MED BERÖM GODKÄNT blev resultatet av min årliga hälsoundersökning, alltså de prover man tar vid en sådan. Dessa berättar ju dock inte hela sanningen och är så kallade ”ögonblicksbilder” men…

Jag gick ju inte till min doktor för just det här, alltså årlig så kallad besiktning, men man kommer inte undan och det är väl bra i och för sig. Han har superkoll på när det var sist, eller rättare sagt sköterskan

Nä, anledningen till besöket var ju min onda vänsterhöft som jag gått dragit runt i ett år – minst. Jag är ju av skolan ”det går säkert över” och när det inte gör det så vet man ju ”att sådant där kan minsann ta lite tid – så var nu inte så otålig”.

Han är bra min doktor! Vi pratar om Göteborgsvarvet (som jag i och för sig fick ställa in förra året – men ändå), tider och träning i allmänhet. Han undrar om jag cyklar fram och tillbaka till jobbet och jag säger nej, det är för kallt och mörkt på vintern. Men snart så.

Sedan hade jag ju samlat på mig ett otal krämpor så det blev nästan lite genant – ungefär som att storhandla. Så jag ursäktade mig lite och undrade om jag kanske borde komma lite oftare istället

Det var astman – som varit så jobbig i vinter av någon oförklarlig anledning! Jag som inte använt min medicin på jättelänge och då menar jag länge – säkert ett år minst. Skitdumt – nya recept på astmamedicinen och stränga order på att använda den varje dag. Mindre bra!
Jag fick blåsa, eller rättare sagt andas häftigt, i hans apparajs – fick dock godkänt på värdet. Bra så!

Det var det där förbannade evighetsdramat med nagelsvampen – tabletter igen. Mindre bra!

Blodtrycket fick för en gång skull med beröm godkänt. Bra så!

Jag beklagade mig över mina nippriga ben, (stressless legs som det heter på ren svenska ) som också helt plötsligt lever rullan med mig. Den medicinen har jag heller inte behövt använda på mycket länge men nu är det varje dag – helt plötsligt…
…att jag har svårt att somna – jo, men det hänger säkert ihop. Supermindre bra!

Jag berättade att min tandläkare är vansinnig på mig för att jag snusar. Han rekommenderade en nikotinfri snus – en ovanlig rackare från Gotland som heter Sprilla – när jag frågade efter en tablett jag hört talas om.
Den var bara bra när man om man skulle sluta röka – och det gör jag ju inte – längre.
Jag frågade vad hans tandläkare sa om den nikotinfria snusen – blev tandköttet bättre då?
Nu, så här i efterhand kan jag inte erinra mig om han svarade på det. Tror att det var lite undvikande i alla fall

Dessutom är den nikotinfria snusen inte lätt att få tag i! Min ICA hade den i alla fall inte – så jag får jaga vidare. Mindre bra!
Jag har dock mina betänkligheter över om min tandläkare skulle bli nöjdare. Snusen, han bjöd på en prilla (påse), smakade i och för sig mycket bättre än andra nikontinfria jag testat.

Därpå var det dags för huvudorsaken för besöket – höften…
Jag blev ombedd att ta av brallorna och lägga upp mig – på britsen alltså.
Det klämdes och kändes, vreds och funderades.

Det kan vara Artros! Sa han! Bara så där! Och visade sitt finger med Artros – huamej!
Remiss till röntgen i det stora höga huset vid Frölunda Torg – igen.

Här, vid den här tidpunkten och konstaterandet över att det kan vara Artros, skapade hundra frågor?!
Då, hejdade han mig och sade att det behöver inte vara Artros – det är därför vi ska röntga så vi får svar.

Men herregud – hur gick detta till då? Varför får man det? Och vad gör man åt det?

Återbesök om två veckor. Svar på röntgen och snack om hur vi ska gå vidare… Vi?

—-

Tjurig som en barnunge tog jag mig till röntgen på Frölunda Specialistsjukhus och blev väl mottagen samt snabbt!
Vidare in till apoteket, när jag ändå var där, som jag i princip tömde på läkemedel. Blev ombedd att sitta ner för det här kommer att ta tid – sa den vänliga damen i kassan för ”fem läkemedel eller fler”.

När jag satt där och tjurade kom jag att tänka på att jag inte frågat min doktor om det var OK att träna trots smärtan i höften. Och det var ju bra – att jag glömde det – för jag hade ju pass inbokat på kvällen.

Tillbaka på jobbet satt jag här med mina funderingar och vågade inte googla på det hemska ordet Artros som jag inte vet ett endaste dugg om. Övertygad om att det bara är 70-åringar som kan få Atros – för så är det väl?