Konfirmation...

I DAG VAR VI VARMT VÄLKOMNA till Mikaelas, ett av mina fina brorsbarn, konfirmation. Så vi begav oss mot Olsfors Missionskyrka…

Vi tog väl inte upp hela kyrkan för oss själva men näst intill ;-)
Den minsta i släkten roade sig så bäst hon kunde…

Så kommer Konfirmanderna intågandes…

Prästen var ledig och lös, hade humor och det blev en riktigt trevlig tillställning…

Kören, där både Mikaela och Felicia ingår, underhöll med skönsång…

Och det kändes skönt att konstatera att konfirmationsakten har lättat lite på sig och inte är så stel och stilriktig som när jag var ung…

I strålande som fick vi beskåda hela fina konfirmationsligan utanför innan var och en av dem fina ungdomarna gick åt var sitt håll för att fira med släkt och vänner…

Sedan blev det mingel…

Och makalöst god mat…

Presentbordet…

Ömma modern med den förstfödde ;-)

Mikaela, huvudpersonen för dagen, och sin käre Frank…

Mamma Maja håller ett tårdrypande tal till Mikaela…

Och lillebror (den ömme fadern) lassar in av den goda maten…

Storebror med fru Eva och sondotter Sofia…

Efter god mat blev det presentöppning…

En trevlig dag att få uppleva med släkt och vänner ;-)

Vi for sedan vidare mot Tjolöholms slott där det var veteranbilutställning och min goda gymkamrat Tina var med och ställde ut sin ögonsten Cornela en Amazon årsmodell 1961…

Och Woffe satte sig förstås i och återupplevde gamla minnen…

Han hade en sådan här när vi träffades för hundra sedan ;-) Fast det var en yngre variant av årsmodell 1964 och bara två dörrar ;-)

Göteborgsvarvet 2010

SÅ HÄR EN DAG SENARE ska jag inte försöka försköna den process som det här varvet, mitt tredje i ordningen, har inneburit. Det var ett svårt beslut att ta – om jag skulle springa eller inte – men jag är ju som jag är (inte riktigt navlad) så det hade varit alltför bittert om jag hade tvingats ställa in.

Jag tog dock inte det slutgiltiga beslutet förrän i går morse och då insåg jag, med viss panik, att jag hade löptränat på tok för lite den sista månaden på grund av höftvärken. Men…

Cyklarna packades på bilen för vi planerade att parkera på ”säkert” avstånd för att verkligen få parkering och sedan cykla till Slottskogen.

Vi var ett helt gäng från GPFF som sprang i år – och det är alltid kul…
Och som vanligt har vi ”egen” samlingsplats med flaggor och allt…

Det blir en del taktiksnack ;-)

Och det är ju som det är mysig stämning, fantastiskt väder, bajamajjor och folk i en oändlig ström ;-)

Och årets tröja från GPFF var vit…

Jag letade upp min startgrupp i god tid för det är inte alldeles självklart att man tar sig snabbt fram bland alla väntande löpare och publik. Woffegubben var förstås med och supportade med marktjänst som alltid – han är helt fantastisk och ställer godhjärtat upp på alla min dumheter och stöttar utan gruff ;-)

Det blev enormt jobbigt redan från start, pulsen steg över max redan efter 30 sekunder och jag gissar att det berodde på värmen som var 25 plusgrader. Jag hade, för mig själv, bestämt redan innan start att om jag fick ont så skulle jag bryta och gå så långt som jag hann innan repet drogs.
Men första milen gick bra om man då undantager att jag låg på alldeles för hög puls.

Det var många som började gå redan på Älvsborgsbron och jag fick tyvärr uppleva många som kollapsade utmed sträckan – så man fick sig utan tvekan en tankeställare…

När jag kom till Götälvbron gick jag faktiskt en lång sträcka, den badade i sol och det fanns inte en gnutta skugga att ta skydd av. Och när vi kommer av bron till vätskekontrollen så var muggarna slut!! Det blev alltså ingen vätska förrän Bältespännarparken. Kanske var detta ödessträckan för många?

Och när jag kommer upp till Götaplatsen var svamparna slut – som jag hade sett fram emot det! Jag var så varm i ansiktet då så man hade med all säkerhet kunnat steka ägg på min panna ;-)

Tre timmar, fyra minuter och tio sekunder senare springer jag i mål…

Det är ju med en viss känsla man hänger på sig medaljen…

Och Ifånen var med förstås…

Och en sak var säker, i alla fall innan målgång, var jag fast besluten att ALDRIG mer springa varvet. Men med alla hejarop från familjen, arbetskamrater utmed vägen, sms från när och fjärran så undrar jag om det inte blir ett varv till. Nästa år ska ju dessutom Steffanie springa igen.
Jag fattar i och för sig inte varför hon inte sprang i år – hon ska ju inte föda förrän 17 juni ;-)

TACK ALLA för uppmuntran och hejarop – det var nog därför jag klarade varvet!