På resande fot igen

Det blev ett drama utan dess like för oss då vi skulle koppla på husvagnen på bilen för vidare färd. DET gick bara inte i det lutet vi stod utan vi fick kontakta receptionen och därmed få traktorhjälp att få vagnen på slät mark.

Campinglivet kan kännas lite tungt ibland därom råder ingen tvekan men vi kom i alla fall i väg vid 12-snåret och siktade nu mot Villach i Österrike.

Vi snuddade alltså Vienna och Venezia men avstod att krångla oss in i dessa bägge städer. Fortsatte alltså på motorvägen som i sig var en upplevelse. När vi närmade oss Österrike tornade bergen upp igen och därmed började också tunnlarna. Man har alltså borrat och sprängt sig igenom detta bergsmassiv så att man nu kan köra relativt bekvämt hela vägen.

Det var en massa tunnlar men som tur var, var dom av något bättre kvalitet än dem vi upplevde runt Gardasjön.

Jag är inte längre förvånad över det pris man får betala för att åka på dessa vägar. Tänk vad möda och pengar detta måtte ha kostat. Vi har alltså betalat mycket pengar, tror att det är mellan 500-700 kronor hittills bara i vägavgift.

Nu har vi stannat för i dag och är alltså åter i Österrike, denna gång sydost om Innsbruck, i Villach.

Vi tittade ut en campingplats i vår alldeles eminenta campingbok och bestämde oss för en som ligger vid en sjö. Stället heter Arneitz strandcamping och ligger vid en sjö som heter Faaker See. Nu vågar jag knappt skriva mer hur dyrt det är att campa i detta land. På denna camping får vi betala 347 kr/dag men å andra sidan var receptionen mer lik Grand Hotell än en camping. Och infarten till själva campingen påminde mer om Las Vegas än Österrike. Detta har vi dock ännu inte utforskat men det ska väl bli tid till det också.

Det uppstod som vanligt problem med att få husvagnen på plats men det dök upp, som gubben i lådan, tre äldre herrar som var mycket snälla och hjälpsamma. Det slutade med att vi helt enkelt blev tvungna att koppla bort bilen för det gick inte ta sig runt ett hörne men med den proffshjälpen vi fick så var det inget bekymmer. Woffe körde runt kvarteret med bilen och jag samt de tre vänliga herrarna hjälptes åt att med handkraft placera vagnen så att vi åter kunde koppla på bilen. Därpå valde vi en annan väg på inrådan av herrarna och se det gick ganska bra. Väl på plats dök det upp ytterligare tre vänliga herrar som hjälpte oss att få in vagnen på den plats vi blivit tilldelade.

OCH det är skapligt rakt. I natt ska vi alltså inte behöva sova i en skidbacke och det bästa av allt …. vi har tagit av cyklarna innan vi körde in

Gardasjön runt

Vi vaknade ganska tidigt av värmen. Om man inte visste bättre så kunde man tro att vi hade somnat i en bastu. Förresten så gick natten relativt bra med tanke på att vi sov i en skidbacke med den placeringen vi har på husvagnen. Jag var lite orolig i går kväll om att jag kunde rulla över på Woffe (och då kan man ju bara spekulera i vad som kunde hänt) men eftersom det var så varmt kunde man inte ha något täcke på sig så det kunde jag alltså placera emellan oss som en liten stoppmur ;-)

Efter en kort promenad i omgivningarna märkte vi att om vi ville se något av denna ljuvliga sjö så var det nog bättre att ta bilen.

Sagt och gjort. Vi begav oss i väg för en tur runt Gardasjön och det var ett hissnande äventyr på många sätt.

På den sida som vi bor är det ganska skapliga vägar men på den motsatta sidan, alltså bergssidan, var det stundtals jämförbart med asfalterade kostigar, nej jag överdriver lite men det var smalt som attan och jag blundade vi många tillfällen vid mötande trafik.

Vi hade dessutom läst om de 70 tunnlar, av varierande längd, som man kör igenom. Det var fantastiskt och en aning pirrande i magen för vissa var väldigt smala och mörka utan belysning. Befolkningen kör som idioter och turister är nog bara ett ont måste, åtminstone dom som kör sakta och försiktigt.

