I ALLA FALL FÖR avfärd till Stockholm vilket blir på söndag 11/3. Det är mest praktiskt så då jag ska vara på kliniken tidigt på måndag morgon.

Jag hade ju tänkt att bo på hotell på Fridhemsplan eftersom det föreföll praktiskt då kliniken ligger på Drottninggatan.
Men när jag berättade för barnen om operationen så ville Anna att jag skulle bo hos dem. Och efter lite prat fram och åter sade hon att det var ingen rekommendation utan en order

Steffanie och Leon är ju och hälsar på den helgen oxå så jag hade nog i baktanken att det var kanske fullt tillräckligt för Anna och Oskar med det. Men som sagt det var inte diskutabelt att jag skulle bo ensam på hotell. Gulliga ungar har jag – den saken är helt klar Jag är ju självklart hellre med Anna, Oskar och fyrbeningarna – ingen tvekan om det. Bott ensam på hotell har jag gjort innan så det räcker och blir över!
Och, hinner jag krama lille Leon så är jag ju inte otacksam! Vi får se hur det blir med det för dom är ju som sagt på väg hem när jag anländer.

Jag känner ingen rädsla inför operationen. Är kanske för ”dum” för det. Men jag har aldrig opererats eller varit sövd innan i mitt liv så jag har inget att referera till.

Woffegubben är helt utom sig av oro och jag märker lite av det på Steffanie och Anna också. Så nu får vi hoppas att inget oförutsett inträffar eftersom jag i princip har lovat dem det

Jag har planerat lite i dag inför Stockholmsresan. Tagit fram det som ska med i matväg, det som går och inte kräver kyla, samt laddat medicinlådan. Eftersom jag stannar till lördag så måste jag ju ha mat och medicin med för två dagar plus lite för hemresan. Det är ju bara flytande som gäller så det är inte så avancerat om man säger så. Gäller bara att tänka rätt och på allt.

Just nu önskar jag bara att det vore över och att jag var hemma igen. Tiden kryper fram så här den sista veckan. Å andra sidan blir det en hektisk vecka arbetsmässigt så den kanske bara swischar förbi

Jag har också skissat på mail som jag måste skicka till alla på jobbet. Till alla mina arbetskamrater, fackligt där jag har har MBL-möten en gång per vecka, min allra bästaste tekniker i Stockholm som sköter driften av ”mitt” annonssystem samt ett urval av mina användare där jag tycker att jag måste informera och inte bara utebli fyra veckor utan förklaring.
Ja, lite pyssel blir det kring detta och jag kommer säkert att komma på något mer under veckan…

PÅ OM JAG ska dela med mig av tankar och funderingar kring det här med viktoperationen.

På ett sätt skulle jag gärna göra det och stå för mitt beslut men det finns en stor rädsla från min sida om hur vänner och folk i min närmsta omgivning ska reagera.

Samtidigt, och det är det som gör att jag på ett sätt gärna skulle vilja dela, har jag lusläst allt som går att komma över om viktoperationer. Bloggar framför allt – för det är ju real story.
Det har gett mig mycket och framför allt lärt mig massor om hur man ska hantera tiden efter operationen. Vilka fällor man kan gå på, hur man kan må – både som sämst och bäst.
Ren fakta är inte obetydligt men bloggarna har ändå gett mig den mest konkreta kunskapen.
Just därför skulle jag vilja dela med mig av min resa. Kanske skulle någon som går i tankarna på viktoperation ha nytta av min erfarenhet av detta.

Operationstid är bokad och det är nära nu. Fast ändå känns det så långt bort.
– Söndag 11/3 åker jag till Stockholm.
– Måndag 12/3 ska jag vara på kliniken för provtagning och undersökning samt träffa teamet av kirurg, narkosläkare samt dietist.
– Tisdag 13/3 ska jag opereras.
– Fredag 16/3 blir jag utskriven.
Jag stannar kvar en natt till i Stockholm för att det rekommenderas av kliniken.
– Lördag 17/3 tar jag tåget till hem.

Jag har berättat för barnen nu, det tog lång tid innan jag tog mig i kragen och gjorde det.

Jag har också berättat för min chef och min närmaste kolleger som jobbar i min grupp men däremot inte för resten av mina kolleger. Där vet jag inte riktigt hur jag tackla det ännu.

Den mesta tiden, sedan jag skrev sist, har gått till att planera hur jag ska ta mig igenom de fyra första veckorna efter operation.

Under de första 10-14 dagarna lever man på flytande kost. Soppor utan några bitar i, välling och yoghurt. Mellanmålen ska kompletteras med näringsdryck från apoteket. En hop med dagliga mediciner ska också tas och en spruta varje kväll i 10 dagar.

