Kränkt och besudlad

DET ÄR SÅ DET KÄNNS JUST NU och jag orkar egentligen inte orda om detta just nu men med all den respons jag fått i dag av alla nära och kära samt bloggvänner kan jag inte ignorera det faktum att ni alla med kommentarer och samtal jag fått under dagen betyder MYCKET för mig/oss.

I går kväll när vi kom hem upptäckte vi att vi hade haft inbrott under dagen. Dom, för jag är helt säker på att det var minst två, förstörde vår sovrumsfönster totalt och kröp in den vägen. Sedan släpptes den andra in vai altandörren ut till altanen och sedan dörren ut från altanen.

Det tog oss en stund att fatta vad det hela rörde sig om. Vi har ju haft hantverkare här under hela hösten och dom har haft ”egna” nycklar så jag måste erkänna att vi först trodde att någon tagit sig in med nyckel. Men vi har ju fått tilbaka alla nycklar och om jag ska vara ärlig så tror jag inte att någon av dessa hantverkare, som alla är lokala, skulle låta kopiera vår nyckel för att sedan använda sig av den. Nää, men tanken är inte klar när man kommer till sitt hem och upptäcker att leriga skor klampat omkring i huset.

När vi först en stund senare upptäckte att sovrumsfönstret var öppet med en glipa och sedan att att altandörren ut mot altanen var upplåst och att dörren ut från altanen mot trädgården inte var låst (det går bara att göra inifrån) så förstod vi och det var ett sanningens ögonblick!

Först var vi förstummade för vi såg inte att något var borta, all sprit (och det är en ansenlig mängd) fanns i barskåpet, nya TV:n stod kvar osv osv ända tills Woffe upptäckte att min dator var borta och då tittade jag in i gästrummet och såg att även Woffes dator var borta. Bägge två bärbara Macintosh.

Först då insåg vi att vi faktiskt hade haft ett ”riktigt inbrott” och jag ringde polisen som kom ganska snabbt och såg över situationen.

På baksidan, där som hade tagit sig in, var full med fotspår!

Vid det laget hade vi även upptäckt att Woffegubbens vigselring var borta från hans nattduksbord.

Det syntes tydligt också att dom letat igenom skåp och lådor eftersom dessa inte var riktigt stängda. Vi är inga pedanter, inte på något vis, men alla lådor och skåp var slarvigt stängda och det skulle vi inte kunnat åstadkomma.

I väntan på att polisen skulle anlända gick Woffe ut och pratade med alla våra närmsta grannar men dom flesta jobbar ju hela dagarna och vår granne närmast på baksidan, som normalt är hemma eftersom dom är pensionärer, hade varit borta från hemmet hela dagen…

Vi fick order av polisen att inte röra något för dom skulle skicka en tekniker under morgondagen och frågan är om det inte var det värsta av allt?! Att inte få städa ut leran på köksmattan och andra spår i huset kändes eländigt. Det hade ju naturligtvis inte hjäpt mot det inträffade men jag fick ont i magen av att bara se alla fotspår.

Trots allt höll jag mig ganska sansad och jag tror nu i efterhand att det var en instinkt för Woffegubben blev hemskt skärrad och det märkte jag omedelbart så jag gissar att beskyddarinstinkten satte in där. Vi kom överens om att Woffegubben skulle stanna hemma i dag och ta emot tekniker eftersom jag hade min favvokonsult även i dag och dessutom aktiviteter med ledningen nu i kväll.

I morse när jag steg upp och såg fotspåren i köket fick jag panik och tänkte att nu går jag in i badrummet och gör det jag ska sedan går jag ut genom garaget för att slippe se och uppleva eländet i köket. Jag sansade mig dock och gick ”vanliga” vägen ut. Jag menar det hade ju inte löst några problem precis. När jag sedan satt ensam i bilen på väg till jobbet kom min reaktion, den som jag hade trängt undan i går för att ”skydda” Woffegubben.

Teknikern som kom hit i dag säkrade fotspår och jag förstår på Woffe att dom verkligen tänker sätta dit dom djävlarna!

Vi har ännu inte kunnat förmå oss att gå igenom vad som kan tänkas vara stulet förutom det vi såg med blotta ögat i går men en del har vi trots allt kommit på. Min kamera, som stod jämte datorn, är förstås borta. Woffes Ipod likaså men sedan vet vi inte så mycket mer.

Materiella ting går ju alltid att ersätta men känslan av att någon varit inne i vår hus och kränkt vår intigretit är svår att leva med. Min första tanke var att jag inte ville bo kvar här men jag får väl ändå ge det en chans på något sätt är ju detta hus vårt livsverk. Dock är det svårt och jag får ont i magen när jag tänker på att världen är full av dessa empatilösa människor som bara dundrar fram och tar det som passar dem utan något som helst urval.

Nu i kväll har vi fått städat bort alla spår av inbrottstjuvarna och även det kolpulver som teknikern använde för att säkra fotspåren. Bara det är en skön känsla men jag kan fortfarande inte sätta ord på den smärta jag känner inför detta.

Jag arbetar hemifrån i morgon på något sätt känns det som om vi inte vågar lämna vårt hem längre. Hermanssons bygg kommer och bedömer vårt fönster som inbrottstjuvarna gick in genom och sedan ska ett nytt beställas som vi inte vet när det anländer. Vi får en delleverans av våra möbler som på intet sätt känns det minsta spännande längre. Men tiden kanske gör att känslorna avtar – vi får se.

Jag vill avsluta detta svårskrivna inlägg med ett tack till ALLA som givit oss tröst i dag genom samtal och kommentarer på bloggen. Det betyder mycket, utan tvekan, att känna att det är så mycket engagemang där ute i cyberrymden. Många av er har jag ju aldrig träffat ens men tycker ändå att jag står er nära! Och barnen – ni är för gulliga alla fyra! Mina arbetskamrater och chefer har också tröstat så gott det nu går i en sådan här situation och allt detta tillsammans gör ju ändå att man ”rycker” upp sig en aning 😉

Bamsekram till er alla och jag hoppas innerligt att ingen av er behöver uppleva den här skitångesten som detta innebär med känslan av att någon empatilös person dundrar in i era hem och roffar åt sig. Samtidigt är jag benägen att inse att vi har haft tur trots allt – det kunde varit värre. Men i ärlighetens namn är det inte förnuftet som segrar just nu utan endast den där otäcka känslan av total förnedring och orenhet.

Woffegubben har i dag ringt runt om larm till huset och vi är i nuläget beredda att betala den mindre förmögenheten det kostar – samtidigt som jag tycker att det är för djävligt att det ska behövas!

Stängt!

PGA INBROTT! Det känns lite tufft nu och jag kan inte sätta ord på det hela. Men det är otroligt otäckt och jag vet inte när jag orkar komma tillbaka, om jag gör det…