På ruta noll igen

JAG TROR ATT jag fått Ödem! Det har varit en hemsk vecka där jag knappt har kunnat böja benen eftersom dom är så svullna av vätska som samlats. Det är inte bara ben och fötter men där är det värst. Det gick inte att urskilja vad foten började så svullet var det.

Jag skriver var för sent i går kväll släppte helt plötsligt svullnaden i fötterna och underbenen! Fråga mig inte varför det helt plötsligt gjorde det när det hängt i nu i näst intill två veckor. Denna vecka var det så illa så när jag tränade på Cykelvinden i tisdags trodde jag att jag skulle avlida! Jag körde en nätt liten tur i Flandern – inga backar och fin väg men blev trots det andfådd och hade jättehög puls med tanke på att det var en raksträcka jag körde.

På onsdag när jag skulle kört 90 minuter spinning insåg jag redan mitt på dagen att det kommer inte att gå så jag avbokade och så gjorde jag även med fredagens inbokade pass. Lördagens efterlängtade långdistanspass var också bara att glömma! Alltså ingen träning, med undantag för tisdagen då, på hela veckan…

Jag har googlat på Ödem och varför man får det men tycker inte att förklaringen stämmer in på mig. Sedan finns det visserligen olika sorters Ödem men jag kände ändå inte att det stämde överens med hur jag känner.
Nu håller jag tummarna på att det är på väg bort med tanke på att en del av svullnaden har försvunnit men jag känner mig långt ifrån övertygad…

Nåväl, i dag tittade solen fram och jag kände mig skaplig så det blev en liten promenad med mannen i mitt liv…

Gelaowoffeweb

I dag tog vi oss upp mot Annersjön och minsann pågår det lite nybyggnation på vägen upp…

1_dethandersaker

Och med tanke på att det porlar lite här och var kan man inte undgå att tänka på våren ;-)

2_porlar

Förra veckan blev det Playa del Mjörn och i dag, en vecka senare, blev det Playa del Annersjön ;-)

3_playa-del-Annersjon

Det var soligt men kallt och det lär dröja innan bryggorna kommer i sjön…

3_Annersjon

Jag hjälpte till att göra sönder isen lite ;-)

5_hjalpertill

Men som sagt det blev en fin men kall dag och solen höll oss sällskap under hela promenaden…

6_soligsjo

En och annan snöhög vägrar släppa taget…

7_klamrarsigkvar

På väg hem passerade vi Kolerakyrkogården. Undrar just hur länge den får vara orörd då det byggs hej vilt omkring. Massor av nya hus gränsar nu på riktigt nära håll så det är kanske bara en tidsfråga…

8_kolera

Lite vårtecken skymtades också i trädgårdar vi passerade…

9_vartecken

10_vartecken2

Promenaden blev dryga 7,5 km så vi var ganska nöjda när vi kom hem ;-)

20150222PW

Snart...

SMAKAR PÅ ORDET arbetsbefriad men kan omöjligt tycka att det känns som godis precis. Det går fort nu så här på slutet av mina tjugosju år på jobbet…

En dryg vecka till och sedan är jag inte önskvärd längre – då är det över och jag vet inte om jag ska ramla ihop nu eller vänta tills jag är ensam och ingen ser mig?
Mina/våra ruskigt kloka döttrar säger ”du får kraschlanda morsan så att du kan resa dig igen”! Det är säkert helt med sanningen överensstämmande men jag vet inte om jag har nått dit ännu?

I tjugosju år har jag tagit mig till min arbetsplats, har nästan aldrig varit sjuk med undantag för operationer som jag gjort sista åren, och jag kan nog säga att varje dag har inneburit en viss spänning och förväntan! Självklart har jag haft jobbiga dagar och perioder som alla andra på sina arbetsplatser.
Det jobbiga perioderna har mest bestått av problem som inte varit lättlösta i samband med uppgraderingar och systemskiften – förtvivlade användare som inte kunnat göra sitt jobb för att vi/jag inte levererat. Men det har för det mesta löst sig inom kort ;-)

Så, nu ska jag ut på arbetsmarknaden och söka jobb! Jag har aldrig sökt ett jobb i hela mitt liv… När jag började på GP fanns det önskemål om hjälp för att det var mycket att göra då. Så min blivande chef frågade Woffegubben om han kunde ta med frugan för det behövdes arbetskraft… På den vägen har det varit sedan dess i januari 1987. Jag har aldrig skrivit ett CV!
Vad gör man och hur tänker man?

