Slut

BÅDE JULEN OCH JAG…i dag försvann rösten totalt! Visserligen har Woffegubben det lugnt men ändå 😉 Boris har i alla fall värmt mig hela natten genom att ligga tätt, tätt intill och mysgosa. Annars hade det säkert varit ändå värre 😉 En tryggare hund än honom får man leta efter länge. Vi var ju tillsammans igår hela gänget hemma hos Oskars mor och fikade. Innan vi andra hade fikat klart rusade Anna i väg med Ila för hon skulle jobba och när vi så småningom gick i väg, Oskar, Woffe, Boris och jag så skildes vi utanför och Boris reagerade nada! Jag tycker det är fantastiskt. Vi drog i väg till bilen, åkte till Fridhemsplan och sedan till Steffanie och han var precis som det var vad han sysslade med varje dag. När vi kom från Steffanie tog vi en runda innan det var sängdags. Upp i lägenheten som han aldrig varit i innan och somnade som en död på sängen under tiden jag bloggade. När jag sedan gick till sängs kröp han ner under mitt täcke som om inget hade hänt!

Vi, Woffe, Boris och jag, avslutade julhelgen hemma hos Steffanie dit också Anna, Oskar och Ila kom. Vi åt frukost tillsammans och alla pratade i mun på varandra som vanligt utan jag som kraxade och fick fram ett ljud då och då. Efter avslutad måltid drog Anna och Oskar till Ikea och Woffe och jag mot hemmet. Ila och Boris stannade hos Steffanie som skulle hundvakta medans Matte och Husse rantade runt på Ikea.

Ända till Örebro var det väglag som man inte önskar sin värste fiende men efter det lättade det. I dessa trakter och ända hem sedan hade det inte vräkt ner lika mycket snö. Men det gick bra och det fanns inte så mycket annat att göra än att ta det lugnt. Jag låg halvdöd, kändes det som, i sätet och Woffe fick ensam köra hela vägen. Vi lyssnade på en av julklapparna, Alexander Den Store, uppläst av Tomas Bolme. En ren njutning och jag tackar igen för alla fina julklappar och kom på att jag glömt få med några på fotot från i går. Vi fick nämligen årsprenumeration på Allt om historia av Steffanie. Alltså njutning ett helt år!

Som vanligt när vi lämnar barnen (barn och barn 24, 25 och 32 år) så känns det tomt och innehållslöst. Det går över så fort vardagen tränger sig på men så är det bara och det hör kanske till när man har 50 mil emellan varandra. Under alla omständigheter har helgen varit fullspäckad men ljuvlig och i morgon ska vi åter till vardagen genom att jobba som om inget hade hänt.

Nu ska jag dricka ingefärste med honung och förmodligen krypa i säng rätt så tidigt för att förhoppningsvis få rösten åter i morgon. Annars blir det himla kul när telefonen ringer 😉