Borde orda lite

NÄR JAG BESTÄMDE mig för att skriva om min gastric sleeve-operation var det i mångt och mycket för att jag själv hade enorm nytta av andras berättelser just genom att dom bloggat om det.

Det var en lång process att ta det beslutet mest för att det finns människor som är helt oförstående och rent av elaka i attityder och kommentarer. Samt det faktum att jag inte valde att berätta ens för familjen (Woffegubben undantagen) förrän i sista stund.

Visst, jag skrev lite grand i början men sedan har det varit tyst som i graven.
Och det beror på att jag har mått och mår så himla bra!
Så…det finns liksom inget att skriva om, inget jag kan dela med mig till människor som går i tankarna på en operation. Jag vet ju, genom alla bloggar jag läste igenom innan, att det inte är alla förunnat att gå helt problemfri genom en gastric sleeve.

Jag har varit befriad från alla elaka kommentarer – tvärtom måste jag säga!

Jag ser bara fördelar med min operation! Det finns bara en sak jag kan ångra och det är att jag inte tog detta beslutet tidigare. Jag står ju ändå med ena foten i graven och borde gjort detta tidigare så jag kunde njutit längre ;-)

Sedan sticker jag inte under stol med att jag varit besviken över att det går långsamt med viktnedgången. Men den fasen har gått över och nu njuter jag av de få gram som försvinner. Summerar man det hela så är det klart ett dyrt pris med tio laxar per kilo men jag hoppas förstås att det ska fortsätta om så långsamt ;-)
Det sägs i dokumentationen om gastric sleeve att viktnedgången pågår under ett år Oefter operation – så jag har ju några månader till på mig ;-)

Det är obeskrivligt skönt att njuta av mat och att faktiskt bli mätt och nöjd! Inte som innan när god mat serverades och det blev lite till och lite till för att det var så himla gott.
Jag har ju dessutom, och det är nog en av det största vinsterna, blivit ”normal”. Äter frukost när det är frukost och inte vid tolv – ett-tiden som innan. Sex mål om dagen är idealiskt för mig, frukost, mellenmål, lunch, mellanmål, middag och sist kvällsmat.
Det händer så klart att det brister i bland men jag har slutat hänga upp mig på det och ser till att jag får i mig mina sex mål oberoende vad klockan säger.

Inget sötsug finns men det var i och för sig inget problem innan heller. Däremot kunde jag bli sugen innan och det blir jag aldrig nu ;-) Oftast blev det då någon god ost och lite kex istället för kakor och annat godis. Nu, när jag köper hem dessertostar slutar det med att dom åker i komposten. Det tar nog lite tid inan man lär sig ”doseringen” på inköpen.

Även om det hittills bara rör sig om tio kilo i viktminskning så märker jag stor skillnad på rörligheten och för att inte tala om alla kläder som är för stora.

Jag ryser av blotta tanken på vad jag gått igenom med alla soppfaser och förhoppningar som fötts varje gång! Jag gick visserligen ned mer i vikt av dem än jag gjort hittills men livskvaliten under tiden faserna pågick – och ångesten som uppstod när man var tillbka på utgångsvikten igen. Att därefter påbörja en ny fas av soppor – usch…
Jag är så glad att inte behöva återvända dit!

Jag har fortfarande kläder, inköpta efter soppdieterna, som jag inte kommer i – ännu är jag tuff nog att säga ;-)

Några, väldigt få faktiskt, bakslag har jag upplevt med maten. För det mesta när jag har ätit för fort, tror jag i alla fall?
En dag fick jag dumpningar efter varje måltid, vet inte vad det berodde på just den dagen. Kanske är kroppen upp och ner utan att man känner det på annat sätt än just genom måltiderna, vad vet jag? Det är obehagligt men går som tur är fort över. De få gånger det har inträffat har jag haft turen att befinna mig hemma.
Det har också hänt att jag ätit aningens för mycket vid något enstaka tillfälle men jag gissar att det där handlar om erfarenhet.

Tyvärr, för att allt har gått så bra, så har jag nog inte varit till något stöd för någon geom bloggandet men skulle någon ställa frågan så skulle jag inte tveka en sekund om att rekommendera en gastric sleeve-operation!

