Little Miss Sunshine

I KVÄLL HAR VI BARA TAGIT DET LUGNT och njutit av en film med titel som rubriken. Den var riktigt härlig film och gav oss många befriande skratt 😉 Vi fick den i julklapp av Anna och Oskar. Ja, förresten vi fick flera filmer men jag ska väl inte avslöja alla i kväll.

Annars rör sig tankarna fortfarande mycket med allt vi upplevt på vår Thailandsresa. Det tar tid att samla alla intryck, sortera och lagra ner i minnet.

En av de sista dagarna tog jag lite foton i poolbaren där vår favvokypare jobbade. Han var också väldigt intresserad av veta mer om oss. Han hade humor och var alltid glad. Poolbaren låg längs ner i bassängområdet, alltså vid den bassäng som var för barnen för spel och lekar samt en bubbelpool. I måndags kom han upp och kikade efter oss vid bassäng två, den som då ligger en trappa upp från baren. När han fick syn på mig vinkade han glatt så vi bestämde oss för att gå ner en stund och ta något att dricka och prata lite.

När jag senare på kvällen hade bloggat så tog jag datorn i handen och gick ner för att visa att nu fanns han minsann på internet blev han aldeles til sig 😉 Han ropade på alla sina kolleger och visade och dom blev mäkta imponerade.

Tyvärr fick vi inte träffat honom den sista dagen då han inte hade börjat jobba innan vi var tvugna att åka. Men hans kolleger lyste upp när vi kom ner för sista gången så jag hoppas att dom förmedlade vår hälsning. Han var mycket noga med att fråga om vi skulle komma tillbaka nästa år…

Den här bilden, som Woffegubben tagit, från Cape Panwa får avsluta dagen…

1_mopparparadjpg

Hemma igen

MENINGEN VAR NOG att vi skulle lägga oss och sova några timmar när vi väl äntrade hemmet här i dag frampå förmiddagen. Men på något sätt hade vi bägge kommit in i andra andningen så ingen av oss kändes sig trött. I stället blev det uppackning av resväskorna och det känns alltid skönt att få det gjort.

Sent på eftermiddagen stack jag sedan över till gymmet för ett motionspass. Jag har ju i stort sett joggat varannan dag på semestern med undantag för i början då jag var lite hostig. Och efter att ha suttit stilla mer än 10 timmar på planet och sedan ytterligare 5-6 timmar i bilen så kände jag att jag behövde röra mig litet.

Men det blev ett tungt pass så kroppen är nog tröttare än jag trodde. Jag sprang 30 minuter (3,6 km) och sedan saktade jag ner farten och gick relativt snabbt 30 minuter (3 km) och sedan fick det vara nog. Jag hade ställt in tiden på 90 minuter, men som sagt, jag gav helt enkelt upp efter en timma.

När jag stod där på löpbandet och försökte framkalla minnesbilderna av stranden så kom jag att tänka på det samtal vi hade med en av hotellpersonalen i går när vi stod och väntade på busstransfern till flygplatsen.

Han undrade förstås vilket land vi kom från och vi försökte förklara så gott vi kunde vad lilla Sverige är. När vi sade att vi har snö nu så tror jag inte riktigt att han greppade läget och hur skulle han kunna det? Att tänka sig så kallt väder så att det skulle kunna lägga sig snö på marken är nog ingen enkel ekvation för en thailändare som har runt 35 plusgrader i stort sett hela året, kanske något lägre under regnperioden.

Han frågade mycket om landet och hur många timmar vi skulle flyga innan vi kom hem. Han frågade också om vad vi har för djur i Sverige och vi berättade så gott vi kunde. Han funderade en god stund och sedan frågade han:

– Har ni krokodiler?

När vi förklarade att det inte fanns några krokodiler såg han faktiskt lite förvånad ut och undrade genast:

– Inga elefanter heller?

Jag kommer att leva länge på de här. Samtidigt så inser jag ju hur privilegierade vi är i den här delen av världen som har möjlighet att se oss om på vår underbara jord. Han hade inte ens varit Bangkok men han berättade att det var en fin stad fast väldigt mycket affärer, bilar och människor.

En reaktion som jag tycker mig ha gjort efter denna resa är att thailändarna blivit allt duktigare på engelska. Det är en stor skillnad på de fem år sedan vi var där sist. Och då menar jag inte bara hotellpersonal för där är det kanske ett krav att behärska lite engelska av naturliga skäl utan även bland ”vanliga”.

Spännande nästan jämt!

Flygresan hem gick förstås bra även om det var tråkigt att konstatera att nu är det definitivt slut för denna gången ;-(

Incheckning och passkontroll är ju alltid en plåga i dessa sammanhang men det finns ju inte mycket att be för. Vi var lite nervösa för övervikt så jag stod med plånboken i högsta hugg men thailändarna är som vanligt generösa så det blev inga extra avgifter 😉

Vi tog sedan taxi till Upplands Väsby där vi skulle hämta vår bil som Anna och Oskar så snällt passat för oss under vår frånvaro. Det vara bara det att inget var förberett. Anna och Oskar skulle nämligen lagt ut våra övernattningspinaler och annat krafs som vi hade med redan innan vi åkte eftersom vi tillbringade fyra dagar i Stockholm innan avresa.

Det var bara det att dom trodde vi skulle komma i morgon natt…

Så jag fick ringa och väcka de stackarna mitt i natten 02.30.

Nåväl, det löste sig i slutändan

an och vi kom så iväg för att ta in på hotellet på Fridhemsplan…

Och när vi äntligen fått släpat upp våra pinalen fem trappor upp och öppnar dörren, då var klockan 03.30, så var det redan upptaget av en annan gäst!!?

Inte vår bästa dag om man säger så 😉

Det fanns inte mycket annat att göra än att köra hem till Gråbo i alla fall!

Först käkade vi dock på MCDonald på Fridhemsplan och nu när klockan 04.44 är vi på väg hem…

Vi får helt enkelt turas om att köra så gott det nu går – vi hade ju redan innan avfart varit uppe några timmar om man säger så – därpå flygresan på 10 timmar och 40 minuter och sedan innan vi väl kom så långt så vi kunde konstatera att det blir färd till Gråbo…

Woffe börjar köra som väl alla kan konstatera eftersom jag skriver i bloggen 😉