Jag har haft, vid närmare eftertanke, fantastiska år på mitt jobb! När jag började hade jag varit hemma fjorton år med barnen och hamnade helt plötsligt i något som inte bara handlade om barn, hem och öppna förskolan och skolan, dagens middag eller annat i just den sfären. Vi pratade om helt andra saker och jag fick lära mig massor om livet utanför hemmet! Jag var som en svamp och bara sög i mig – så roligt och så givande…
Jag började som textinskrivare och var sedan mycket snart med om att installera vårt första client/server-system.
Jag har aldrig haft tanken på att söka något annat jobb. Jag har vid några tillfällen blivit tillfrågad av headhuntare om att börja på andra ställen men alltid avböjt för att jag har varit så nöjd med den utveckling jag fått uppleva av min yrkeskarriär.

Och nu…
Med mina dryga sextioett levnadsår är man förmodligen inte den mest eftertraktade på just den marknaden…

Det här är min största personliga katastrof som jag genomgår – utan tvekan!

Jag har blivit tillfrågad om avtackning från min nuvarande chef, som inte känner mig över hudtaget och som är den som satt snaran kring min hals, som jag har avböjt vänligt men bestämt. Har svårt att se mig själv, med massor av vänner som är min arbetskamrater, att tacka för att jag blivit avskedad! Men eller hur!? Nej tack…
Jag hoppas att alla förstår – jag förstår att det finns ett behov från alla att ta avsked – men jag skulle inte klara det… Jag har svårt att se mig själv i en situation som jag inte behärskar och mina goda vänner och arbetskamrater ska inte heller behöva uppleva detta. Jag kan gärna tänka mig att träffas på en pilsner eller två om ett tag när jag klarar situationen – om jag nu någonsin kommer att göra det?

Jag kommer att sakna mina arbetskamrater tills jag segnar ner och blir inget. Jag kommer att sakna mina tidiga morgnar när vi, som är tidiga, har pratat barn, cykling, styrketräning, löpning och barnen. När vi tagit första koppen ”finkaffe” innan det hela drar igång. Och muttrat över det som ramlat in av problem under kvällen/natten tills det är löst. Jag kommer så klart att sakna alla luncher vi intagit tillsammans där man med viss beundran diskuterat vad som finns i lådorna ;-) Jag ser ingen som helst anledning att ens äta lunch i min ensamhet!
Jag kommer att sakna precis allting!

Nåja, jag vet att jag inte är ensam om just den här katastrofen men just nu skiter jag i det och tycker bara synd om mig själv…eller ja, nästan. Vi är minst två på avdelningen som ska gå igenom den här persen så jag delar min ömkan med honom. Han är dessutom en av mina ”morgonpratare” som jag diskuterat cykel och motion med så saknaden kommer att bli extra stor!

Så om någon skulle ställa frågan nu så är livet ett rent helvete! Jag vet inte ens om jag kommer att överleva?
Men vem skulle fråga?

Patienten överlevde

I MORSE BAR det alltå iväg till Spine Center för den efterlängtade operationen av Spinal Stenos.
Woffegubben körde mig innan han for vidare till saltgruvan i Trollhättan ;-)

Jag blev omhändertagen av helt fantastisk personal, allt från syrror, narkosläkare och kirurg. Själva operationen tog väl cirka två timmar tyckte jag mig höra sägas innan jag somnade…som gick väldigt fort.

Jag var kaxig nog, när jag fick frågan om jag hade lätt för må illa, att svara nejdå…

Jag mådde förfärligt illa när jag kom upp på salen. Det gick bra på uppvaket men blev desto sämre sedan som sagt.

Nu fick jag förstås hjälp med det så efter några timmar var jag helt OK på den punkten!