Det finns misstankar om att jag eventuellt har ökat lite i vikt nu under semestern ;-)
På tisdag är det vägdags så då jag svart på vitt…?
Om så är fallet så är jag inte direkt överraskad – det har varit god mat, visserligen normala, för mig, portioner och för att inte nämna öl som det pimplats en del ;-)
Av praktiska skäl har det blivit en aningens för mycket kolhydrater genom bröd och potatis. Normalt är jag ju mycket sparsam med just kolhdrater. Men det är bara att ta nya friska tag när normalläge råder igen.

Semestern är till ända och på måndag blir det gruvan igen! Vi har två veckor till i augusti att se fram emot samt faktiskt några få dagar i juli då ”tyska invationen”, dvs Woffegubbens syskon, anländer till Gråbo ;-)
Så, även om jag inte gillade dessa två tidiga veckor av semestern, så finns det lite kvar att längta till.

Hemresa

EFTER TRE HÄRLIGA dagar i familjens sköte avslutade vi helgen med frukost på hotellet…

Och packade ihop oss för hemfärd…

Det har varit mysiga dagar och man längtar lika snart efter nästa tillfälle när vi alla kan träffas ;-)

Vi stannade i Jönköping för lunch och jag åt mitt första mål på restaurang sedan operationen – en barnportion ;-)

När vi kom hem blev det, som alltid, tvätt och lite trädgård…

Vi har Gullvivor som jag inte har planterat – dom har självsått sig ;-) Men nu står dom ju där…

Jag klippte gräset också, det var mer än välbehövligt kan man uttrycka saken ;-)

Och för all del ganska tidig sänggång då jag planerat att cykla till jobbet denna den första arbetsdagen i veckan ;-)

Packad...

NÄ DET BLEV inte cykel till och från jobbet i dag oxå! Jag steg visserligen upp en kvart före fem för att kolla läget men vissa, mindre ädlare delar, på kroppen sa NEJ ;-)

Så. Det. Blev. Bil…

Nu, i kväll har jag packat inför Bengtsfors.

Det ska bli himla kul med alla goa från gymmet och Tina och jag samåker ;-)

Jag tror ju inte att jag egentligen är förberedd inför detta men man kan ju inte göra mer än att komma sist ;-)

I dag har jag haft ett samtal med dietisten Maria på Kliniken angående den frånvarande viktminskningen…

Lite lustigt men jag fick ett mail från henne i förra veckan – jag hade ju tänkt att ta kontakt med dem för jag undrar vad som är fel!
Då mailar Maria mig som sagt förra veckan och undrar om jag vill ha ett samtal kring detta ;-) Hon berättde att Jonna, administratören på kliniken, läste min blogg ;-)
Här kan vi snacka om serviceanda!

Nåväl, jag svarade Maria att jag gärna ville det men att jag höll på att samla på mig en vecka först. Det vill säga vad och när och hur jag äter samt min träning så att hon skulle kunna få en uppfattning om just detta.
Så vi kom överens om att ha samtalet i dag.

Det var roligt att höra att jag fick med beröm godkänt för både matintaget och träningen. Hon var rent av lite imponerad ;-)

Vad kom vi fram till då? Jo, kanske att jag skulle skippa proteinet som jag tillsätter och att jag skulle ta mig en funderare på om jag kanske kunde tänka mig att använda lite magrare produkter av grädde, creme fraiche, Laktosfri mjölk osv osv.

Jag är ju lite motståndare till lightvarianter och vill gärna ha naturligt utan tillsatser men jag får kanske tänka om?

För övrigt kom vi fram till att jag nog får räkna med att det går lite långsammare för mig. Dels på grund av att startvikten inte var den ”värsta” och del för att jag inte påbörjat det här med träning nu utan hållit gång med den även innan. Alltså inte från soffpotatis till aktiv ;-)

Så, det får ta den tid det tar och jag är fantastiskt glad över att jag mår så oförskämt bra – vilket jag också påpekade. Känslan av att inte vara hungrig och känslan av att inte behöva lägga ner så mycket energi på det här med mat och hunger är outstanding! Och det kändes bra att få bekräftat att jag i alla fall inte äter ”fel” ;-)

Vi ska ju ha en återträff efter sex månader och den ser jag fram emot. Det är ”Livstidskurs” över en helg och kan säkert ge mycket tillbaka.

Så, jag kämpar vidare helt enkelt och ska försöka vara glad över mina ynka sex kilos viktminskning ;-)
Det kunde säkert varit värre!