Jag har gjort ett så kallat matschema för de första tre veckorna, minitiöst planerat…

Handlat hem soppor, både i matvariant och nypon, Actimell drickjoghurt, välling (för barn från åtta månader), Fortimell näringsdryck, drycker i form av Priviva shots och Proviva Active för de första två veckorna.
Och att inte förglömma Laktosfri mjölk…

Nästa period är det puréer som gäller och här har jag bunkrat upp med barnmatsburkar i mängd, både middagsvarianter och efterrättsdito, Barngröt som bara rörs ut i vatten, Smoothie och så förstås fruktsoppor.
Kanske klarar man av att koka och ”puréea” själv redan när man kommer hem men jag har garderat mig lite i fall man nu inte skulle orka.
Det är väldigt Individuellt hur man mår efter har jag förstått. Vissa skuttar omkring och fixar och donar som om inget hänt medan andra behöver längre tid att bli ”pigga”. Jag hoppas att jag tillhör den första kategorien men man vet ju aldrig så därav allt förberedande…

Ja, sedan ska man ju börja gå över till normalkost så klart. Till en början väldigt små bitar och sedan gradvis till mer normal konsistens.

Jag har också garderat mig med proteinbarer då jag förstått att det är lätt att ”slarva” med de sex målen per dag när man börjar arbeta igen, framför allt då mellanmålen. Det räcker ju med att man sitter i dagslånga möten, vilket jag gör till och från, så är det kört.
Ska försöka att alltid ha näringsdryck med mig för det är ju bra att ta till vid sådana tillfällen. Det är små flaskor också så det går lätt ner i handväskan.

OM JAG NÅGONSIN kommer att lägga ut detta inlägg. Vet faktiskt inte om jag är beredd att ”dela” med mig. Å andra sidan vet jag inte heller om det går att undvika – vi får se.

Jag skriver för mig själv så länge så får framtiden visa hur det blir med ”delningen”.

Jag har i alla fall i dag tagit ett stort beslut om att jag ska viktoperera mig. Jag vet ännu inte om det kommer att klaffa med allt men jag har i alla fall varit i kontakt med Centrum För Titthålskirurgi för att höra mig för.

Så än så länge är det här mest tankar och ord för mig själv. Mycket måste ordnas för att det ska gå att genomföra.

Det jag säkert vet är i alla fall att jag inte vill eller orkar hålla på med den här bantningsältningen längre. Jag är så trött på soppor, LCHF och GI så jag tror jag kan dö! Det skulle vara så skönt att slippa det.

Problemen är ju inte soppor, LCHF eller GI – det funkar för många, ja rent av tusentals, men tyvärr inte för mig.
Eller jo, det har funkat och jag gått ner i vikt och lovar mig själv varje gång att nu ska jag stanna här. Det är ju bara att konstatera att så blir det aldrig!
Jag behöver helt enkelt hjälp!

Nu är det ju ingen räkmackeresa att bli viktopererad – det innebär lika mycket jobb, om inte mer, som att banta med vilken metod man nu än bestämmer sig för. Men skillnaden är att man inte kan äta för mycket för magen kan inte ta emot för mycket.
Det är den hjälpen jag behöver!

Men jag är rädd för att folk omkring mig inte tycker detsamma och att bli dömd för att inte klara på egen hand. För det här med övervikt är lite fult, smutsigt på något vis. Man betraktas mer eller mindre som en förrädare av vissa, att man är lat och inte ids ta sig i kragen och väljer en genväg.
Allt detta är ju skitsnack det vet dom flesta! Att det skulle vara en genväg är ju utopi. Det blir snarare jobbigare att få ordning på sina kostvanor och kräver en disciplin utan motstycke. Jag vet inte om jag orkar eller vill ta den diskussionen med folk som har den inställningen?
Visst kan man ge tusan i elaka kommentarer men det är inte så jag ser på saken med att ha en blogg där man delar med sig av sitt liv. Och jag tycker att kommentarer bör besvaras/bemötas.

Sedan är det ju en hel del hinder som sagt. För det första kostar operationen näst intill 100 000:- och sedan utförs operationen bara i Stockholm vilket ger lite andra logistikproblem. Inte olösliga så klart för då hade jag ju inte börjat forska kring det här.
Men det innebär boende ett antal dagar på hotell, det tillkommer resor osv osv.
Man blir borta upp emot fyra veckor från jobbet.

Jag har inte hunnit så långt ännu i planeringen så att jag vet hur allt detta ska lösa sig men det kommer det att göra.
Det är upp till fem veckors väntetid på operation när man bestämt sig och haft en konsultation med läkarteamet.

Sedan är det ju alla tusen frågor och tankar som ett sådant här projekt skapar.
Jag har aldrig blivit opererad och därmed heller aldrig sövd – bara det?!

Och ”logistiken” för att hålla detta hemligt – hur i hela friden ska det gå till. Men det är min önskan i alla fall.
Jag har ett antal inbokade aktiviteter framöver som jag bara inte kan genomföra – hur ska jag tackla det på bästa sätt?

Det får ge sig med tiden och just nu får det snurra runt i huvudet tills allt är bokat och klart. Så är det bara!