Blunda och låtsas

Efter en mycket tuff dag med servrar som gått ner och hela rummet fullt av folk/användare som undrar vad som händer eftersom kunder ringer och inte kan logga in på annonswebtjänsten…och annonsgranskare som inte kan jobba för det går så segt var min stavgång hem ett nödvändigt ont. För att kunna rensa bort denna hemska dag och tänka klart igen.

På väg till mitt avhopparställe (åker alltså med Woffegubben i bilen tills det återstår cirka 7,5 km) väste jag i mungipan med riktning ner mot mitt onda knä att nu djävlas du inte med mig utan uppför dig som du bör…jag druttade omkull och skadade dig på andra dagen av fjorton på semestern men kunde trots det fortsätta att gå varje dag…så inga hyss nu för att du inte råkar befinna dig på Tenerife.

Sagt och gjort, jag klev av där jag brukar och började så min vandring med stavar och hela kitet, dvs cd-spelare med Stones som underhållare denna dag och knästödet jag införskaffade på Tenerife, hemöver.

Det var inte helt smärtfritt men gick över förväntan bra ända tills knästödet, som är gjort i något elastiskt material, började kana ner och rulla ihop sig och i stället för att ge stöd nästan gav mig blodförstoppning!

Stannade sålunda flera gånger för att dra upp skiten tills jag tröttnade och drog ner eländet till vandrarkängans överkant där den varken gjorde någon nytta eller skada. Det gick väl an på Tenerife när fanskapet började kana och rulla ihop sig till en blodgenom-strömmningsdödsfälla när man kunde gå klädd i shorts – då var det bara till att böja sig ner och dra upp fanskapet och fortsätta.

Jag funderade stundtals på att förvandla mina ”gåbyxor” till shorts eftersom det är fullt möjligt med en fiffig dragkedjekonstruktion att ta av stora delar av bentyget så att det bara blir shorts kvar – men jag gjorde aldrig det med tanke på mitt rykte här i bygden.

Nåväl, med mina otaliga promenader på Tenerife i starkt minne tyckte jag att det var något torftigt. Där gick jag varje morgon upp till höjderna och hade en utsikt som var så vacker att den inte går att beskriva i ord. Så jag tänkte nu blundar jag och låtsas att jag går på Tenerifes höjder. MEN inte en enda lite ödla prasslade i kanten och varje gång jag öppnade ögonen så såg jag en evig platt stäcka framför mig (så platt så man kan se redan på onsdag vem som kommer och hälsar på på lördag) så det blev inte mycket kvar av drömmarna.

Men min kompis, eurasiern, skällde på mig som vanligt när jag passerade och det kändes bra. I alla fall något att se fram emot denna, stundtals, evighetslånga väg innan man är i mål.

– Hej, sade jag, det var länge sedan nu!

– Vovvovvovvov, svarade han.

Sedan, denna dag som först såg ut att bli en dag som alla andra fast i ett nytt år, så mötte jag en hundkompis till. Det är en husse som jag inte känner vid namn men väl en hund som lystrar till namnet Ludde. Vi blev kompisar under ett kort tag för länge sedan när Lilla Monsterbarnet bodde hemma ett tag med Boris och jag/vi ofta tog kvällspromenaderna med Boris då hon pluggade (inne i den goa värmen för hon flyttade hem och bodde hemma ca ett halvår innan hon flyttade vidare till den kungliga huvudstaden och det var naturligtvis den kallare delen av året).

Han tyckte att jag var en ”hejare” på stavgång men som han sade, du skulle haft skidorna med dig! Ludde däremot hade inte tid med mig han hade helt andra planer just då och gick med nosen längs den snötäckta marken likt en dammsugare 🙂

Ja, nu är jag i alla fall hemma och det tog 1 timma och 23 minuter – lite längre än normalt men det skyler jag helt och hållet på det förbaskade knästödet som inte kunde hålla sig på sin plats.

Woffegubben har i dag, nu i eftermiddags, opererat bort sin cysta på tån. Han var inte särskilt tagen, för dom hade lokalbedövat bra, så nu är det bara att invänta läkningen av det sår som uppstod. Jag hoppas att dom skickar cystan på analys så vi får reda på om den var en stygging eller godartad.

Ja, så mycket mer än så blir det väl inte denna dag som redan är kväll!

7 kommentarer tillBlunda och låtsas