Vart i hela friden

TAR DAGARNA VÄGEN? Det är kanske läge att döpa om det här till veckoboken ;-) Jag hinner bara inte ”underhålla” Angelas Dagbok som den så fyndigt heter…

På jobbet är det fult ös – medvetslös – fast bara kul ;-)

Jag har ju kommit igång med regelbunden träning efter det fem veckors evigt långa uppehållet. Det tar lite tid och resten av den, tiden alltså, går till att förbereda för nästa dag med mat, mellanmål och packning för både jobb och gym.

Under veckan som gått har jag kört styrka, indoorwalking, mojoyoga samt poweryoga. För det mesta har det gått bra men några pass har varit riktigt jobbiga och då menar jag inte för att jag tappat all styrka och kondition för den börjar sakta men säkert komma tillbaka. Nej, det har varit maten mellan passen som ställt till det.
När jag tränar dubbelpass – och det gör jag ju varje gång – så har jag försökt få i mig något mellan styrkan och konditionspasset. Det har väl gått så där om man säger så. Vid vissa tillfällen har jag mått skitdåligt av att jag ätit! Och äta måste jag ju när det blir så lång tid innan jag är hemma igen…

Jag har testat att äta olika saker såsom näringsdryck och barer och till och med pastasallad – inget har dock varit bra. I torsdags testade jag en Skyr, isländsk yoghurt med mycket protein i, och banne mig det funkade ;-)
Det kommer jag att fortsätt med ett tag sedan får jag väl prova mig fram igen efter en tid. På kliniken påpekade man just detta att inte ”ge upp” om det inte funkade utan hellre testa igen om ett tag. Så så får det bli!

Vad vikten anbelangar så är det ett riktigt sorgligt kapitel! Jag trodde i min enfald att, när jag väl fick börja träna igen, så skulle det hända något på vågskrället – men icke! Jag har gått upp två kilo!? Det innebär att jag är tillbaka i 80-talet ;-(…som jag var så stolt och glad över att jag trodde mig ha lämnat…

Det jag kan konstatera är att muskelmassan har ökat men jag har ju svårt att tro att det skulle röra sig om hela två kilo…
Nu har jag bestämt mig för att helt enkelt skita i vågen, ursäkta språket!
En gång i veckan blir det vägning – basta!

Nåväl, en jobbig, men rolig, arbetsvecka slutade i alla fall med lite avkoppling i goda arbetskamraters sällskap. Vi var minsann på afterwork på El Corazón under några trevliga timmar i fredagskväll med gott att dricka…

…och för al del att äta…

Och efter det blev det förstås en sväng i baren innan hemgång ;-)

Så man kan gott säga att veckan slutade bättre än den började ;-)

Fredag och lördag ;-)

DET FINNS MÄNNISKOR i min närmsta krets som tycker att jag borde bli något smidigare än det kassaskåp jag är i dag ;-)

Jag vet ju att dom har rätt och jag ska nu försöka göra något åt det och kanske få några vinster med det ;-)

Så min fredag började på gymmet med ett trettiominuters spinningpass och direkt på det ett tillika långt poweryogapass.
Nu kan jag ju inte påstå att jag klarade av yogapasset, inte på något sätt. Det fanns tillfällen under dessa ynka trettio minuter som jag önskade att jag vore någon annanstans ;-)
Men, det går ju inte att rata något så fort – det krävs säkert massor av gånger innan man ”får” säga att man inte kan och inte klarar. Så det blir till att kämpa på…

Arbetsveckan, som ju faktiskt var en dag kortare på grund av annandagen påsk, har verkligen varit fullt ös medvetslös men himla kul!
Det sa bara swisch så var det helt plötsligt fredag ;-)

Och inte vilken fredag som helst. Jag och mina gymkamrater var nämligen bjudna på AfterWork på Cykelvinden som vår gemensamma gymkamrat Fredrik startat…

Så himla trevligt vi hade! God stämning, massor av skratt och supertrevliga lokaler. Fredriks kära hustru hade gjort himmelsgoda matpajer och Fredrik hade fixat drickat ;-)

Det gjorde veckan absolut fulländad! Jag har inte bara förmånen att ha universums bästa gym utan också lika goa, härliga gymkamrater!
Dessutom såg några av dem till att tanten kom hem ;-) Blev körd ända fram till dörren!

I morse skulle jag egentligen stigit upp i ottan för att först köra ett indoorwalkingpass och därefter ett spinningpass. Men jag insåg mina begränsningar redan i går kväll (eller snarare natt efter kvällens rumlande) att det nog var bäst att boka av indoorwalkingen. Så det gjorde jag.

