Tillbaka i verkligheten

VI ÅKTE FRÅN Malmö i söndagsförmiddag. Med sorg i hjärtat – jag får aldrig nog av den lille Leon…

Jag hann se några fullt blommande rapsfält innan jag somnade av ren utmattning – det tar på krafterna, och jag säger det igen, att jag förstår varför man inte får barn när man är 59 år 😉 Men så mycket kärlek och glädje – ja, det är en lycka att ha barnbarn!

Så härliga dagar vi haft, Leon och jag, med lek och stoj samt mycket kärlek. Som jag älskar den lille! Och just nu är det besvarad kärlek 😉 Så det är bäst att passa på…

Det tar på krafterna förstod jag då jag lade mig innan 21 på söndagkväll och sov hela natten samt mer eller mindre vägrade att vakna och stiga upp på måndagmorgon 😉

På jobbet är det galet med fullt upp! Så det blev ett abrupt slut på fyra härliga dagar. Men i mitt huvud upplever jag våra dagar igen och jag hör Leon titt som tätt i huvudet.

När vi kom hem i söndags var det meningen att jag skulle fixa veckans lunchlhådor…men jag var helt slut och orkade inte. Efter dagens middagslagning blev det som tur var över till lunch för åtminstone en dag, kycklingfilé med blomkål och god sås av kokosmjölk och grädde 😉

Måndag ja…fy vilket höstväder vi vaknade till. Regn och rusk samt mer eller mindre halv storm. Bara den korta biten till garageuppfarten och bilen var som att stå i en biltvätt! Våt!

När jag kom hem från jobbet var det bara att ställa sig vid spisen och fixa lunchlådorna som inte blev i går kväll…

Nä, det var mycket bättre i Malmö. Där hade jag i alla fall hjälp i köket…

Det blev också, trots regnet, en liten tur i trädgården. Mest för att övertyga mig själv om att det inte är oktober…

Men jag hade så klart hellre varit i Malmö och blåst såpbubblor men Leon 😉

Men, jag gillar tredagars arbetsveckor och den har vi nu avverkat så i morgon bär det av till Stockholm för att fira den ”lilla” våran lilla Kråka Anna, som visserligen fyllde den tionde maj men bättre sent än aldrig 😉
Och då kommer även lilla och stora Essingen, dvs, Steffanie och Leon och Oskar finns såklart på plats så glädjen kan knappast vara större – alla mina barn (nästan för Peter stannar hemma) på en gång!