I morgon får jag åka hem – hade nog kunnat tänka mig stanna några veckor med så bra service och gullig personal ;-)

20140319-175545.jpg

Att inte veta

GÖR MIG IBLAND galen! Ivrig som ett barn på julafton kastar jag mig över brevlådan varje eftermiddag när jag kommer från jobbet men blir lika besviken varje gång! Jag väntar alltså på brev från Spine Center med operationstid. Jag fick visserligen veta, när jag var där på besök 3/2, att det var två månaders väntetid. Men, jag tycker ju att jag ändå borde få besked om när och ska vara ärlig hoppas jag ju hela tiden att det ska bli tidigare. Det ser det dock inte ut att bli, tidigare alltså. Men jag ska sluta med vissa mediciner två veckor innan och det känns ju som om det är mycket snart så det hade inte gjort ont om den där kallelsen kom nu.

Det finns fler saker som känns motiga att vänta på och det är jobbrelaterat. Vi lever under förändringarnas tid på jobbet så det är stora saker på G och det känns ju jobbigt innan man vet. Där är jag nog inte ensam om att känna en viss oro och att det ska bli skönt när det är klart vad det innebär.
Att därtill tampas i stort sett dagligen med människor som med all säkerhet blivit pottränade under pistolhot…

Men det finns roliga saker också ;-) I går till exempel hade jag inte snusat upp Fjortontusen Niohundra och Fyrtiotvå Riksdaler ;-)

Och jo, jag fick dessutom bort julgardiner (ska aldrig sätta upp dem igen) samt gjort lite vårfint så det känns åtminstone OK…

Och banne mig fick jag inte röjt undan alla röda julljus och satt fram vita istället…

Juldukar är fina men inte i mars så dem fick jag också undan och bytt ut mot för årstiden mer lämpliga ;-)

I dag, när jag kom hem från jobbet var min ambition att ”röja” i mitt sy/arbetsrum. Men jag upptäckte att smöret var slut så jag tog dramaten och gick i väg för att handla… Det gjorde jag också. Middagsmat inför helgen t ex. Fick massor av inspiration i köttdisken så jag slog till ;-) När jag kom hem hade jag fått med allt, med betoning på allt, utom smör
Nä, tänkte jag nu går jag banne mig inte ner till torget en gång till. Inte för att det är långt men…
Jag ringde Woffegubben, som var på väg hem med bussen, och bad honom titta in i byns livsmedelsbutik på väg hem ;-)

Nu ska jag packa för träning i ottan i morgon bitti så något röj lär det inte bli i dag men det kommer väl fler dagar ;-)

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar

Borde orda lite

NÄR JAG BESTÄMDE mig för att skriva om min gastric sleeve-operation var det i mångt och mycket för att jag själv hade enorm nytta av andras berättelser just genom att dom bloggat om det.

Det var en lång process att ta det beslutet mest för att det finns människor som är helt oförstående och rent av elaka i attityder och kommentarer. Samt det faktum att jag inte valde att berätta ens för familjen (Woffegubben undantagen) förrän i sista stund.

Visst, jag skrev lite grand i början men sedan har det varit tyst som i graven.
Och det beror på att jag har mått och mår så himla bra!
Så…det finns liksom inget att skriva om, inget jag kan dela med mig till människor som går i tankarna på en operation. Jag vet ju, genom alla bloggar jag läste igenom innan, att det inte är alla förunnat att gå helt problemfri genom en gastric sleeve.

Jag har varit befriad från alla elaka kommentarer – tvärtom måste jag säga!

Jag ser bara fördelar med min operation! Det finns bara en sak jag kan ångra och det är att jag inte tog detta beslutet tidigare. Jag står ju ändå med ena foten i graven och borde gjort detta tidigare så jag kunde njutit längre ;-)

Sedan sticker jag inte under stol med att jag varit besviken över att det går långsamt med viktnedgången. Men den fasen har gått över och nu njuter jag av de få gram som försvinner. Summerar man det hela så är det klart ett dyrt pris med tio laxar per kilo men jag hoppas förstås att det ska fortsätta om så långsamt ;-)
Det sägs i dokumentationen om gastric sleeve att viktnedgången pågår under ett år Oefter operation – så jag har ju några månader till på mig ;-)

Det är obeskrivligt skönt att njuta av mat och att faktiskt bli mätt och nöjd! Inte som innan när god mat serverades och det blev lite till och lite till för att det var så himla gott.
Jag har ju dessutom, och det är nog en av det största vinsterna, blivit ”normal”. Äter frukost när det är frukost och inte vid tolv – ett-tiden som innan. Sex mål om dagen är idealiskt för mig, frukost, mellenmål, lunch, mellanmål, middag och sist kvällsmat.
Det händer så klart att det brister i bland men jag har slutat hänga upp mig på det och ser till att jag får i mig mina sex mål oberoende vad klockan säger.

