Hemresan, andra augusti 2006

JAG LÄSTE MINA MAIL, i går eftermiddag, och upptäckte ett från den riktiga Matten som skrev och undrade om vi ville lämna Boris tidigare för hon saknade honom så?! Jag var inte sen att hänga på för om jag ska vara ärlig var det nog ganska bra med nästan tre veckor som ”hundägare”. Det har varit mycket trevligt och sällskapligt, något annat skulle jag inte kunna påstå, men det är bundet. För att inte tala om det dåliga samvete som skapas varje gång jag lämnade Boris i ”klorna” på Woffegubben.

Så vi gjorde slag i saken och begav oss mot Stockholm vid 15-tiden i går eftermiddag. Med kiss- och bajsstopp samt middagsstopp för oss alla tre så var vi framme i Upplands Väsby strax eter nio på kvällen.

Snacka om en tokglad Boris som fick träffa sin familj igen. Han skällde lite på lillsyrran Ila, pussade Anna och Oskar samt gruffade lite på kissarna Kif och Tyler. Han tokade runt en bra stund innan han fick lugnat sig och jag kände att han var nöjd med semestern nu.

Eftersom vi hade bestämt att åka hem igen blev det bara en kort fika innan avsked.

Tyler hjälper gärna till att fixa med fikabröd…

2_fikamedhjalp.jpg

Medan Boris inte gärna släpper taget om den riktiga Matten…

1_trygghosmatte.jpg

Vi åkte från Stockholm 22.35 och var inte hemma förrän 05.00 i morse. Det gick knappt med styrfart under stora delar av natten eftersom det regnade som om himlens portar voro öppnade. Väl hemma, vi åkte alltså till Gråbo, somnade vi som två klubbade sälar.

När vi sovit ut och fått i oss lite frukost tog vi oss åter ner till Varberg. Det var uppehåll hemma men när vi drog i väg mötte vi regnet i Kållered. Det öste verkligen ner i ordets rätta bemärkelse. Men när vi kom till Varberg hade det regnat klart där så nu hoppas jag verkligen att det blir lite bättre väder!

Och jo, jag saknar Borran väldigt mycket men inser att min frihet är värt en del också. Det har varit väldigt nyttigt den här tiden med hund. Jag önskar att alla som funderar på att skaffa hund fick samma chans för det är mer arbete och framför allt ansvar än man tror innan man vet och har provat på.

I alla fall om man tar oss som exempel. Vi har inget som binder oss eller bryr sig om om vi är hemma eller ute och slarvar. Barnen har flyttat hemifrån och man har full frihet så att säga.

Däremot ska jag erkänna att tanken slagit mig att eventuellt skaffa hund när Woffe går i pension eftersom han är fyra år äldre än mig och alltså då också slutar arbeta fyra år innan. Där har jag vissa farhågor om att han kanske blir alldeles försoffad om han inte har någon som pockar på uppmärksamhet och som måste ut och promenera. Men, som sagt det tål att tänkas på.

Att man sedan är hjärtligt välkommen vid hemkomst, vare sig man varit borta hela dagen eller bara slängt soporna, är en underbar känsla. Att uppleva den hysteriskt glada hunden vifta hejdlöst på svansen och pussas så man nästan drunkar – ja, det borde alla människor få uppleva.

Att hela tiden ha en trogen vän vid din sida vare sig du är på toa, lagar mat eller vad som, är också en känsla som är obeskrivlig. Man känner sig aldrig ensam och får omedelbar respons hela tiden.

Att vakna varje morgon med pussar så man nästan drunknar är också en speciell känsla. För att inte tala om att man aldrig behöver frysa i sängen eller sova ensam 😉

Men, nu ska vi göra allt det som inte går att göra, åtminstone inte lika lätt, när man har en liten hund som ivrigt väntar på att man ska gå på promenad eller komma hem.

Vad Boris beträffar har jag fått rapport från säker källa att han varit på dagis hela dagen i dag och när han anlände på morgonen intog han sin postion som om han inte varit därifrån alls. Jag tror att han njutit av att koppla av men samtidigt inte fått några men av att bara umgås med två trötta gamlingar och inte fått så mycket aktiviteter som han ju är van vid. Sovmorgon varja morgon, med undantag för första veckan då han jobbade med mig, och lagom med promenader och för all del lite bus med bollen och en och annan simtur. Men långt i från det han är vad vid med träning på hundklubben och så vidare