Det ligger minst tusen (har inte räknat men det kändes så) hotell runt Gardasjön och minst lika många restauranger eller Ristorante Trattoria.

Vi stannade på några vackra platser där det var möjligt att stanna. För det var nämligen det största problemet just att kunna parkera.

Längst upp där sjön tar slut i Riva del Garda stannade vi för att äta och vad ska man äta i Italien om inte en riktig italiensk pizza så det gjorde vi. Det smakade mer än bra och inte alls så mastigt som dom man får hemma. Byn bestod av smala fina gamla gränder och vi hittade ett ställe där vi satt ute och åt.

Turen runt Gardasjön är långt mycket längre än man först tror och man kör nästan hela vägen precis längs vattenbrynet med undantag för bergen då man kör igenom tunnlarna. Vi åkte hemifrån runt 12-snåret och var tillbaka strax innan 21.00.

Det har varit en olidligt varm dag, 31 varma plusgrader och vindstilla, så det var ganska skönt att turista i bilen med airkondition. Och trots allt stillasittande i dag så känner jag mer trött än dom dagar vi har vandrat upp alperna. Vi får väl skylla på värmen. I morgon drar vi vidare i Italiens sköna land.

Hallandsåsen – Släng dig i väggen!

Vi lämnade alltså Innsbruck i dag runt 11.30-tiden och begav oss vidare mot Brennerpasset och därmed Italien.

En resa som satt sina spår kan jag lova. Ingen av oss har tidigare besökt detta land så givetvis var spänningen på högsta nivå.

Landskapet påminner mycket om Innsbrucks omgivningar men med den skillnaden att man odlar mer här. Längs hela vägen fanns vin- och äppelodlingar kilometer längs kilometer.

Vi stannade en gång på en rastplats och njöt av varsin glass samt den klassiska

Latare går inte att bli

Som sagt, det blev en riktigt lat dag. Med undantg för inköp så har vi inte gjort ett skapandes grand i dag. Woffe hittade aldrig simhallen så han kom hem igen obadad. Efter middagen slappade vi bägge två och somnade till en stund. Fattar inte hur man kan bli trött av att inget göra.

Det kom en rejäl skur under tiden vi åt middag och den höll på i säkert 1 timme men nu har det lugnat sig igen.

Nu ska vi slappa framför TV:n resten av kvällen.

En riktig slöpottardag

I dag vaknade till och med Woffe ganska tidigt men det berodde på att han bestämt sig för att klippa sig i Völs där det också finns ett affärscentrum.

Vi handlade efter klippningen med tanke på att vi nu packar ihop och drar vidare.

Sedan ville Woffe att vi skulle åka till simhallen men jag var inte lika sugen så jag stannade hemma och fixade lite och Woffe stack i väg för en simtur.

Det har varit intensiva och trevliga dagar här i Innsbruck. En reaktion är att det är dyrt att leva här men omgivningarna är så fina så det får man ta helt enkelt.

Jag vet inte om det är så mycket billigare i Italien som är vårt nästa mål men det återstår att se.

Det kallar jag banne mig kärlek

När jag gick bort för att duscha så hörde jag hur himlens alla portar öppnade sig….Vem står utanför damernas duschrum när jag är klar med ett paraply????

Jo, Woffe förstås. Det var väl gulligt av honom? Inte för att jag på något sätt är gjord av socker – men ändå!

Tänka sig att han stått där i ösregnet medan jag har duschat, borstat tänderna och smörjat in både fötter och ben med fotsalva respektive tigerbalsam…..

Oj, oj, oj ,oj Våra fötter – Mina smalben och vader!

I dag vaknade jag tidigt som attan (igen). Satt och njöt av tystnaden och Woffe sov.

Efter en stund gick jag bort och handtvättade det som tillkommit sedan tvätten i maskin i går förmiddags.

Därefter fick det banne var nog – på Woffes sovande vill säga. En strålande dag som denna kan ju inte bara gå åt till att slösova.