Det blev i stället lite sovmorgon och sedan i väg på spinningen. Det är tungt men jag tröstar mig med att jag snart ska vara på banan igen. Ett bra pass som jag inte deltagit i på jättelänge eftersom vi har haft alpspinningen på söndagar innan. Det lär bli fler gånger så jag kommer i form till ”utomhuscyklingen” ;-)

Nåväl, trots att vädret varit riktigt tråkigt i stort sett hela veckan och så även i dag, i alla fall i morse, så tycks trädgården inte bry sig. Flera buskar är på G…

När jag kom hem från gymmet blev jag trött och frusen så jag kröp helt sonika under täcket en stund…och sov över en timma ;-)

Efter det tog vi oss båda i kragen och satte igång.
Husvagnen blev åter packad efter den urpackning vi gjorde för servicen i tisdags.
Som om det inte var nog blev huset sanerat ;-)

Sent omsider blev det lite middag i huset. I dag bjöds det på färsk tortellini och en pastasås med kyckling och wokgrönsaker samt sallad förstås ;-)
Och, solen tittade in…

Jag inser, speciellt när jag ska laga mat, att detta bara är början av ”mitt nya liv”. Och att det är nu allt förändras som om tiden bara drogs tillbaka.
Av dagens middag, beräknad för två personer, blev det över för tre lunchlådor till mig och en till Woffegubben.
Jag gjorde också den kommande veckans frukostar med omelett. Hälften så stora ;-)

Jag köpte en liten yttepytteliten stekpanna som jag tror ska funka bra. Jämför man med den ”normala” storleken så får man en liten uppfattning om skillnaden ;-)
Woffegubben har helt plötsligt minskat sina portioner och orkar inte längre ”normalportion” av någon konstig anledning…?

Nåja, om man nu kan säga att något är gulligt i matväg så tycker jag att mina små omeletter tar priset…

Ska faktiskt testa i morgon till frukosten hur det funkar. Jag hoppas förstås på det bästa då jag ätit omelett till frukost innan.
Nu har jag gjort dem på två ägg i stället för tre och så lite skink- och svampstuvning på.

Men, gulligast är ändå den lille knodden. Denna härliga bild fick jag på MMS från en ömma modern i fredagsmorse. Bättre morgnar finns inte…

I morgon, söndag, hoppas jag på lite sol och värme. Om det blir så ska jag plantera lite i stora krukorna som jag brukar ha ute på framsidan Sedan blir det ett spinningpass under förkvällen. Ett pass som jag inte testat ännu – ska bli spännande!

På väg att lämna åttiotalet ;-)

VECKAN HAR RUSAT förbi, denna den första på arbetet sedan sjukskrivningen…

Jag mår fortfarande oförskämt bra och det har för all del blivit några små kliv neråt på vågen. Inga ras men hoppas i alla fall kliva in i sjuttiotalet sakta men säkert.

Det har hänt lite mer nu de sista dagarna på vågen när jag äntligen fått börja träna igen. Efter fem veckors frånvaro på gymmet kan jag gott erkänna att det var en tuff början och kommer nog så att vara några veckor till. Det sägs att det tar lika lång tid att ”komma tillbaka” som man varit borta. Alltså fem veckors slit innan man känner resultat ;-)

På styrketräningen har jag valt att inte sänka några vikter utan i stället göra mindre antal reps. Och det är stor skillnad på vad jag orkar nu mot innan. På indoorwalkingen, som jag körde ett pass med i går, märkte jag också att jag inte orkar som innan. Men det är väl bara att kämpa på gissar jag. Inte misströsta ;-)

Med maten går det bra, utan tvekan. Jag började äta ”riktig” mat till påskhelgen och allt har funkat fint. Möjligtvis lite svårt att smälta pasta har jag märkt. Men det är nog bara tid det handlar om.
Jag får en anings känning i magen när jag ätit just pasta. Det är dock viktigt att man inte skippar någon sorts mat som känns jobbigt utan i så fall försöker lite längre fram i tiden igen.
Det som är mest knivigt är att få till alla mål som jag ska äta varje dag! Speciellt när jag går till gymmet efter jobbet. Men med lite planering funkar det också. Och att förstå hur stora portioner jag faktiskt orkar äta ;-) Magen blir fortare mätt än ögat – inte något jag har haft bekymmer med innan. Det har alltid gått att pressa ner lite till om det var något smaskigt!
Jag kan inte heller påstå att jag känner mig särskilt hungrig mellan målen. Det har väl i och för sig med att göra att jag hittills lyckats bra med att verkligen äta sex gånger per dag. Men det är en otroligt skön känsla att inte fokusera så mycket på just hungerkänslor!

