Makalöst vackert

Jag vaknade som vanligt alldeles för tidigt, åtminstone när man har semester.

Jag kände i alla fall efter mycket noga och det var ingen fara med träningsverken i vader och smalben som jag befarade att det skulle bli efter gårdagens vandring.

När vi klarat av en ganska fantasilös frukost (eftersom kylen började bli tom) åkte vi i väg med bil för att få handlat hem lite av varje i matväg. Vi åkte en bit bort till ett ställe som Völl och som har ett affärscentrum med det mesta. Steffanie lärde oss detta redan förra året och vi kom banne mig ihåg hur vi skulle köra.

Sedan bar det i väg på cyklarna. Nu skulle vi hitta till Linbanan i Hungerberg. Vi cyklade längs floden Inn och bara det var en ren njutning. Full sol och vacker omgivning och en jättefin cykelbana en bit bort från den brusande trafiken. Det är sådant som vi cyklister uppskattar. Och vi var inte ensamma så det är fler än vi som uppskattar bra cykelvägar med vacker omgivning.

Sedan hade vi fått rekommendationer av Steffanie att cykla till Hungerburgbanan, ett slags tåg på linbana, som tar dig upp till själva linbanan. Där kunde vi parkera våra cyklar.

Men när vi kom fram dit så var det BARA 3 1/2 km upp till påstigningsplatsen för linbanan. BARA, säger jag nu med facit i hand. Det gick uppför hela tiden och jag orkade bara inte cykla utan ledde den på dessa serpentinvägar som var smala som en normal cykelbana och massor av trafik med bilar och bussar. Flera gånger blev det djupa andetag (vad nu det kunde hjälpa när det var en hårsmån mellan fordonet som passerade och oss och våra cyklar) av ren lättnad när man överlevt en förbipasserande bil eller buss.

Eftersom vägen gick som en serpentin hela vägen upp så kunde man inte heller se slutet utan efter varje sväng så tänkte jag….nu är vi nog framme. DET var vi inte! Hade vi vetat på förhand vad vi gav oss in på så hade det nog blivit banan upp (nu skrattar nog Steffanie gott när hon läser detta).

Till slut kom vi ändå upp och glädjen var stor kan jag meddela. Vi såg då då den bana vi kunde åkt upp med och tuffade till oss lite och sade till varandra att det var väl inte match att åka bana upp, det kan bara vara för fegisar 🙂

Att sedan lösa biljett (som kostade skjortan men va’ tusan) och invänta den linbana som stod på tur att frakta upp oss och under väntetiden kunna titta upp mot den höjd vi skulle upp på. Ja, bara det var en pirrande känsla.

Det var en fantastisk tur och helt oslagbart. Vi såg stigen under oss där det gick vandrare och folk som cyklade som små myror. Det var lite äckligt, det måste erkännas, men utsikten och vyerna tog överhanden så det fanns ingen tid till att tänka på pirret i magen.

Pavagupp.jpg

När vi var uppe på första stoppet 1080 meter över havet så fanns det en restaurang där det smakade bra med lite vätska. Vi såg kossor på vägen upp i linbanan och jag lade märke till att dom inte fanns i någon inhägnad utan strosade fritt. Dessa kossor kom rätt som det var ispromenerandes om inte på restaurangen så näst intill.

Man kan inte se sig mätt där uppe, det är så vackert att det inte går att beskriva.

Kossor.jpg

Efter någon timma eller tog vi så sista biten med linbana och kom än högre upp. Lika bedårande om inte lite värre för där såg man helt plötsligt berstopparna. Det är en lisa för själen kan jag lova.

Därefter bar det så hela vägen ner. Vi fick byta linbanevagn där vi hade hoppat på för att åka upp sista biten men sedan var det raka vägen ner till våra cyklar.

Sistabiten.jpg

OCH nu skulle vi alltså ner tre och halv kilometer med nerförsbacke hela vägen. Jo, jag sitter ju här och skriver nu så det är klart att det gick bra men jag kan livligt föreställa mig busschaufförens och bilisternas kommentarer när vi dundrade på nedför. Det blev till att bromsa hela vägen och jag kände en viss oro över att bromsarna inte skulle hålla hela vägen ner eller bli överhettade och smälta mot hjulet.

Det kan tilläggas att även om jag inte hade så värst ont av träningsverk i morse så har jag det nu. Det blev i alla fall en helt fantastisk dag till och vi avverkade 2,7 mil på cykelturen med en medelhastighet på 10,7 kilometer/timma och en maxhastighet på 31.0 kilometer/timma (OBS den var på slätmark) och en totaltid på 2,5 timmar.

Vi får se vad morgondagen kan ha att erbjuda vad – vi orkar och får lust till.

6 kommentarer tillMakalöst vackert

  • karin lodin

    Verkar vara en fin tur idag.

    Visst har ni vackert?

    Kanske ni behöver en vilodag.

  • Jisses, jag sa ju att ni skulle ta linbanan! Vägen upp till Hungerburg är ju sjukt brant! Tänk att föräldrar i eran ålder aldrig kan lyssna! 😉

  • angelmonika

    Jag säger bara en sak SUVERÄNT, oh vilken tur inte konstigt att du har ont. Kram för din uthållighet.///Monika

  • Britt-Marie (Bim)

    *Ler* Hej! Det lät som om ni hade en underbar dag i går! Har åkt linbana för länge sedan, kommer inte ihåg om det var i Österrike eller Schweitz, och det var en fantastisk upplevelse! Kramar från Britt-Marie! 🙂

  • Steffanie – du kan inte begära så mycket av två föräldrar som helt plötsligt ska stå på egna ben 😉