Som jag oroat mig

Först dagen på jobbet, så är det bara! Möte 09.30 till 11.15 lika ”roligt” som vanligt.

Både före och efter mötet var det full rulle med allt som legat sedan jag gick på semester. Kunder som skulle bort i databasen. Andra mystiska saker som hade hänt och som visade sig att det inte var så mysktiskt när jag väl hade rett ut saker och ting.

Tur att du är tillbaka fick jag höra flera gånger – och det värmer ju 🙂

Annars var tankarna mest hos min lilla stora Steffanie som skrivit sin C-uppsats och senast jag fick några besked satt hon i datasalen i skolan i går kring midnatt. (Det kunde jag se i Lilla Monsterbarnets dagbok),

Jag har inte vågat ringa och ”störa” för jag vet att hon kämpat värre än en hel karl och hon har inte ens uppdaterat sin dagbok och då vet man att hon inte har tid. Jag beklagade mig lite i går för en kär nätvän, BIM, som tipsade mig att skicka ett sms…då stör man ju inte om mottagaren inte vill bli störd.

Men en sekund senare kom svar – tänk att man ska behöva få hjälp med tips om så enkla klara saker när man passerat vuxenåldern, dvs 50!

På eftermiddagen i dag ringde jag till Steffanie för jag gissade att nu hade hon sovit ut. Men jag fick inget svar utan pratade in på hennes telefonsvarare att: Jag gissar att du sover, eller är ute och firar eller vad du nu gör och du får gärna ringa mig när du kommer hem…..

När klockstollen nästan var 17.00 ringde det ”lilla stora” barnet och jag blev så glad att jag hoppade högt. Hon berättade då att hon inte sovit utan kom hem nu!!! Hon hade alltså jobbat i ett och halvt dygn i sträck med sin uppsats.

VILKA fantastiskt ungar jag fått – vad har jag gjort för att förtjäna detta? Förmodligen är dom hittebarn bägge två 🙂

Gissa om hjärtat steg till 1000 grader när hon ringde och jag kunde verkligen känna hur det måste kännas. Jag har ju jobbat några sådana maratonpass och man känner sig mer eller mindre drogad efter så många timmars full koncentration.

Nu hoppas att jag hon sover gott och drömmer sött. Jag längtar efter henne så jag kan dö och skulle förmodligen krama ihjäl henne om jag fick en enda liten chans. Varför i helvete måste bägge mina barn bo i Stockholm?

Nåja, stoltheten lägger sig nog snart och vardagen kommer i kapp men det är en underbar känsla att veta att man närt upp två riktiga ”fighters”! Om det sedan är vår förtjänst eller ej – ja, det lär vi aldrig få veta men en sak är säker. I natt kommer jag att sova gott och i morgon bitti kommer jag att simma så det ryker i bassängen!

3 kommentarer tillSom jag oroat mig

  • Det bara blev så…. (varför vi bor i Sthlm)… hade absolut ingen plan på att bo kvar här ju, men det blev som det blev (det var väl tur nu när det inte blev som det skulle) ;-). Kram!

  • Bim

    *Ler* Härligt att läsa när du skriver om dina barn! De blir nog också glada när de läser det! Och du ska nog ta åt dig en hel del av äran! Och din man också såklart! *Kram*

  • Typiskt ungar! Man får igen vartenda ett litet ord man klämt ur sig 🙂 Kram