Jag har försökt att fortsätta med promenaderna, trots att min rehabtränare är hemma i Stockholm nu, i den mån det finns tid.

I morse körde jag ett kort spinningpass och tillika kort poweryogapass. Ska försöka få till lite mer träning över helgen också med indoorwlking och spinning.

Det blir väl en mätning- och viktrapport i nästa vecka när det är fem veckor sedan operation. Det går ju inte fort som jag nämnt tidigare men ett sakta tempo på den punkten är trots allt bättre än att det står helt stilla eller, vilket faktiskt händer från dag till dag, ökning…

Jag ska väl få till en träningsplan också framöver. Alpspinningen är ju tyvärr slut och även Spinning Puls men det finns lite annat att välja på. Sedan har jag bestämt mig för att ta tag i ”osmidigheten” genom att försöka mig på lite yoga. Men det kommer att ta tid att få ordning på den saken med en rörlighet likt ett kassaskåp. Det gäller bara att vara uthållig och kämpa på…

Det var mysigt att komma tillbaka till jobbet även om jag nu höll på att vänja mig att vara hemma ;-)
I tisdags, som var första arbetsdagen hade jag lust att mörda klockskrället när den ringde i ottan ;-)

Boris, min rehabtränare, är tillbaka i Stockholm. Vi lämnade honom i påskhelgen då vi alla träffades i Malmö. Lite tomt är det utan tvekan men skönt samtidigt att inte behöva gå ut på promenad om man inte har lust.

Jag längtar till att kunna cykla till och från jobbet men det är för kallt ännu. Just den här veckan har det varit riktigt ruskprickväder med regn och blåst. Det har gjort att jag inte ens övervägt att eventuellt cykla ens en väg, alltså hem från jobbet. Men det ska väl komma snart kan man tycka?

(O)viktigt…

SOM JAG NÄMNT står vågskrället still och rör sig inte ett gram känns det som.

I dag är det tre veckor sedan operation och den totala viktminskningen sedan dess är 5,1 kg…?

Förra gången jag vägde och redovisade Skitviktigt hade jag ju gått ner 3,8 av dessa kilon. Nu är det alltså nästan två veckor sedan…

För övrigt rör det sig inte på måtten heller, tyvärr.
OK, då rövhelvetet har blivit 2 cm mindre men det är också allt!

Nu är det bara dryga veckan kvar tills jag kan börja träna- vi får hoppas att det kan ge resultat.
Men jag tvivlar med tanke på att jag ju faktiskt inte har suttit still fram till nu. Lite orättvis att våra rehabpromenader, som i mars faktiskt blev hela 12,4 mil, inte kan göra något åt saken ;-(

Fortsätter det så här så får jag ta kontakt med kliniken – något kan ju faktiskt har gått fel med operationen?

Isande kall vind

SOLEN HAR STRÅLAT i stort sett nu varenda en dag men vinden, det blåser ganska så rejält, ar kall som attan.

Men livet rullar på och jag är inne i puréfasen nu. Jag bunkrade upp med barnmatsburkar redan innan operationen för jag visste ju inte hur jag skulle må eller om jag skulle orka laga mat. Med facit i hand hade jag mycket väl kunnat fixa ”egen” mat. Men högen med barnmatsburkar minskar och jag är nu inne på slutetappen.

Tyvärr kan jag inte säga detsamma om vikten! Där minskar det inte ett gram. Nu har jag varit så sur de sista dagarna på den uteblivna viktminskningen så jag går omvägar förbi vågen ;-) I morgon är det dock tre veckor sedan operation så jag får väl våga väga mig då ;-)

För övrigt fattar jag inte vad dagarna tar vägen? I och för sig så tar rehabpromenaderna några timmar per dag men ändå!?

