Några foton

I kväll har jag inte gjort så mycket men har till sist fått några bilder på vår sovrumsrenovering I vår fotoblog

Är man tillräckligt begåvad behöver man ingen motion

STEN BROMAN

Det är verkligen en sorg att konstatera att det inte gäller i mitt fall :-)

Kilometern

I simhallen i morse gick mot all förmodan bra:

TOT. TIME: 77:25:46

TOT KCAL: 23382

KCAL/FAT: 197/60

HR: 110

IN ZONE: 22.07

EXE. TIME: 35.49

Lite farligheter

Redan när jag påbörjade min stavgång hem hade jag lurat ut att jag skulle ge mig ut på lite farligheter.

Så när jag var nästan framme vid kyrkan vek jag av in i skogen. Jag eller rättare sagt vi (Woffegubben och jag) har gått den sträckan förut men det var länge sedan och jag har så vitt jag kan minnas aldrig gått den ensam.

Det förlängde min ”sjuochenhalva” en aning och jag fick njuta av mossbelupna träd och mitt ute i ingenstans har någon vänlig själ hängt upp ett matbord för småfåglarna. Det var blött men spännande men vem bryr sig om ett par blöta fötter och skitna, leriga vandrarskor när solen är röd som en rödbeta och luften så frisk så man nästan får andnöd?

Av tiden att döma, som det tog innan jag var hemma, så kan jag räkna ut att det blev 1 mil eller något mer.

Ryggen är öm och benen känns som stockar och det är tveksamt om jag orkar kilometern i simhallen till morgonen men det var det värt!

Och jag kan dessutom konstatera att ordningen är återställd. Eurasiern var på plats i dag…jag blev dock inte utskälld som brukligt men han/hon var där och det är huvudsaken.

Utan en tanke på nära och kära travade jag alltså på och rätt som det var ringde mobilen. Det var Woffegubben som undrade om jag tagit vägen om Kualumpur. Hade inte en tanke på att han blev orolig när jag inte var hemma på 1 timma och kvart som sjuochenhalvan tar. Och jag hade inte heller avslöjat att jag smitt planer på att ändra rutten just i dag.

Nåväl, nu är jag hemma och lugnet är återställt. Det blir inte många knop i kväll för min del men jag ska i alla fall njuta lite av min upplevelse denna tisdagskväll.

Tot. tid 76 timmar 49 minuter och 57 sekunder

Tot. KCAL 23185

KCAL/FAT 208/50

Average 99

In Zone – inte alls!

Tot. tid för träningspasset 1 timma och 52 minuter

Ålder spelar ingen roll om man inte är ost.

BILLIE BURKE

Dagens sim

700 meter:

Tot träningstid: 74,57

Tot KCAL: 22997

KCAL/FAT: 148/55

Average: 114

In Zone: 00:20:24

Tot träningstid: 00:24:44

En dag som denna duger inte vilken rubrik som helst!

I morse när jag rafsade ihop badprylarna för morgonens simtur innan jobbet (som jag som vanligt hade haft hela helgen på mig att ordna med) så slog mig tanken ”om jag skulle ta mig i kragen och stava hem från jobbet sista biten i dag”. Sagt och gjort, jag rafsade sålunda ihop kläder lämpliga för ändamålet samt mina alldeles rena och nytvättade vandringsskor i en kasse. Långt där inne i bakhuvudet tänkte jag att jag har ju hela dagen på mig att ångra mig och hitta på tusen och en anledningar till att inte gå sista biten hem….

Någon CD-spelare med tilhörande lämplig, för stavgång, musik hanns inte med vilket jag ALDRIG missat förut under mina tusen och en stavgångar.

På väg hem i bilen fram till startplatsen, dvs 7,5 kilometer innan hemmets trygga famn, satt jag och verkligen och då menar jag verkligen kände efter om jag hade något mer i kroppen som värkte förutom latmasken – vilket snart visade sig att jag inte kunde finna.

