Snart...

SMAKAR PÅ ORDET arbetsbefriad men kan omöjligt tycka att det känns som godis precis. Det går fort nu så här på slutet av mina tjugosju år på jobbet…

En dryg vecka till och sedan är jag inte önskvärd längre – då är det över och jag vet inte om jag ska ramla ihop nu eller vänta tills jag är ensam och ingen ser mig?
Mina/våra ruskigt kloka döttrar säger ”du får kraschlanda morsan så att du kan resa dig igen”! Det är säkert helt med sanningen överensstämmande men jag vet inte om jag har nått dit ännu?

I tjugosju år har jag tagit mig till min arbetsplats, har nästan aldrig varit sjuk med undantag för operationer som jag gjort sista åren, och jag kan nog säga att varje dag har inneburit en viss spänning och förväntan! Självklart har jag haft jobbiga dagar och perioder som alla andra på sina arbetsplatser.
Det jobbiga perioderna har mest bestått av problem som inte varit lättlösta i samband med uppgraderingar och systemskiften – förtvivlade användare som inte kunnat göra sitt jobb för att vi/jag inte levererat. Men det har för det mesta löst sig inom kort ;-)

Så, nu ska jag ut på arbetsmarknaden och söka jobb! Jag har aldrig sökt ett jobb i hela mitt liv… När jag började på GP fanns det önskemål om hjälp för att det var mycket att göra då. Så min blivande chef frågade Woffegubben om han kunde ta med frugan för det behövdes arbetskraft… På den vägen har det varit sedan dess i januari 1987. Jag har aldrig skrivit ett CV!
Vad gör man och hur tänker man?

Jag har haft, vid närmare eftertanke, fantastiska år på mitt jobb! När jag började hade jag varit hemma fjorton år med barnen och hamnade helt plötsligt i något som inte bara handlade om barn, hem och öppna förskolan och skolan, dagens middag eller annat i just den sfären. Vi pratade om helt andra saker och jag fick lära mig massor om livet utanför hemmet! Jag var som en svamp och bara sög i mig – så roligt och så givande…
Jag började som textinskrivare och var sedan mycket snart med om att installera vårt första client/server-system.
Jag har aldrig haft tanken på att söka något annat jobb. Jag har vid några tillfällen blivit tillfrågad av headhuntare om att börja på andra ställen men alltid avböjt för att jag har varit så nöjd med den utveckling jag fått uppleva av min yrkeskarriär.

Och nu…
Med mina dryga sextioett levnadsår är man förmodligen inte den mest eftertraktade på just den marknaden…

Det här är min största personliga katastrof som jag genomgår – utan tvekan!

Jag har blivit tillfrågad om avtackning från min nuvarande chef, som inte känner mig över hudtaget och som är den som satt snaran kring min hals, som jag har avböjt vänligt men bestämt. Har svårt att se mig själv, med massor av vänner som är min arbetskamrater, att tacka för att jag blivit avskedad! Men eller hur!? Nej tack…
Jag hoppas att alla förstår – jag förstår att det finns ett behov från alla att ta avsked – men jag skulle inte klara det… Jag har svårt att se mig själv i en situation som jag inte behärskar och mina goda vänner och arbetskamrater ska inte heller behöva uppleva detta. Jag kan gärna tänka mig att träffas på en pilsner eller två om ett tag när jag klarar situationen – om jag nu någonsin kommer att göra det?

Jag kommer att sakna mina arbetskamrater tills jag segnar ner och blir inget. Jag kommer att sakna mina tidiga morgnar när vi, som är tidiga, har pratat barn, cykling, styrketräning, löpning och barnen. När vi tagit första koppen ”finkaffe” innan det hela drar igång. Och muttrat över det som ramlat in av problem under kvällen/natten tills det är löst. Jag kommer så klart att sakna alla luncher vi intagit tillsammans där man med viss beundran diskuterat vad som finns i lådorna ;-) Jag ser ingen som helst anledning att ens äta lunch i min ensamhet!
Jag kommer att sakna precis allting!