I dag har vi i alla fall fått gjort lite annat än rehab ;-) Vi har varit i väg och klippt klorna på Boris, visserligen inget han var lycklig över men…

Sedan har vi tillbringat mycket tid i trädgården trots ishavsvinden. Jag har ogräsbehandlat mellan alla plattor på fram- och baksidan. Tanken var väl att vi skulle fixa med utekrukorna och plantera också men krafterna tog slut efter ogräsbehandlingen. Nåja, vi fick mycket frisk luft och Boris letade upp en solig plats i lä så han var nöjd ändå ;-)

Jag mår fortfarande oförskämt bra och upplever absolut inga nackdelar. Dock upptäckte jag i dag att det största av titthålen inte läkt ihop…? Jag har bytt plåster i dag och det var då jag såg att det ”glipade” rejält. Vet inte om jag ska ha is i magen eller kontakta vårdcentralen. Vi får se hur det ser ut nästa gång jag byter plåster.
Sedan kan jag väl inte påstå att orken är i kapp ännu. Eller så gör jag helt enkelt slut på all energi under rehabpromenaderna?

Nu längtar jag till dess att jag kan börja träna lite igen på gymmet. Det kanske kan få viktminskningen att ta fart eller åtminstone börja?

I morgon måste jag börja packa in allt i husvagnen. Vi hämtade hem den i söndags från vinterförvaringen men i dag orkade jag inte.
På torsdag måste det i alla fall vara klart för då drar vi till Malmö ;-)
Då ska vi även ”lämna tillbaka” Boris till sin kära matte och husse eftersom vi ska stråla samman allihop och även Peters föräldrar och syskon i Malmö. Det blir nog lite konstigt till en början men samtidigt så funkar det ju inte att ha Boris här efter påsk då jag ska börja jobba igen.
Konstatera kan man dock att rehabpromenaderna inte hade blivit av i den utsträckning som det blivit utan honom. Så jag är honom evigt tacksam för den här tiden. En bättre personlig tränare har jag svårt att föreställa mig ;-)
Faktum är att vi har gått 12,4 mil fördelat på 45 promenader i mars – det hade jag inte gjort utan Boris!
Och sedan har vi ju faktiskt cyklat näst intill 1,5 mil också ;-)

En helt fantastisk dag!

VI TOG FÖRSTA rundan i blandad terräng, lite asfalt, lite skog och lite grus. Helt perfekt väder med strålande sol…

När vi kom hem så fanns det bara ett alternativ – ut och gosa sig i solen på utanförskapet ;-)

På eftermiddagen tog vi oss en cykeltur. Först åkte vi till gymmet – och nej, jag har inte tränat…
Bara anmält mig till medlemsfesten som är 30/3 – ska bli kul.
Sedan fortsatte vi till naturreservatet och Boris blev så glad och var så pigg under hela promenaden att jag skrattade för mig själv. Som en kalv på grönbete ;-)

Där är så vackert och man njuter för varje steg…

Och solen som strilar så vackert genom de ännu nakna träden…

Så ini vassen fint ;-)

Och mossigt…

Gnagigt ;-)

Rutigt…

Och soligt…

Vårbäckar strilar ner från höjden…

Vi går rundan tur och retur och på väg hem fångar vi solen innan den försvinner bort från dalen…

Jag trodde vi skulle få se några blåsippor men det är nog lite för tidigt. Såg dock massor av blad och en och annan knopp men ingen som slagit ut ännu. Vi får alltså återvända snart ;-)

En vecka i dag

SEDAN OPERATIONEN NU, det är svårt att förstå eftersom jag mår så himla bra ;-)

Rehabträningen går fint, vi går mysiga promenader och lite längre och faktiskt lite fortare för varje dag.

Maten funkar också bra jag är bara så trött på den men det är en annan historia och som väl är inte för evigt.

Sover lite middag gör jag också, det är dock lite ovanligt när det gäller mig men jag gissar att det är övergående. Eller rättare sagt måste bli det för det blir svårt att arrangera på jobbet sedan ;-)
Och lite märkligt är det för jag sover ju länge på morgonen och gör inte många knop på dagarna mer än promenerar – men det kanske är ovanan av så mycket frisk luft.

Dagens höjdpunkt inföll helt plötslit och helt oväntat strax före 18 i dag!
Det ringde på dörren och där ute stod ett blomsterbud från Gråbo Blommor…

En fantastiskt ljuvlig bukett från mina kära arbetskamrater!
Jag blev så glad att jag började grina av lycka och Boris tittade på mig som jag inte var klok ;-)
Så gulligt av dem – det värmer i hela hjärtat!

Woffegubben är också så gullig…han putsar alltid mina glasögon och eftersom vi jobbar på samma arbetsplats händer det att jag utnyttjar hans service även dagtid och inte bara hemma.
Nu då, när jag får klara mig själv hela dagarna har han fixat en liten glasögonakut till mig ifall jag måste rengöra under dagen ;-)

Jag har det ganska väl förspänt va…