Jag hoppar sålunda av vid brandstationen och påbörjar min evighetsgång hem. När jag kom fram till villorna i Stenkullen busade jag till det genom att korsa igenom kvarteret istället för att följa cykelbanan som jag alltid annars gör.

OCH, vad ser jag i varje liten trädgård? Jo, Krokusar i alla regnbågens färger, Scilla i mördande blå intensiv färg samt Snödroppar i mängder – så jag glömmer helt enkelt bort att tänka på hur långt jag har kvar innan jag är hemma!

När jag sedan är åter på det gamla invanda stråket, dvs cykelbanan mellan Stenkullen och Gråbo, är jag på sprudlande gott humör och hela tiden lyser solen på himlavalvet stor och gul! I dikesrenen upptäcker jag tusentals vårtecken i form av fälgar blanka och fina, tomma drickaflaskor i plast (dom med 1 kr i pant), tomma Risifruttiförckningar, plåtaskar från cigariller, tomma tablettaskar, tomma tetrapack som en gång innehållit filmjölk med smak av blåbär osv osv.

Jag begriper självklart lika bra som alla andra vuxna människor att dessa ting i sig inte är några vårtecken men vetskapen om att dom nu syns och inte är täckta med snö längre är för mig ett vårtecken så gott som något. Därmed basta!

Och (nu hoppas jag innerligt att Stora Monsterbarnet läser detta) vad upptäcker jag lite senare? Jo, två stycken Tussilago i en kamp utan dess like att växa till sig och blotta sig för alla som vill se dem. Dessa ljuvliga vidunder och mirakel som kan få en vuxen människa att näst intill falla i gråt av glädjetårar. Och ta mig tusan är det inte ”vår” (Steffanies och min) Tussilago som kommer så troget för att glädja detta konstiga släkte som tillhör rasen människor. Saken är nämligen den att för två år sedan, när Steffanie var hemma på påsklov från universitetet i Innsbruck, gick vi en härlig promenad genom skogen och på vägen hem kom vi att gå cykelbanan och vid samma ställe upptäcker vi just en alldeles ensam Tussilago. Steffanie lade sig krypandes på alla fyra för ett foto och just detta har etsat sig fast i mitt minne så varje gång jag passerar denna sträcka så tänker jag på just detta tillfälle. Och just i dag, just i dag så visar sig denna Tussilago på samma ställe igen!

Den enda smolken i bägaren jag kan finna på denna annars urtråkiga sträcka, som består av asfalt och åter asfalt i lagom blandning med trafik som dånar hela tiden, är i så fall att min ”kompis” Eurasiern inte skäller ut mig. Han eller om det nu är en hon var inte ens ute i dag. Dock finns både hundkojan och dagbädden, bestående av en trädgårsmöbeldyna och en fäll av okänt pälsslag, kvar i trädgården så jag tar för givet att han/hon bara var tillfälligt borta från sin givna plats. Kanske inne hos matte för ett skrovmål, vad vet jag?

När jag sedan närmade mig grusvägen som leder till kyrkan (och som är en riktig bonnaväg utan belysning som alltså inte kan brukas den mörka delen av året) så vek jag av från allfarvägen in där och njöt å det gruvligaste av mjukt underlag (gruset) och fågelsång å det värsta! Det måste ha varit Lärkan som jag hörde. I sanningens namn ska det erkännas att min kunskap om småfåglar är inget att skryta med. Jag känner igen skator och kråkor eftersom dom envisas med att äta den mat jag så gladeligen varje vinter hänger och sprider ut i trädgården samt proppar fågelbordet full med (för just småfåglar!). En och annan talgoxe kan jag i osäkra fall också identifiera.

Det var länge sedan, och då menar lång tid, som jag kände en livsglädje som jag gjorde just i dag under den 1 och 1/2 timme som stavgången varade!