Nåja, jag vet att jag inte är ensam om just den här katastrofen men just nu skiter jag i det och tycker bara synd om mig själv…eller ja, nästan. Vi är minst två på avdelningen som ska gå igenom den här persen så jag delar min ömkan med honom. Han är dessutom en av mina ”morgonpratare” som jag diskuterat cykel och motion med så saknaden kommer att bli extra stor!

Så om någon skulle ställa frågan nu så är livet ett rent helvete! Jag vet inte ens om jag kommer att överleva?
Men vem skulle fråga?

Det går bra nu

VARJE NY DAG är såklart en gudagåva när man befinner sig i familjens sköte! Midsommardagen blev en riktigt lång och händelserik dag. Det var visserligen lite kallt men när solen tittade fram så blev det nästan sommarvärme ;-)

Efter frukost bestämde sig tre tokstollar för att sommaren var här och det var dags att ta sig ett dopp i poolen. Jag hade krävt bra betalt för att hoppa i 19-gradigt vatten ;-)
Men Steffanie, Anna och stackars liten Leon hoppade i…

Man skulle kunna uttrycka sig som så att ingen mer än Steffanie tyckte att det var OK…
Leon sa i klartext att han tyckte att det var för kallt… Vad Anna sa ska jag inte skriva ;-)

Nåja, mitt på dagen hade vi bestämt att vi skulle fira födelsekalas. Dels för dem som redan fyllt (Peter och Wolfgang) och dels för en som fyller snart (Leon)…

Men man kan ju inte bara roa sig… Mormors cykel behövde lite luft…

Noga övervakad av stor och liten då förstås så att allt går rätt till ;-)

Och ömma modern är så klart där hela tiden…

Leon fick en motorsåg i present så att han kan hjälpa Anna och Oskar med betungande jobb…

Samt en Spidermandräkt då…

Peter, som är vår grillexpert, fixade dagens middag som bestod av grillat kött, korv, halloumiost och kyckling – allt smakade mycket gott!

Kvällen avslutades med en fotbollsmatch på agilitybanan där förstås Leons lag vann ;-)

Däremellan hanns det förstås med en hel del annat. Vi var t ex iväg, Leon och jag, till soptunnan som ligger minst en kilometer bort (åtminstone kändes det så) och lämnade av inte mindre än fyra soppåsar.
Sedan hjälpte Leon Anna och Oskar att ta om hand ett träd som rasat ner i stormen öven carporten. Detta sågades ner i mindre stycken, lastades på kärran och drogs i väg till vedkapen – här var ju Leon en given man med rätt inställning till hårt arbete ;-)

Efter fotbollsmatchen med Anna, Oskar, Steffanie och morfar var det en slagen hjälte som tog kvällsbad och sedan hoppade i säng ;-)
Vi, vuxna, var väl inte sämre än att vi tog tidig kväll vi oxå… Men kan ju alltid skylla på för mycket frisk luft ;-)

Dagar att minnas…

Tunga moln

DET ÄR TUNGT och grått inte bara på himlen om man säger så. Jag tror inte jag kan hitta något roligt att skriva eller nämna i dag. Regn och åter regn som visserligen behövs men man blir ju inte glad av det. Inte jag i alla fall!