Frukost och därpå planering om var vi skulle vandra denna ljuvliga sista söndag i juli.

Woffe kom med förslag från Steffanies bok dit man kunde ta sig med tåg upp en bit i bergen och sedan fanns olika vandringar att välja mellan.

Sagt och gjort! Först buss till Markplatz och därefter spårvagn som mer var som ett tåg. Men efter en stund insåg vi att det var fel tåg vi hoppat på men ingen fara på taket vi kunde byta längre fram.

När vi bytt tåg till det som skulle ta oss till slutstationen för dagens övning så började ett litet äventyr kan jag lova. Tåget klättrade uppför jag vet inte hur långt och vi såg fantastiska vyer på vägen samt Brennerpasset. Vi passerade Natters, Mutters och några fler innan vi gick av i byn Telfes. En by full av vackra hus med balkonglådor så man kan baxna. Det är så vackert med dessa balkonger i fint trä och balkonglådor som nästan svämmar över med fagra blomster!

1.Pataget.jpg 2.Vy1.jpg 3.Avstigning.jpg

Det fanns som jag nämnde flera olika alternativ man kunde välja och vid en blick på klockan så konstaterade att vi hann inte den tur vi egentligen skulle velat gå. Anledningen till det var att sista tåget från Telfes gick strax efter sju och det alternativ vi gärna ville tagit skulle ta oss så lång tid så då skulle vi inte hunnit med sista tåget ner till Innsbruck.

Vi valde så att ta oss till Stockerhof som enligt skylten skulle ha en restaurang och som skulle ta 1 timma att nå (då vet vi ju på förhand att det gäller proffsen och vi som räknar oss till amatörer så vi får lägga på lite tid). Sedan ska man tillbaka också.

Vi tog ett klokt beslut kan jag intyga så här i efterhand. Det var nog den varmaste dagen hittills i Innsbruck och min träningsverk är fortfarande inte borta och nu, efter detta, ska vi bara inte tala om den. Trots att det inte var någon särskilt jobbig vandring rann svetten som floder på oss bägge. Vi hade vattenryggsäcken med oss och det visade sig vara om möjligt ett ännu klokare beslut en dag som denna.

Det var en mycket trevlig tur med blandat skog och öppna landskap som gav möjlighet att kika ner över staden denna gång från ett annat håll.

Jag undrar ibland hur det skulle kännas att bo så?

När vi sedan nådde fram till målet på turen, Stockerhof, blev vi glatt överraskade. En underbar gästgivaregård men mycket stämning, det kunde man höra på långt håll.

Ta mig tusan hade dom inte levande orkester! En riktig Tirolerorkester med lederhosen och hela kittet! Jag trodde inte mina ögon. Där satt mängder av folk och sjöng med som om vore det allsång på Skansen. Lasse Berghagen – släng dig i väggen ;-)

4.Nastanframme.jpg 5.Stockerhof1196m.jpg 6.Framme.jpg 7.Orkester.jpg

Nervägen var givetvis lika vacker som vägen upp med den skillnaden att man förmodligen lade märke till lite andra detaljer. Till exempel passerade vi inte mindre än två grindar som man gick igenom och sedan stängde noga efter sig för boskapens skull.

8.Grindslanten.jpg 9.Vy2.jpg

Ja, sedan var det då resan ner med tåget som var lika bedårande den givetvis. Det pirrade rejält i magen när jag så skenorna gå i svängar och krökar men det såg ut som tåget skulle gå rakt fram. Men nu är vi nere och hemma vid vår boplats. Det ska bli skönt att ta sig en dusch, smörja in fötterna med fotsalva och vader och smalben med Tigerbalsam…..

Livets vardag gör sig påmind

Jag sov riktigt länge i dag för att vara jag – 08.30 slog jag upp dom ljusblå och hade nog kunnat somna om men tog resolut beslut att stiga upp.

Det är ganska skönt att få rå sig själv lite eftersom Woffe alltid sover längre än mig.

