FF

EFTERSOM JAG ÄNDÅ ÄR I FARTEN drar jag i väg en Fredagsfyra

1. Fick du möjlighet att ägna dig åt friluftsliv när du var barn?

2. Har du fortsatt med friluftsliv nu när du inte är barn längre?

3. Hur viktig är utrustningen?

4. Har du något favoritställe där du ägnar dig åt friluftsliv när du får möjlighet?

1. Njae, det kan jag väl inte påstå. Däremot var ju barn, på den tiden, utomhus och lekte både i skog och mark. Det friluftsliv jag deltog i var när skolan arrangerade skid- och tefatsåkning. På den tiden hette det faktiskt tefat och det var runda stora ”tefat” i plåt med ett fastnitat läderband som man bar det med. Det gick så inihellskotta fort i bland så man fick ilningar i magen.

2. Jag har snarare börjat. När barnen var små så blev det lite turer i skogen både sommar och vinter. Sedan började vi gå en årlig vandring kallad Vättlefjällsvandringen när Stora Monsterbarnet var liten tösabit. Sedemera kom även Lilla Monsterbarnet och Woffegubben med på vandringarna. I år kommer vi att avverka den artonde i ordningen. Barnen går fortfarande med när dom har möjligheter. Under årens alla vandringar har vi fått med oss fler och fler goda vänner och arbetskamrater och det är lika roligt varje gång. Förutom denna årliga aktivitet vandrar vi gärna och mycket i familjen till och från. Vårt Stora Monsterbarn studerade ett år i Österrike och lockade oss då dit för att få upptäcka vandring på högre höjder. Vi återvände dit själva ett år senare och vandrade på egen hand. Vi har även varit i München (också pga Stora M-barnet) och vandrat. Ett par vandringar per år blir det även för min del ihop med en arbetskamrat som är en ”riktig” friluftare som har varit i Sarek och vandrat.

3. Utrusningen är A och O. Det tog mig 10 mill att gå in mina vandringskängor med blod svett och tårar men det var mödan värd. Att man sedan har kläder lämpliga för ändamålet är lika viktigt om man inte ska frysa alternativt svettas till plåga.

4. Ja, jag har flera smultronställen och vi upptäcker sakta men säkert fler. Nästa vandring, på egen hand, är tänkt att bli i våra hemtrakter och det ska bli spännande. Min arbetskollega har utrustat sig med kartor över området och nu väntar vi egentlligen bara på lämpligt tillfälle att ge oss ut. Det blir förhoppningsvis några vändor innan det är dags för årets Vättlefjällsvandring som går av stapeln i början på maj månad.

HRF

JAG SKA NOG GÅ MED I Hypokondrikernas Riksförening! För tillfället har dom ett erbjudande om tre NDU:er på köpet om man blir medlem nu.

I dag när jag vaknade, av ljuv musik faktiskt, kände jag smärta i armhålan på vänster arm. Jag är övertygad om att det är lymfkörteln! Och därmed är det säkert cancer!

Tusan också att jag inte kände av detta i går när jag ändå var på besök hos min doktor!

Sanningen är säkert en helt annan men man är ju bara människa. För ett kort tag sedan hade jag, som jag trodde, ont i njurarna ända tills jag blev vänligt men bestämt tillrättalagd av en som vet mycket, mycket bättre. Det kändes tryggt för hon är en lärd människa och ska bli vetrinär när hon blir stor. Så då blev jag lugn och glömde av ”njurarna” så jag märkte inte ens när det slutade att göra ont 😉

Nåja, OM jag överlever dagen ska jag i alla fall inte gå till gymet i kväll som jag borde. För jag misstänker att ”cancern” kan vara träningsverk. Jag avvaktar med gym tills i morgon och har då chansen att få tycka riktigt synd om mig själv ett helt dygn till.

Någonstans i bakhuvudet finns det dessutom en liten jävel som påstår att det kan vara latmasken som gröpt sig in i min armhåla eftersom vi nu inte simmat en endaste meter på hela denna vecka. Men jag låtsas som om jag inte hör det för det har varit oförskämt skönt att ha Woffegubben som svepskäl (hans ichias rättare sagt) för att inte simma. Vi har alltså stigit upp mycket senare varje morgon och Woffegubben har ställt in radion så att den börjar spela ljuv musik innan klockskrället börjar larma. Det innebär att man får en något mjukare start och inte vaknar som om det vore ett brandlarm eller krigslarm som väcker. Nej, när man sakta men säkert blivit medveten om att något pågår runt omkring och hunnit fatta att det är musik…först då har klockan fått sin chans att medverka i vår så kallade uppvakningsprocess.

Frågan är bara hur många veckor man kan hålla sig borta från simhallen innan Den Grymme Badmästaren drar in årskortet på grund av låg aktivitet? Som tur är ska han dra vidare till Thailand med hustru, barn och barnbarn snart. Han blir nog borta en månad eller mer så möjligheterna öppnar sig utan tvekan till ett mer lättjefullt liv 😉