ÄR ÅTERFUNNEN…
Jag kunde inte stilla mig utan blev tvungen att ta en promenad frampå kvällningen. Jag har längtat så intensivt – mer än jag förstått själv – förstår jag nu…
Woffegubben somnade sött som ett barn efter middagen och ville inte följa med – men han får ju faktiskt skylla sig själv…
Att få sätta fötterna, steg för steg, på klipporna igen kändes som en enorm befrielse…
Som jag längtat…
…till mitt Paradis på jorden…
Det gör inget att jag vandrar ensam i kvällen…
…för långt därborta lyser lampor…
…och alldeles i min närhet månen…
Åh! Vilket inlägg! Jag fick gåshud på armarna när jag läste dina ord och såg dina bilder! Underbart!
Åh gud vad underbart! Om 1,5 vecka ses vi! Hälsa alla grannar! Kram!
Bim> Tack 😉
Steffanie> Jag ser så fram emot det! Hälsar alla! Kram