Inget sötsug finns men det var i och för sig inget problem innan heller. Däremot kunde jag bli sugen innan och det blir jag aldrig nu ;-) Oftast blev det då någon god ost och lite kex istället för kakor och annat godis. Nu, när jag köper hem dessertostar slutar det med att dom åker i komposten. Det tar nog lite tid inan man lär sig ”doseringen” på inköpen.

Även om det hittills bara rör sig om tio kilo i viktminskning så märker jag stor skillnad på rörligheten och för att inte tala om alla kläder som är för stora.

Jag ryser av blotta tanken på vad jag gått igenom med alla soppfaser och förhoppningar som fötts varje gång! Jag gick visserligen ned mer i vikt av dem än jag gjort hittills men livskvaliten under tiden faserna pågick – och ångesten som uppstod när man var tillbka på utgångsvikten igen. Att därefter påbörja en ny fas av soppor – usch…
Jag är så glad att inte behöva återvända dit!

Jag har fortfarande kläder, inköpta efter soppdieterna, som jag inte kommer i – ännu är jag tuff nog att säga ;-)

Några, väldigt få faktiskt, bakslag har jag upplevt med maten. För det mesta när jag har ätit för fort, tror jag i alla fall?
En dag fick jag dumpningar efter varje måltid, vet inte vad det berodde på just den dagen. Kanske är kroppen upp och ner utan att man känner det på annat sätt än just genom måltiderna, vad vet jag? Det är obehagligt men går som tur är fort över. De få gånger det har inträffat har jag haft turen att befinna mig hemma.
Det har också hänt att jag ätit aningens för mycket vid något enstaka tillfälle men jag gissar att det där handlar om erfarenhet.

Tyvärr, för att allt har gått så bra, så har jag nog inte varit till något stöd för någon geom bloggandet men skulle någon ställa frågan så skulle jag inte tveka en sekund om att rekommendera en gastric sleeve-operation!

Det finns misstankar om att jag eventuellt har ökat lite i vikt nu under semestern ;-)
På tisdag är det vägdags så då jag svart på vitt…?
Om så är fallet så är jag inte direkt överraskad – det har varit god mat, visserligen normala, för mig, portioner och för att inte nämna öl som det pimplats en del ;-)
Av praktiska skäl har det blivit en aningens för mycket kolhydrater genom bröd och potatis. Normalt är jag ju mycket sparsam med just kolhdrater. Men det är bara att ta nya friska tag när normalläge råder igen.

Semestern är till ända och på måndag blir det gruvan igen! Vi har två veckor till i augusti att se fram emot samt faktiskt några få dagar i juli då ”tyska invationen”, dvs Woffegubbens syskon, anländer till Gråbo ;-)
Så, även om jag inte gillade dessa två tidiga veckor av semestern, så finns det lite kvar att längta till.

Helg

REDAN IGÅR AVBOKADE jag dagens inbokade spinningpass. Jag kände mig lite trött efter veckan och för all del även efter After Work i goda vänners lag.

Jag kände att jag behövde sova ut och det gjorde jag ;-) Ändra fram till 09.00 och det var skönt.

Jag började dagen med rörlighetsträning, ett pass som jag fått av Anna, den lilla ;-)

Det ser inte mycket ut men phew, det var jobbigt. Jag gjorde hela övningen tio gånger…
Tanken och hoppet är ju att jag ska blir lite smidigare i mina sammanknutna muskler. Förhoppningsvis kan det kanske också hjälpa mot min onda rygg.

