Livet och döden

ALLA 21036 STEG JAG TAGIT I DAG tillägnar jag min svärmor som nu somnat in. Vi fick beskedet i kväll och jag såg ingen annan råd än att gå ut och gå, alldeles ensam med mina tankar. Jag har traskat i de trakter av Gråbo som hon var så imponerad av. Vi plockade blåbär och det pratade hon om varje gång vi träffades. Att kunna gå ut i skogen, utan att be om lov hos markägaren, och att kunna plocka blåbär och sedan gå hem och koka sylt. Det gjorde vi och hon fick med sig sylten hem som hon sedan knappt hade hjärta att använda.

HON älskade att promenera och fram till helt nyligen har hon gått varje dag i ur och skur långa stycken utmed Östersjöns blåsiga kust. Säkert en mil per dag!

HON var en riktig järnlady! I många år skötte hon min svärfar som var ett vårdpaket i ordets rätta bemärkelse. Hon vårdade honom hemma och kämpade tappert in till sista dagen.

Vi var med och firade hennes 80-årsdag i början på detta år.

HON har sett döden i vitögat flera gånger både genom sin make och sedan även den yngste sonen som var dödsdömd, på grund av spritmissbruk, både av läkarvetenskapen och oss andra som inte visste bättre. Men han hämtade sig och det har blivit människa av honom också. Hon har fått se honom komma upp ur djupets avgrund för att nu ha både ett värdigt liv, lägenhet och jobb – det glädjer mig särskilt denna dag att hon fick uppleva det. För som den ömma moder hon var tror jag inte att hon så mycket som ett ögonblick trodde något annat än att han skulle komma tillbaka.

HON var en riktig sportfanatiker och det hon inte visste var inte värt att veta. I lördags när hon ringde för att gratta Woffegubben så nämnde han att Steffanie skulle springa Stockholm Maraton och jag tror, sade Woffe, att det är nog 40 km. DÅ rättade hon honom genast och sade att det är 42 km 😉

HON var barnens farmor eller Oma som man säger i Tyskland, visserligen inte deras biologiska men den farmodern dom haft.

HON ringde och grattade mig på min födelsedag, då jag var hos Steffanie i Stockholm, och var så glad för att hon fått delar av sin syn åter. Hon hade starr och den operation hon precis hade genomgått gav henne ljus och mörket igen. En operation återstod och då skulle hon kunna se på TV igen. Tyvärr kom döden före.

Det känns märkligt och konstigt att hon inte finns mer.

Men hallå där

VAKNADE 10.30 MED ETT RYCK…inte kan man väl sova så länge – vi som ska till gymet!?

Nåväl, det var bara att konstatera faktum. Bägge steg upp och pallrade oss så småningom i väg till gymet och där öppnade man inte förrän 12.00 i dag. Snopet – vi kunde ju sovit minst en timma till 😉

Det blev 20 minuters uppvärmning varav 15 minuter på löpbandet och 5 på roddmaskinen och därpå 90 minuters styrka. Lite tufft var det i dag men det var bara att tuffa på.

När vi kom hem regnade det lite så jag kastade mig ut i trädgården för att sprida lite mossdöd, vilket måste göras vid regn, och Woffegubben kastade sig på snabeljohan. När jag mossdödat färdigt gick jag in och hjälpte till med saneringen, svabbade av toaletterna och torkade golven. Är det så det ska vara på Nationaldagen?!

Skämt åsido – vem bryr sig? Jag ska i alla fall laga hemlagat potatismos och ungnsbakad falukorv (visserligen gjord av kyckling men ändå) till middag i dag och det måste väl ändå vara helyllesvenskt?