Jag sade till mig själv flera gånger – bry dig inte om att tänka och tänk framförallt inte på att snart, om några månader, så kommer hösten, vintern och därmed tungsinnet att ha dig i sitt hårda grepp igen. Nä, gå på nu och bara njut av varenda en liten eller stor hög med hästskit och varje lite gnutta doft av koskit från de tre futtiga gårdar som fortfarande finns kvar just här – tänk inte på framtiden utan fånga nuet.

Och det gjorde jag! Jag känner mig fortfarande, väl hemkommen, lika upprymd så nu tror jag bestämt att jag packar redan i kväll för mordgondagens sim och stavgång!

Vem vet jag kanske rent av tar mig till gymet endera dagen som jag undvikit som pesten länge nu.

Visst är det märkligt att några Krokusar, Tussilago samt vanligt skräp i dikesrenen kan få oss (eller åtminstone mig) att åter känna en sådna enorm livsglädje!

Jag fick i dag mail från Lilla Monsterbarnet där hon påstår att Boris och Ila undrar vilken dag (dom kommer och hälsar på torsdag t o m söndag) som vi ska göra våfflor? Pyttsan, skylla på puslingarna, jag vet nog vem det är som undrar :-)

Jo, förresten – Woffe, min käre make, har nog fått sin del av vårkänslorna också för han är just nu ute och tvättar bilen utomhus! Det ni – det är ytterligare ett vårtecken så gott som något!

Om jag fick leva om mitt liv skulle jag göra om samma misstag igen – fast tidigare.

TALLULAH BANKHEAD

Det var helgen det

Och fort gick den!

I går var vi på Ikea IGEN och kompletterade med två hyllor som ska hänga i strykrummet. Eftersom vi tog bort den gamla Ivar-hyllan när vi köpte nya garderober hade jag inget ställe att placera vår gamla uttjänta stereroanläggning som ger mig en gnutta glädje när jag stryker eftersom radion är en väl fungerande del.

Nåväl, där gick den dagen för det var av nödvändig karaktär att även besöka ICA på väg hem från Ikea för att få slut på det evinnerliga ekot varje gång kyskåpsdörren öppnas.

I dag har jag varit Spice Girl mer än halva dagen. Luncher för kommande arbetsvecka samt dagens middag.

Under tiden agerade jag även som möbelförsäljare! Jo, det är faktiskt sant. Vi sålde våra två höga furubyråer eftersom vi inte har plats för dem längre.

Gick under klubban för det faciala priset av 199:-/styck.

Säkert hade det gått att få ut det dubbla men vi ville bli av med dom så att vi kunde röja undan och få lite ordning.

Dessutom får man sätt in annons alldeles gratis i Världens bästa tidning om varan man säljer kostar under 200:-

Därpå sanerade vi huset grundligt. Maken tog ut alla mattor och piskade jag svabbade av golven, både gamla och nya. Så nu doftar här gott och allt byggdamm ligger forhoppningsvis i damsugarpåsen :-)

Stora Monsterbarnet ringde i dag och överraskade. Lika roligt varje gång vi hör från henne!

Så det blir väl till att summera den snart gångna helgen som relativit god!

Egna framgångar är stimulerande. Men andras fiaskon är inte heller att förakta.

OSCAR WILDE

Fredagsfyran

Tar mig några sekunders paus och gör Fredagsfyran

1. Vilken var den senaste “goda gärningen

Våffeldagen

Jo, pyttsan! Men här i det Müllerska hemmet blev det inga våfflor i dag trots att vi förberett med både smet och grädde.

Nej, här är det hårt arbete som gäller!

Kvällen har sålunda ägnats åt ”iordningplockning” med allt vi spritt ut på våra 150 kvm under reparationsarbetena pågått.

För så är det nämligen – börjar man i ena ändan så ger det hela tiden fler idéer på idelaiska lösningar hur man ska få ordning och reda.

Av samma anledning har i kväll sortering av shorts, linnen, handdukar och mycket annat trevligt ägt rum i det Müllerska hemmet. Fint blir det och ordning därtill men tid tar det och kraft också.

