Jag inser

ATT LIVET MÅSTE GÅ VIDARE trots att det känns som vi blivit mentalt våldtagna. Den känslan kommer nog alltid att finnas kvar och rädslan för att gå in i huset när man kommer utifrån.

I morse när jag hade varit ett snabbt ärende till torget och kom hem vågade jag inte gå in. Jag gick runt och kikade i alla fönster för att upptäcka eventuella inbrottstjuvar. Man blir nojjig det inser jag. Om man nu försöker se det komiska i det så måtte väl mina grannar undra vad jag är för en kuf 😉

Jag upptäckte också att min skrivbordslampa vara borta så jag tänkte att den måste nog Woffegubben flyttat. MIn misstänksamhet och nojjighet gjorde dock att jag ringde honom och frågade. Nej, det hade han inte och det innebär alltså att dom tog den också. Då kan jag inte låta bli att fundera hur man tänker när man släpar i väg en lampa…? Visserligen var det ingen vanlig simpel lampa utan lite finare och dyrare men ändå? Vilket värde kan den betinga – jag bara undrar?!

Vid 10-tiden kom Mio och leverade möblerna. Det var bra för då gick tiden till annat än tankearbete. Precis när dom hade åkt kom Hermanssons Bygg och kollade in vårt demolerade fönster samt konstaterade att det inte var något fönster som fanns i lager så vi får vänta minst 6 veckor på ett nytt eftersom det måste tillverkas. Trots allt så hade jag ju sällskap en stund först av möbelkillarna och sedan Hermanssons bygg.

Därefter oljade jag in de nya möblerna och sedan började jag packa in alla prylar som nu stått på altanen i veckor i kartonger. Allt åkte först in i diskmaskinen så att det skulle vara fräscht samtidigt blev det ju lite tid för att oljan skulle gå in i möblerna.

När jag höll på med detta ringde telefonen och jag blev helt chockad – det var min gamla chef som jag hade när började arbeta och även den som anställde mig för över 20 år sedan. Det visade sig att hon läser min blogg och undrade hur vi mådde. Vilken lycka! Jag blev så upprymd över omtanken och går fortfarande och tänker på vårt samtal med en värme i hjärtat som är svår att beskriva. Tack för din omtanke!

Jag ringde Woffegubben och berättade och han blev alldeles betagen också 😉

Så, ännu en gång vill jag tacka för det massiva stöd vi fått genom kommentarer, telefon, mail och samtal. Det gör att jag trots allt vill tro att det är en god värld vi lever i.

Jag har funderat mycket i dag och inser att nojjan kommer nog att finnas kvar länge, likaså den otäcka känslan men samtidigt vill jag gärna tänka som så många säger att dom ska inte få ta hem segern dom djävlarna. Jag får helt enkelt låta tiden var min hjälp. Men så fort jag inte har tanken någon annanstans, vilket inte är ofta just nu, så är jag där igen…

Kommer dom tillbaka? Händer det igen nästa vecka när vi måste befinna oss på jobbet? Vilka var det och varför? Och så vidare och så vidare i all oändlighet. Blir det bättre om vi säljer och flyttar? Jag vet faktiskt inte? Det svaret lär jag nog få grunna på ett tag.

Och nojjig ja, det är jag. Alla lampor har varit tända hela dagen i hela huset. Alla radioapparater har dundrat ut musik, jag har kollat ut i trädgården varje minut. Tyckt mig se skuggor och hoppade högt när det ringde på dörren i morse. Först när Mio kom och sedan Hermanssons Bygg.

Jag gick ut i garaget för att hämta en dricka men när jag kom dit, högst 20 meter att gå, hade jag glömt vad jag skulle göra så jag fick gå tillbaka och fundera.

Jag bad Woffe, i går kväll, väcka mig i morse innan han gick till jobbet men det gjorde han inte (och förklarade det senare med att han tyckte att jag sov så gott och behövde det) så jag vågade knappt gå ur sängen när jag vaknade av mig själv. Jag låg länge och lyssnade efter ljud som kunde antyda att någon var inne eller höll på att ta sig in.

Trots att jag igår kväll dammsög, tvättade alla golv samt hade mattorna ute så tycker jag att jag ser spår efter inbrottstjuvarna ändå…

Vi vet fortfarande inte vad som fattas och jag vet inte om dom tagit några av barnens julklappar. Jag har ingen koll längre känns det som. Kan inte tänka riktigt klart och jag har tittar ner i Steffanie och Peters julklappssäckar flera gånger men kommer inte ihåg hur många paket där var från början. Detsamma gäller Anna och Oskars klappar, jag vet inte och jag har ingen koll. Vet bara att det blir katastrof om något fattas. Jag har gjort flera försök under dagen men Steffanie och Peters klappar köpte vi redan i oktober och slog in dem genast så jag kommer bara inte ihåg. Den ”interna” (Anna och Oskar firar jul här med oss) julklappssäcken har jag också kikat i flera gånger men jag har ingen koll! Kan man ta sig ut med en skrivbordslampa över vår trädgård och sedan ta sig över staketet och igenom grannens trädgård så börjar man ju undra??!

Jag har inte orkat gå igenom alla lådor och skåp och ska jag vara ärlig så vet jag inte när jag någonsin ska orka det. Men vi har konstaterat att våra Ipodarna också är borta. Det skulle vara underligt om det inte var fler saker?

Det som förvånar mig mest är att ingen sprit tagits. Vi har massor av fin konjak och whiskey (eftersom vi aldrig dricker någon men alltid handlar när vi är ute och reser). Jag har hört från flera och även polisen att det är det som man ”gärna” tar. Kanske dags att dricka upp?

Det är kanske dags att sluta älta det här men det känns inte som jag är riktigt färdig ännu…

Jo, jag ska förresten visa något positivt 😉

1_nyaskapen.jpg

2_nyaskanken.jpg