Boris gästbloggar och funderar

NU KAN MAN säga att livet blivit mer normalt igen. X-husse drar i väg tidigt på morgonen, x-matte och jag sover fram till nio ungefär och tar det ganska lugnt på morgonen.

Eller, nu när jag tänker efter så var det inte riktigt normalt i dag. För, när vi hade gått morgonrehabsrundan stängde hon in mig i hallen och serverade ett alldeles perfekt märgben och stack i väg…igen!
– Jag ska bara handla och är hemma innan du ens märker att jag varit borta…sa hon.
Pyttsan, klart jag märkte det men jag han inte äta upp märgbenet så länge var det inte, som tur var.
Det är bra när jag får märgben här för varken x-matte eller x-husse tycks av någon underlig anledningen inte gilla just märgben så jag har slutat gömma dem nu. Släpar bara runt dem lite för sakens skull.

I dag har vi jobbat med att packa in prylar i husvagnen. Den står här hemma på parkeringen och tar så mycket plats så jag får dra in magen varje gång vi ska gå förbi. Men vi ska tydligen ut på turné med den snart och då måste den vara klar, säger hon.

Vi satt en lång stund och solade på altanen i dag och då fick x-matte helt plötsligt för sig att vi skulle gå in och sova lite. Men herregud jag sov ju redan för fullt där i solgasset!
Och, när vi väl lagt oss så kunde inte x-matte somna så hon bestämde att det skulle bli rehabträning igen. Men snälla nå´n – hur svårt kan det vara att somna?

Nåväl, det är ingen större idé att tjata emot när hon väl har bestämt att vi ska träna. Så på med ytterkläder (på x-matte) och koppel (på mig).
Sedan vet jag exakt vad som gäller…så här fint sitter jag och väntar varje gång x-matte larmar på…

Tror ni inte på tusan att x-matte ”hittade” en skogsstig igen! Den här har jag aldrig gått förut fast hon påstod att hon ”kunde vägen” men jag vet ju hur vild hon är när hon hittar stigar så…

Jag erkänner att jag var lite nervös tidvis över om vi någonsin skulle hitta hem igen.

Det var i och för sig en bra stig för det fanns otaliga stenar och stubbar att hoppa upp på. I bland får jag dock inget för hon påstår att det är antingen en för liten sten eller stubbe och att jag blir fet om jag ska få ”godis” varje gång.
Det var nog det dummaste jag hört sedan jag fick öron…

Jag har minsann sett hur ofta hon tar godis ur sin snusdosa (visserligen inte nikonfritt) – och då har hon inte hoppat upp på varken sten eller stubbe!

Nåja, vi gick och gick…x-matte tycker det är så fint i skogen…

Och jag kan väl hålla med till viss del. I alla fall är det mjukt och gott för tassarna. Fast jag blir rejält skiten för på vissa ställen är det rena sankmarken!

Som sagt lite orolig var jag att vi skulle gå vilse och svälta ihjäl där ute i skogen (jag hade inte ens fått min middag då). Men ibland tror jag hon vet vad hon gör för rätt som det var tog skogen slut…

Nu kommer jag nog inte hinna blogga så mycket mer men vi ses ju snart Matte. Nu har vi bara morgondagen på oss att förbereda och några timmar på torsdag. Men på torsdag eftermiddag bär det i väg till Malmö.
Det ska bli skönt att få se er igen Matte & Husse. Saknar er!

(O)viktigt…

SOM JAG NÄMNT står vågskrället still och rör sig inte ett gram känns det som.

I dag är det tre veckor sedan operation och den totala viktminskningen sedan dess är 5,1 kg…?

Förra gången jag vägde och redovisade Skitviktigt hade jag ju gått ner 3,8 av dessa kilon. Nu är det alltså nästan två veckor sedan…

För övrigt rör det sig inte på måtten heller, tyvärr.
OK, då rövhelvetet har blivit 2 cm mindre men det är också allt!

Nu är det bara dryga veckan kvar tills jag kan börja träna- vi får hoppas att det kan ge resultat.
Men jag tvivlar med tanke på att jag ju faktiskt inte har suttit still fram till nu. Lite orättvis att våra rehabpromenader, som i mars faktiskt blev hela 12,4 mil, inte kan göra något åt saken ;-(

Fortsätter det så här så får jag ta kontakt med kliniken – något kan ju faktiskt har gått fel med operationen?

Isande kall vind

SOLEN HAR STRÅLAT i stort sett nu varenda en dag men vinden, det blåser ganska så rejält, ar kall som attan.

Men livet rullar på och jag är inne i puréfasen nu. Jag bunkrade upp med barnmatsburkar redan innan operationen för jag visste ju inte hur jag skulle må eller om jag skulle orka laga mat. Med facit i hand hade jag mycket väl kunnat fixa ”egen” mat. Men högen med barnmatsburkar minskar och jag är nu inne på slutetappen.

Tyvärr kan jag inte säga detsamma om vikten! Där minskar det inte ett gram. Nu har jag varit så sur de sista dagarna på den uteblivna viktminskningen så jag går omvägar förbi vågen 😉 I morgon är det dock tre veckor sedan operation så jag får väl våga väga mig då 😉

För övrigt fattar jag inte vad dagarna tar vägen? I och för sig så tar rehabpromenaderna några timmar per dag men ändå!?

I dag har vi i alla fall fått gjort lite annat än rehab 😉 Vi har varit i väg och klippt klorna på Boris, visserligen inget han var lycklig över men…

Sedan har vi tillbringat mycket tid i trädgården trots ishavsvinden. Jag har ogräsbehandlat mellan alla plattor på fram- och baksidan. Tanken var väl att vi skulle fixa med utekrukorna och plantera också men krafterna tog slut efter ogräsbehandlingen. Nåja, vi fick mycket frisk luft och Boris letade upp en solig plats i lä så han var nöjd ändå 😉

Jag mår fortfarande oförskämt bra och upplever absolut inga nackdelar. Dock upptäckte jag i dag att det största av titthålen inte läkt ihop…? Jag har bytt plåster i dag och det var då jag såg att det ”glipade” rejält. Vet inte om jag ska ha is i magen eller kontakta vårdcentralen. Vi får se hur det ser ut nästa gång jag byter plåster.
Sedan kan jag väl inte påstå att orken är i kapp ännu. Eller så gör jag helt enkelt slut på all energi under rehabpromenaderna?

Nu längtar jag till dess att jag kan börja träna lite igen på gymmet. Det kanske kan få viktminskningen att ta fart eller åtminstone börja?

I morgon måste jag börja packa in allt i husvagnen. Vi hämtade hem den i söndags från vinterförvaringen men i dag orkade jag inte.
På torsdag måste det i alla fall vara klart för då drar vi till Malmö 😉
Då ska vi även ”lämna tillbaka” Boris till sin kära matte och husse eftersom vi ska stråla samman allihop och även Peters föräldrar och syskon i Malmö. Det blir nog lite konstigt till en början men samtidigt så funkar det ju inte att ha Boris här efter påsk då jag ska börja jobba igen.
Konstatera kan man dock att rehabpromenaderna inte hade blivit av i den utsträckning som det blivit utan honom. Så jag är honom evigt tacksam för den här tiden. En bättre personlig tränare har jag svårt att föreställa mig 😉
Faktum är att vi har gått 12,4 mil fördelat på 45 promenader i mars – det hade jag inte gjort utan Boris!
Och sedan har vi ju faktiskt cyklat näst intill 1,5 mil också 😉