Dödens väntrum

Ja, rubriken är trist men likafullt sann. Vi körde hela dagen och kvällen i går samt en del in på natten i dag. Vi startade vid 10-snåret och stannade inte förrän klockan stannat på nytt dygn och strax efter 01.00.

Vansinnigt, jo så är det men ibland stämmer inte sträckorna som dom borde. När det egentligen borde varit dags att stanna jo, då befann vi oss i höjd med Hamburg och övernatta där för att sedan sitta i kö för att komma ur staden var inte särskilt lockande så vi fortsatte och då blev det som det blev. Enda trösten var att vi hade en skön temp i bilen vilket man inte kan säga om den utanför. Woffes bror Lars, som inte hade en aning att vi var på väg, ringde oss under kvällen och undrade var vi var… vid frågan om hur läget var ville han inte säga det på telefon utan sade att vi pratar mer i morgon. Klart man anar oråd när han plötsligt ringer fast vi inte sagt ett ord om när vi skulle komma och med den vissheten att vi faktiskt har hela nästa vecka också så, ja det blev en ganska mättad stämning i bilen efter samtalet.

Vi stannade utanför mina svärföldrars hus. Dom var förvarnade att vi skulle komma så sent så det var bara att stanna och sova.

När vi vaknade på morgonen åkte vi direkt till den camping som finns alldeles i närheten och även i närheten för att inte säga vid randen av Östersjön.

Därefter strandade vi hos mina svärföräldrars hus och det är i samband med detta som jag onekligen kommer att förnimma en känsla av dödens väntrum…. Att svärfar är dålig och mer eller mindre ett vårdpaket sedan flera år tillbaka är intet nytt och hur min svärmor bara orkat vårda honom i så många år är mig en oförklarlig gåta.

Men nu, när vi kom, var hon själv liggandes och hade fått en propp i benet….ska det då aldrig ta slut. Yngste sonen finns som väl är på plats och kan finnas till hands men jag undrar och undrar hur länge detta ska vara.

Så länge min svärmor varit på alerten och orkat har man aldrig tvivlat men nu undrar jag som sagt.

Det finns inga ord att skriva mer i dag och framförallt inga positiva sådana.

Jag minns Steffanies barndomsår och även till viss del (fast inte på långa vägar lika mycket) Annas uppväxtår då vi kom hit varje sommar och glädje och liv och rörelse har präglat denna vår föräldragren på Woffes sida.

Det var alltid fullt hus på helgerna och vi åt, festade, umgicks, grillade och hade inte en tråkigt minut. Och Woffes pappa, min svärfar, levde upp varje sommar då sonen från Sverige kom med sin familj. Det fanns ingen måtta på stoltheten när han presenterade oss bland vännerna i båthamnen.

Båtturena med Vagabond som deras svenska segelbåt (Rasmus 35 och tillverkad på Orust) hette ja minnena svallar över mig. Och vår lilla snurpa, Steffanie, som blev brun som en pepparkaka på bara några få dagar här. Inte undra på att hon med sitt lintottshår gjorde intryck och charmade alla i sin omgivning. Mer som ett vattendjur än en människa bokstavligt bodde hon i havet och mer under än ovanför vattenytan.

Alla änder hon matade i fågelreservatet, jag det blir bara tragiskt att tänka på dessa underbara år nu när dom anhöriga som gjorde detta möjligt för oss och som verkligen borde få njuta nu, ligger och är knappt tilltalbara.

I morgon ska Lars köra svärmor på återbesök hos doktorn och då tänkte vi vara hos svärfar under tiden samt försöka få lite gjort i trädgården. Gräset är inte klippt på evigheter, Lars orkar bara inte med allt ensam, och ogräset tar överhanden. Kanske kan det döva våra dåliga samveten en smula.

6 kommentarer tillDödens väntrum

  • :’-( *kramar till er båda*

    Fy vad ledsamt att höra. 🙁 🙁 🙁

  • Hälsa dom från oss! *kraaam*

  • snurr

    Vad tråkigt att dina kära släktingar är dåliga..Det är jobbigt när de bor så långt bort,tungt för den som bor närmast och lika tungt för dem som inte har möjlighet att hjälpa till.Hoppas att det går bra med proppen i benet iallafall.Ha det så bra det nu går.*kram*från snurr

  • Monika

    Usch, nu blir man allt lite rörd när man läser detta, vad ni måtte känna er ledsna fast det borde vaea tvärtom, ses man så lite kunde man ju mötas på ett behagligare sätt. Oh, din beskrivning sedan och dina rader gör att man snart ser varenda sten ni åker över. Ha det nu gott trots alla sorger, Många kramar till er båda från Monika

  • Monika

    Måste bara få tala om att det är det första jag gör på morgonen, ATT LOGGA IN PÅ DIN DAGBOK.

  • Britt-Marie (Bim)

    *Kramar om dig hårt*