Att gräva är toppen – det känns i hela kroppen

Jag bearbetar min sorg och min ilska genom att gräva upp rötterna till den tuijahäck som Woffegubben sågade ner i början av april.

Den har stått och växt till sig under näst intill 30 år så jag kan lova att det är tungt och tungt!

Köpte en ny buske i dag som ska förgylla utsikten från köksfönstret och förresten alla andra fönster som vetter mot framsidan, en blodlönn, där tuijahäcken en gång varit och skymt allt vad utsikt heter.

Jag har även flyttat lite andra buskar och små träd allt eftersom jag får upp rötterna från häcken.

Det blir alltså ingen ny häck men väl lite väl valda skönheter i form av buskar och mindre träd på utrymmet som en gång var häck.

Det är så himla härligt att se alla ungar som leker ute på gatan! Så jag kommer alltså inte att ”sätta igen” utrymmet som väl rör sig om cirka 15-18 meter helt och hållet igen.

Jag har nu ägnat lördag, söndag och måndagskvällen åt detta grävande och bändande med spett, spade och hacka. Det går inte fort men det tar sig som brandchefen sade 🙂

Woffegubben har tyvärr legat nerbäddad hela helgen med en hosta som mest påminner om avgrunden men å andra sidan har ALLA karlar i kvarteret gått förbi och konstaterat att det där ser tungt ut 🙂

Men jag säger bara TJEJER KAN! Kan någon så är det banne mig DOM!

Så fick jag sagt det också!

Jag vet inte om Gud existerar, men det vore bäst för hans rykte om han inte gjorde det.

JULES RENARD

3 kommentarer tillAtt gräva är toppen – det känns i hela kroppen