Snopet

DET BLEV INGEN FÄRDTJÄNST för Woffegubben ringde och sade att han kommer med sista bussen. Då tänkte jag vara en snäll och omtänksam hustru så jag gick ner till busshållplatsen för att möta honom. Det var bara det att jag kom lite för tidigt så jag gick en extra sväng med noga koll på klockan. Bussen skulle komma 23.55. Jag traskar alltså en bit till och när jag var cirka 5 minuter bort svänger den rackarns bussen runt hörnet och då har jag 5 minuter att ta mig tillbaka… Så vitt jag vet har den bussen aldrig kommit 5 minuter före utsatt tid innan!?

Nåväl jag hann i kapp honom, i alla fall innan vi var hemma 😉 Ja och på så vis snek jag till mig några steg till i dag så därför justerar jag nu:

Söndag – 19 533

Och då påverkas ju, klart som Amen i kyrkan, veckans slutresultat som nu då slutar på 88 020 😉

Hängsälgar och veckans steg

JAG SKULLE RENSA PÅ BAKSIDAN och det har jag ”skullat” otaliga gånger nu men inte fått den riktiga lusten. I eftermiddags tog jag dock mig själv i kragen och gick ut. När jag stod på trappan och spekulerade lite kom jag på att jag måste nog klippa ur hängsälgarna lite (på framsidan) för det är så mycket dött inunder och tyngden gör att bägge hänger snett. Vid första bästa blåsiga dag kommer dom att jämnas med marken…

Jaha, och där gick genast 4 timmar! Inte tusan kom jag till någon baksida i dag heller! Det var mycket jobbigare än jag kunde ana att få ordning på hängsälgarna. Jag har sågat mig lam i bägge armarna och klippt med sekatör samt diverse verktyg så jag känner mig som en banan i ryggen. Det var ju nödvändigt att operera underifrån så att jag kom åt allt dött.

Nu är det inte mycket kvar av dom stackarna och jag vågar inte fota i fall nu R2 skulle råka titta förbi för då förlåter han mig aldrig… Men jag är övetygad om att dom kommer att bli lika fina igen om ett år ellr två. Flytten av dem i våras tog rätt så hårt på skönheten. Men dom lever och frodas i alla fall och nu fick jag dessutom tillfälle att bättra på stöden som jag har åt dem.

Woffegubben är på den årliga vårutflykten med Grafiska klubben i dag. Dom skulle först besöka Grafiska museet i Helsingborg och sedan åka båt till Ven där det ska avnjutas en god middag. Han beräknas inte åter förrän i natt någon gång och hinner han inte med sista busen så ringer han mig för i dag är det min tur att vara färdtjänst i så fall.

Japp, det är söndag och veckan är slut så nu blir jag tvungen att lämna veckans resultat vad gäller stegeriet. Tyvärr ingen höjdarvecka och två dagar är dessutom ren katastrof…

Måndag – 10 481

Tisdag – 12 416

Onsdag – 16 530

Torsdag – 19 178

Fredag – 5 807

Lördag – 4 075

Söndag – 16 190

Totalt på veckan blir det 84 677 steg.

Samtal med mig själv

EFTER Stora Mönsterbarnets BRAVAD I GÅR med att springa Stockholm Maraton hade jag i morse ett allvarligt samtal med mig själv angående att springa tjejmilen…som jag är övertygad om att jag inte kommer att klara…

– En Müller ger inte upp utan att först ha testat, framförallt inte om personen är född Dahlgren. Se bara på Steffanie!

– Ja, men det är väl ändå en jäkla skillnad mellan oss, minst tjugo år!

– Lägg av nu, du hörde ju själv att det var flera, för att inte säga många, äldre som sprang Stockholm Maraton. Du satt ju för fan som klistrad framför dumburken så kom inte och säg att du inte hörde det.

– Jo, jag hörde det men dessa människor hade också sprungit varvet sedan starten och var alltså inte äldre när dom började…

– Ja, men för tusan du ska inte springa 42 km bara 10!!!

– Förresten så kan du glömma det där med Dahlgren för Lilla Mönsterbarnet är envis som en gnu och ger sig aldrig förrän hon klarat det hon föresatt sig och hon är faktiskt född Müller, så det så!

Efter detta samtal slängde jag på mig joggingkläder, pulsmätare, stegräknare samt Ipod. Man kommer utan tvekan att tänka på Eva Rydbergs scen när Sveriges TV ska ut och filma bofinken Knut 😉

Nåväl, i dag hade jag tänkt mig två varv på Hörmosserundan och det ska jag aldrig mer tänka…eftersom jag höll på att dö innan jag hade klarat av det första! Så jag blir bara ändå mer övertygad om att jag inte kan klara att springa Tjejmilen. En mil på asfalt! Här hemma springer jag ändå i den Gråboiska bonnamyllan med blandad grusväg och skogterräng. Mjukt och fint.

Trots det fick jag så förbannade ont i smalbenen (igen) så jag trodde inte jag skulle klara att springa ett varv. Det slog mig att jag känner igen detta och kom på mig själv att det är samma smärta som jag upplevde för ett år sedan då joggingskorna var kassa. När jag införskaffade ett par nya så försvann värken i smalbenen. Jodå, så var det.

Mina nuvarande joggingskor blev jag tvungen att införskaffa i julas när vi var i Brasilien och engelskan var dålig både hos mig och i sportaffären så jag tog ett par som jag trodde skulle bli bra. Mina då relativt nya joggingskor som jag hade med mig hemifrån smalt ju bokstavligen då jag ställde dom på tork på balkongen. Så för att kunna fortsätta mina morgonjoggingturer på stranden köpte jag alltså de skor jag har nu. Och på mjuk sandstrand dög dojjorna mer än väl.

Jag borde ta mig till Löplabbet och få hjälp med att få fram en sko som passar min lekamen…eller åtminstone mina fötter 😉 Phew, det blir till att dyka djupt ner i plånboken igen. Kontot för livskvalitén kommer att gå i botten denna månad 🙂

Men skam den som ger sig…jag tog faktiskt ett andra varv men gick snabbt i stället. Jo, jag joggade lite då och då men bara korta sträckor och så länge som det kändes bra i smalbenen.

Om jag nu inte har vunnit så mycket annat på dessa två rundor i dag så har jag i alla fall kommit upp i 11339 steg i alla fall 😉 och dagen är ju inte slut ännu…