström konstaterar jag ändå att den vackraste och finaste och mest imponerande minnesstunden av dem alla för Anna måste ha varit bönen i moskén på Södermalm.
Inte för att det var första gången en icke-muslim hedrades på detta sätt utan för de vackra ord som sades och sjöngs för Anna, så enkla men så rakt in i hjärtat rörande.
…vi ska berätta för våra barn om dig Anna….
Det rörde mig djupt.
*Kommer bara in och ger dig en kram…*
Jag är så glad och tacksam att du finns! Gela
Jag fick stänga av teven för jag orkade inte med att smågrina hela dagen.
Det finns inte så mycket att skriva om det – orden faller platt. Men det berör.
Ja, det är verkligen så. Det känns som om någon rört runt ordentligt därinne och det är svårt att få ordning på käsnlorna igen. ’Kram*