Vad anbelangar dom uteblivna våfflorna så kommer dessa att serveras till helgen! Just nu prioriteras ordningen och redan då det väntas besök av Lilla Monsterbarnet samt våra ögonstenar – Puslingarna.

Klart som korvspad måste det bli ordning i huset innan dom kommer för som Woffegubben så klokt påpekade i dag när jag sade att dörrarna måste bli klara (dom två som tillhör sovrummet och varav den ena ska speglas) innan dom kommer.

– Ja, vad ska annars Boris och Ila tro om oss! Vaaa?

Kanske blir det våfflor en gång till när dom anländer nästa torsdag – för så vitt jag vet har varken Boris eller Ila ätit våfflor någon gång.

Så med andra ord kommer våffeldagen, trots försening, att firas med den äran även i det Müllerska hemmet. Ingen tvekan härom!

Annars är det full rulle- raka rör på jobbet vilket är precis det läge man önskar när man har samma tillstånd i hemmet :-) Självklart har man precis så mycket krafter kvar som önskat när man anträder det sistnämda som mest påminner om ett katastrofmoråde!

MEN jag sover gott numera sedan jag flyttat ”hem” igen och ska sanningen fram så går det att skratta åt eländet på jobbet från och till oxå…fast vi smyger oss väl så att ingen i sin enfald går omkring och tror att det bara är kul att jobba på Världens Bästa Tidning!

Och nu då…jo, nu väntar jag bara på att torktumlaren ska blir klar liksom sista (för i dag) maskinen med tvätt och sedan ska jag äntligen få tassa in i det fina sovrummet och sova ända till klockan 05.30 i morgon då den grymme badmästaren förväntar sig att se oss 06.30 i kön bland alla baddjävlar som besöker simhallen varje morgon!

Någon annan motion än simning blir det inte just nu men jag har tankar på att sakta men säkert komma igång igen under nästa vecka…vilket jag tycker mig känna igen…nästa vecka!

Nåja, den som lever får se!

En lögnare måste ha gott minne

MARCUS FABIUS QUINTILANUS

Undrar just?

Hur man bär sig åt för att vara en bra, just, rättvis, lärande supermamma utan att vara stygg, orättvis och snål???

Nu har jag i alla fall flyttat ”hem” igen!

Barn är otroligt goda imitatörer. Hur hårt man än sliter för att lära dem ett fint sätt uppför de sig ändå precis som sina föräldrar.

LIS BYRDAL

Sakta men säkert

Förvandlingen av vårt sovrum börjar nu närma sig slutet. I går var vi på K-Rauta och köpte garderobsinredning för 1700 pengar. Sanslöst dyrt men lika sanslöst bra!

Nu blir det både hängmöjligheter samt en rad med trådbackar – oj, vad fint det blev.

En sådan ordning vet jag inte med mig att det varit någon gång förut.

Sedan så är det ju som alltid…har man bara börjat så upptäcker man vad man borde göra mer.

Det upptäckte vi i lördags så nu har vi förvandlat vårt gamla syrum, som vi kallar det, med tre nya fina garderober PAX/Brevik inköpta på Ikea. Vi skruvade och skruvade samt skruvade och till sist många timmar senare står där nu två styck garderober 50 breda med hyllor samt två lådor längst ner och en enmeters (dubbel) med två stänger i så att man kan har två rader med kläder som hänger. Perfekt för skjortor och långbyxor.

Det i sin tur gör att vi kan göra oss av med två stora gamla byråer som vi länge önskat att dom stod någon annastan.

Jag bor fortfarande i mitt arbetsrum men kan nu flytta hem igen. Jag går dock och njuter av det fina parkettgolvet i det tomma rummet och undrar i mitt stilla sinne om jag verkligen ska ställa in den stora sängen i gen? .Det kommer inte att bli mycket golvyta kvar – den saken är säker J

Dörrarna till garderoben har tyvärr inte anlänt ännu och kommer att dröja ytterligare två veckor men den som väntar på något gott….