Vid morgontoaletten (som ju då redan var strax innan lunchdags) upptäckte mina falkögon att tvättmaskinen var ledig likaså torktumlaren. Woow, jag skyndade mig bort och fick Woffe ur sängen med en himla fart för införskaffande av poletter som tvättmaskinen äter och likaså torktumlaren. Det är ju en av avigsidorna med semester…att man lik förbaskat ska behöva hålla på med vardagsrutiner – kan ingen uppfinna engångskläder som man slänger när dom är smutsiga. Eller varför inte byta in mot rena och en viss ersättning då förstås. Ungefär så som man gör med kylklampar på campningar. Hmmm att ingen kommit på denna storslagna affärsidé?

När vi skulle äta frukost då efter många om och men då fick det bli en frunch då klockan redan passerat 12. Nåja, vi har ju semester och behöver inte hålla stenhårt på att man äter frukost innan 12. (Vem fan har förresten hittat på dom lagarna?)

Det tog några timmar innan tvätt och tork var klart så vi slappade lite och gjorde faktiskt ingenting. Men var rörande överens om att så här kan dagen inte fortsätta.

Så när tvätten var klar och torr så tog vi cyklarna och gav oss i väg mot Schweiz. Ja, vi hade givetvis inte för avsikt att cykla ända dit men det är åt det hållet man åker OM man ska till Schweiz. Vi var dock bara lite nyfiken på omgivningarna så vi beslöt att ta oss en titt.

Efter nästintill 7 km tröttnade vi för det fanns inget roligt alls, bara bilar och smala vägar som gjorde det hela svårt att bemästra med cykel.

Sagt och gjort vi vände hem igen och på vägen bestämde vi oss för att ta en tur till Hall som ligger på rakt motsatta hållet och där man cyklar längs floden Inn.

Vi tog dock vägen om

Makalöst vackert

Jag vaknade som vanligt alldeles för tidigt, åtminstone när man har semester.

Jag kände i alla fall efter mycket noga och det var ingen fara med träningsverken i vader och smalben som jag befarade att det skulle bli efter gårdagens vandring.

När vi klarat av en ganska fantasilös frukost (eftersom kylen började bli tom) åkte vi i väg med bil för att få handlat hem lite av varje i matväg. Vi åkte en bit bort till ett ställe som Völl och som har ett affärscentrum med det mesta. Steffanie lärde oss detta redan förra året och vi kom banne mig ihåg hur vi skulle köra.

Sedan bar det i väg på cyklarna. Nu skulle vi hitta till Linbanan i Hungerberg. Vi cyklade längs floden Inn och bara det var en ren njutning. Full sol och vacker omgivning och en jättefin cykelbana en bit bort från den brusande trafiken. Det är sådant som vi cyklister uppskattar. Och vi var inte ensamma så det är fler än vi som uppskattar bra cykelvägar med vacker omgivning.

Sedan hade vi fått rekommendationer av Steffanie att cykla till Hungerburgbanan, ett slags tåg på linbana, som tar dig upp till själva linbanan. Där kunde vi parkera våra cyklar.

Men när vi kom fram dit så var det BARA 3 1/2 km upp till påstigningsplatsen för linbanan. BARA, säger jag nu med facit i hand. Det gick uppför hela tiden och jag orkade bara inte cykla utan ledde den på dessa serpentinvägar som var smala som en normal cykelbana och massor av trafik med bilar och bussar. Flera gånger blev det djupa andetag (vad nu det kunde hjälpa när det var en hårsmån mellan fordonet som passerade och oss och våra cyklar) av ren lättnad när man överlevt en förbipasserande bil eller buss.

Eftersom vägen gick som en serpentin hela vägen upp så kunde man inte heller se slutet utan efter varje sväng så tänkte jag….nu är vi nog framme. DET var vi inte! Hade vi vetat på förhand vad vi gav oss in på så hade det nog blivit banan upp (nu skrattar nog Steffanie gott när hon läser detta).

