Ut och möta livet

ALLT DETTA JÄMMER som hänger så tungt i skyn…Det är så jag känner när jag ska kriga med symaskinen. Ja i alla fall innan jag har fått tråden i nålsögat! Vad i helsicke tog min örnsyn vägen?

Som tur var kunde jag använda den jeansgula tråden (som man har till synliga sömmar) jag lyckades trä i (efter många svärord och med linser OCH glasögon) till alla fyra jeansen. Och det säger jag bara kom inte dragandes hit med byxor i annan färg för nu sitter trådhelvetet där och jag kommer inte att ta ur den förrän tidigast när den är slut!

Och hela tiden regnade det, eller rättare sagt fullkomligt vräkte ner, från det att jag slog upp mina ljusblå till framemot 14-tiden och då var jag också färdig med syandet. Men va’ tusan säg nu inte att man ska behöva gå ut också?! Men som tur var kom regnet snart tillbaka.

…Så vi åt middag och tittade färdigt en film vi påbörjade i går. Då tittar hon fram igen! Solen.

Det var bara att ge sig iväg. Inte med någon som helst entusiasm eller ens lite lust eller vilja. Jag drog benen efter mig och tänkte ut en lagom kort bit att gå för att sedan bege mig snabbt hem igen.

Men, när jag väl gått en bit så kom lusten tillbaka så jag säger som Bloggblad att man kan ju alltid ta sin Bättringsväg.

Min Bättringsväg i dag blev banvallen bort till Stannum och sedan andra vägen hem genom Olstorp, cirka milen och 14 420 steg – phew då kan jag sucka ut i dag med 😉

En liten avstickare gjorde jag upp en bit i skogen borta i Stannum…

1_pol.jpg

Det är ganska fascinerande det här med vatten…

2_avrinning.jpg