Det var så jobbigt så jag var tvungen att slappna av på spikmattan efter ;-)

Vi planerade redan tidigt i veckan att helgen skulle få innehålla en riktig l å n g frukost med rostat bröd och annat gott som hör frukost till.
Det var första ”mjuka” brödet jag ätit sedan operationen. Jag har hittills bara ätit knäckebröd.
Åhh, vad gott det var – jag åt två stycken och njöt av varje tugga ;-)

Till det blev det Chai Latte och bara det att ta sig tiden att sitta ner – det var länge sedan. Oftast äter vi frukost på stående fot.

Därefter bestämde jag mig för att ta årets första ”riktiga” cykeltur. Jag har visserligen cyklat fram och tillbaka till gymmet men nu kände jag för en längre tur. Vilket jag så väl behöver dessutom. Bengtsfors närmar sig med stormsteg och jag behöver några mil i benen om jag ska orka/klara av att cykla loppet.

…Så jag klädde ”upp” mig och packade lite mellanmål i ryggan och gav mig av…

Jag tog en tur på vår nyasfalterade, i alla fall till viss del, cykelbana som är gamla Västgötabanan och har varit helgrusad innan. Man har lämnat en bit med grus för ryttarna så alla blir nöjda ;-)

Det blev en härlig tur med solsken i blick…

När jag var tillbaka tog jag en liten sväng i trädgården och det händer en del trots snö i veckan och ett evigt regnande där emellan…

Sedan blev det förstås middag. Jag hade en latmiddag i dag då jag plockat fram färdig dito från frysen, lammfärspaj. Så jag gjorde bara sallad och en rosmarincremé som är så gott till just lammfärs…

Och minsann blev det flera ”Gelaluncher” över ;-)

Resten av kvällen blev det som vanligt en maskin tvätt och plock av ren dito. Sedan har jag bara kokat lite ägg och gjort smoothie…

I morgon är jag inbokad på ett spinningpass och som det ser ut nu, då regnet öser ned, så blir det nog det. Annars kan jag mycket väl tänka mig en utomhustur men som sagt – det hänger på vädret ;-)

En helt fantastisk dag!

VI TOG FÖRSTA rundan i blandad terräng, lite asfalt, lite skog och lite grus. Helt perfekt väder med strålande sol…

När vi kom hem så fanns det bara ett alternativ – ut och gosa sig i solen på utanförskapet ;-)

På eftermiddagen tog vi oss en cykeltur. Först åkte vi till gymmet – och nej, jag har inte tränat…
Bara anmält mig till medlemsfesten som är 30/3 – ska bli kul.
Sedan fortsatte vi till naturreservatet och Boris blev så glad och var så pigg under hela promenaden att jag skrattade för mig själv. Som en kalv på grönbete ;-)

Där är så vackert och man njuter för varje steg…

Och solen som strilar så vackert genom de ännu nakna träden…

Så ini vassen fint ;-)

Och mossigt…

Gnagigt ;-)

Rutigt…

Och soligt…

Vårbäckar strilar ner från höjden…

Vi går rundan tur och retur och på väg hem fångar vi solen innan den försvinner bort från dalen…

Jag trodde vi skulle få se några blåsippor men det är nog lite för tidigt. Såg dock massor av blad och en och annan knopp men ingen som slagit ut ännu. Vi får alltså återvända snart ;-)

En vecka i dag

SEDAN OPERATIONEN NU, det är svårt att förstå eftersom jag mår så himla bra ;-)

Rehabträningen går fint, vi går mysiga promenader och lite längre och faktiskt lite fortare för varje dag.

Maten funkar också bra jag är bara så trött på den men det är en annan historia och som väl är inte för evigt.

Sover lite middag gör jag också, det är dock lite ovanligt när det gäller mig men jag gissar att det är övergående. Eller rättare sagt måste bli det för det blir svårt att arrangera på jobbet sedan ;-)
Och lite märkligt är det för jag sover ju länge på morgonen och gör inte många knop på dagarna mer än promenerar – men det kanske är ovanan av så mycket frisk luft.

Dagens höjdpunkt inföll helt plötslit och helt oväntat strax före 18 i dag!
Det ringde på dörren och där ute stod ett blomsterbud från Gråbo Blommor…

En fantastiskt ljuvlig bukett från mina kära arbetskamrater!
Jag blev så glad att jag började grina av lycka och Boris tittade på mig som jag inte var klok ;-)
Så gulligt av dem – det värmer i hela hjärtat!