Till slut kom vi ändå upp och glädjen var stor kan jag meddela. Vi såg då då den bana vi kunde åkt upp med och tuffade till oss lite och sade till varandra att det var väl inte match att åka bana upp, det kan bara vara för fegisar :-)

Att sedan lösa biljett (som kostade skjortan men va’ tusan) och invänta den linbana som stod på tur att frakta upp oss och under väntetiden kunna titta upp mot den höjd vi skulle upp på. Ja, bara det var en pirrande känsla.

Det var en fantastisk tur och helt oslagbart. Vi såg stigen under oss där det gick vandrare och folk som cyklade som små myror. Det var lite äckligt, det måste erkännas, men utsikten och vyerna tog överhanden så det fanns ingen tid till att tänka på pirret i magen.

Pavagupp.jpg

När vi var uppe på första stoppet 1080 meter över havet så fanns det en restaurang där det smakade bra med lite vätska. Vi såg kossor på vägen upp i linbanan och jag lade märke till att dom inte fanns i någon inhägnad utan strosade fritt. Dessa kossor kom rätt som det var ispromenerandes om inte på restaurangen så näst intill.

Man kan inte se sig mätt där uppe, det är så vackert att det inte går att beskriva.

Kossor.jpg

Efter någon timma eller tog vi så sista biten med linbana och kom än högre upp. Lika bedårande om inte lite värre för där såg man helt plötsligt berstopparna. Det är en lisa för själen kan jag lova.

Därefter bar det så hela vägen ner. Vi fick byta linbanevagn där vi hade hoppat på för att åka upp sista biten men sedan var det raka vägen ner till våra cyklar.

Sistabiten.jpg

OCH nu skulle vi alltså ner tre och halv kilometer med nerförsbacke hela vägen. Jo, jag sitter ju här och skriver nu så det är klart att det gick bra men jag kan livligt föreställa mig busschaufförens och bilisternas kommentarer när vi dundrade på nedför. Det blev till att bromsa hela vägen och jag kände en viss oro över att bromsarna inte skulle hålla hela vägen ner eller bli överhettade och smälta mot hjulet.

Det kan tilläggas att även om jag inte hade så värst ont av träningsverk i morse så har jag det nu. Det blev i alla fall en helt fantastisk dag till och vi avverkade 2,7 mil på cykelturen med en medelhastighet på 10,7 kilometer/timma och en maxhastighet på 31.0 kilometer/timma (OBS den var på slätmark) och en totaltid på 2,5 timmar.

Vi får se vad morgondagen kan ha att erbjuda vad – vi orkar och får lust till.

Rauschbrunnen 1020 m. ö. h.

Efter frukost gav vi oss i väg i strålande sol. Ingen tung packning bara ryggväskorna, kamera samt stavarna.

Det började ganska fint med asfalterad väg förbi några villor, typiskt Österrikiska med blomlådor på balkongerna så att man kunde baxna. Det är verkligen härligt att se dessa alphus så fina så det blir nästan overkligt.

Redan innan vi nådde fram till dom vackra husen gick vi faktiskt lite fel. Det stod helt plötsligt en underbart vacker bro framför vår väg och det var nog därför vi gick fel. För att den var så fin. Helt i massivt trä. Klart som korvspad traskade vi över denna bro och det gick säkert en kvart innan Woffe sade att det känns som om vi går åt fel håll.

Sagt och gjort vi vände och fick alltså passera över den vackra bron ännu en gång. Det rann vatten under bron, inte så värst mycket nu men jag kan föreställa mig yvigheten och vattnets fart frampå vårkanten. Runt hela detta område fanns det mängder av vilda Syrenbuddlejor vilket givetvis imponerade på mig eftersom jag vet vad en sådan bringar för pris hos trädgårdsmästaren. Dom kallas ju även Fjärilsbuske i folkmun och det namnet är nog mer passande för det flög mängder och åter mängder av fjärilar runt dem.

När vi passerat dom vackra husen och var på rätt väg började det snart gå uppför och då menar jag uppför! Men detta var bara början skulle det snart visa sig.

I vandrarboken vi lånat av Steffanie står det att läsa att det tar cirka 1 timma att ta sig upp. Jojo, men det gällde inte oss :-)

Mitt i en värstingbacke hittade vi ett