Woffegubben är också så gullig…han putsar alltid mina glasögon och eftersom vi jobbar på samma arbetsplats händer det att jag utnyttjar hans service även dagtid och inte bara hemma.
Nu då, när jag får klara mig själv hela dagarna har han fixat en liten glasögonakut till mig ifall jag måste rengöra under dagen ;-)

Jag har det ganska väl förspänt va…

Dag sex

VI SOV LÄNGE i dag Boris och jag ;-) Faktum är att det var Boris som väckte mig. Han tyckte nog att det blev tomt och tråkigt när inte Woffegubben fanns i sängen och jag sov…

Vi vaknade i alla fall till en strålande sol, både ute och inne…

…vad vi inte anade förrän vi kom ut var att det var isande kallt och näst intill storm ;-) Eller ja, det blåste rejält i alla fall!

Vi tog en riktigt lång promenad och tidvis i skydd från vinden och då var det fantastiskt skönt.

När vi kom hem igen ringde jag till vårdcentralen och fick tid på fredag för att ta bort agrafferna. Jag blev mycket väl mottagen och får ta tillbaka mina förutfattade tankar om just vårdcentraler från i går ;-)

Vi satt i pensionärskuvösen och njöt av solens värme en stund och gick in för att vila lite middag innan det var dags för en liten rehabtur igen.

På väg hem passade vi på att få Boris klor klippta i djuraffären där jag bokade tid i samband med första rundan i förmiddags.

I dag har jag känt lite hunger och funderar på om jag ska avsluta flytfasen på fredag. Då har det gått tio dagar och rekommendationen är 10-14 dagar. Det går så bra så jag tror att det blir tillräckligt och ganska skönt att få börja med puréefasen lagom till helgen.

Om puréefasen då får 10 dagar också så skulle jag ”hinna” gå över till normalkost några dagar innan jag börjar jobba. Jag gissar att den också behöver lite tid innan det funkar med rutiner och planering.
Det tål att tänkas på och förutsätter förstås att allt funkar och går bra.

Dagens måltider har gått bra – det är bara lite tråkigt och intetsägande ;-)
Och i morgon är det på dagen en vecka sedan operationen…

Skitviktig ;-)

DET ÄR KLART att jag inte kan hålla mig från vågen…Att påstå något annat vore ren förbannade dikt och lögn! Å andra sidan är det nog första gången vi är lite kompisar ;-)

Jag köpte ju mig en riktigt avancerad våg för ett tag sedan som inte bara mäter vikt utan även BMI, kroppsfett i procent, skelettmuskel i procent och även visceral fettnivå. Just vad den viscerala fettnivån betyder kan jag inte riktigt förklara men om den är hög, vilket min varit ända fram till i dag så löper man större risk för att få diabetes, så har jag fattat det.

Normalvärden på ovanstående är:
BMI 18,6-22,8
Kroppsfett % 23
Skelettmuskel % 24,1
Visceral fettnivå 1-9

Mina värden på ovanstående var 10/3 (operation 13/3):
BMI 33,4
Kroppsfett % 43,7
Skelettmuskel % 25,2
Visceral fettnivå 12

Mina värden på ovanstående i dag (sex dagar efter operation) är:
BMI 31,8 (- 1,6)
Kroppsfett % 43,3 (- 0,5)
Skelettmuskel % 25,1 (- 0,1 mindre bra)
Visceral fettnivå 11 (- 1)

Normalvärden på vikt och kroppsmått har jag inte letat fram med risk för att svimma men…

Mina värden på kroppsmått var 10/3 (operation 13/3):
Vikt 86,1
Bröst 105
Midja 100
Rumpa 111
Lår 64

Mina värden på kroppsmått i dag (sex dagar efter operation) är:
Vikt 82,3 (- 3,8)
Bröst 101 (- 4)
Midja 98 (- 2)
Rumpa 107,5 (- 3,5)
Lår 60,5 (- 3,5)

Centimeter dårå och kilogram om man ska vara petig ;-)