Att gå i väntans tider är också tungt! Man önskar bara att det vore över vad det nu än bär med sig för elände. I dag har jag haft det jobbigt med värken. Jag orkar inte stå upp hela dagen även om det fungerar bättre än att sitta men det kanske bara är en ovana? Jag har mailat Spine Center om mer smärtstillande för nu är den slut igen.
Jag har telefontid med ”min” doktor, som opererade mig, på torsdag. Nu vill jag inte vara otacksam och gnällig för det är klart att det finns förbättringar…
Jag har ju till exempel fått tillbaka känseln i höger fot, jag ramlar inte längre när jag spatserar, jag har inte känt av smärtan i vänsterbenet sedan operationen – så visst är det bättre!
Men, jag har fått ny smärta som går ut i höger rumpa höll jag på att säga men man har ju som väl är bara en av den – jag menar att smärta strålar ut på höger sida i rumpan mot höften och vidare ner i höger knä…

Min tanke var att köra mitt första crossfit-pass i morse men när jag tog en nattlig promenad till toan så insåg jag att det inte kommer att vara genomförbart så jag avbokade mitt i natten. Det bekymrar mig och jag känner mig en aning stressad över situationen. Inte kan jag komma igång med cyklingen heller till och från jobbet i det här skitvädret – ursäkta språket!
Därtill en evig, känns det som om i alla fall, väntan på besked om att vara eller inte vara. Det är tungt över hela linjen ta mig fan som Jacob Dahlin skulle sagt!

Färdiggnällt för i dag, i alla fall här! Nu ska jag njuta av rabarberkrämen jag kokade i går kväll ;-)

Att konstatera faktum

ÄR VÄL INTE alltid det lättaste. Men Ingen rök utan eld, som Mor min alltid sade, och hon var ju en klok människa så jag gissar att det måste varit så det var…

Min mamma Eva, som tyvärr inte finns bland oss längre, hade alltid en massa kloka ord och uttryck att förmedla. I bland när jag använder något av dem så brukar barnen påpeka att ”det sade alltid mormor”. Och så är det ju men jag tänker inte så utan jag använder dem precis som en uppfostran. Det är med dem jag växt upp och hört otaliga gånger – inget konstigt med det liksom…

Jag kan sakna henne otroligt mycket i bland, mamma min. Det har ju lagt sig med åren för det är länge sedan hon bytte planhalva nu men just vid vissa tillfällen känns det starkare. Som till exempel när vi ska träffa barbarnet från hennes, av mig producerade, första barnbarn. Jag vet att hon skulle uppskattat det ;-)

Nåja, nu är det som det är när det inte blev som det skulle…

I dag har det ta mig tusan regnat hela dagen! Och jag lyckades fälla ner en hel maskin tvätt med vita kläder till blått! Bara det som fattade om man säger så!

Men något positivt hade ju ändå dagen med sig…

Så i morgon bär det av redan i ottan! Kanhända blir det ingen uppdatering i morgon – vi får helt enkelt se hur jag mår ;-)

Hoppsan

DET BLEV SÅ hektiskt i dag så jag hann varken ut på lunchen eller till gymmet för crossfit. Jag fick helt enkelt avboka hela härligheten!
Nåja, det är väl så det blir i bland. Och när man kommer hem så sent har man vare sig energi eller ork att göra något – inte i jag i alla fall ;-)

Får se nu om vi kan koppla av en stund vid dumburken och landa innan det är daggs att sova. Jo, så spännande har min dag varit ;-)

Bytt bytt - kommer aldrig igen

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar
EFTERSOM JAG BYTTE med mig själv till morgonträning från kvällsdito så har jag helt enkelt träningen bakom mig i dag ;-) Det blev ett pass crossfit med Sarah, ännu en fantastisk coach på gymmet. Det var mitt första pass med henne och jag kommer gärna tillbaka om man säger så. Med risk för att vara tjatig så är dom grymma allihopa! Grymma på att se och notera att ”tanten” kanske inte kan allt till fullo ännu och då fixar dom det också. Tar fram alternativ så att man lik förbaskat tycker att det är kul och framför allt inte känner sig udda eller utanför…

Så när arbetsdagen är över i dag så innebär det att jag kan åka direkt hem och njuta av att det fortfarande är ljust ute.
Fattar först nu hur mycket jag längtat efter just detta. Faktum är att det är lika fantastiskt varje år trots att man vet att det kommer att bli ljusare, att det kommer en vår och att man kommer att försöka snika åt sig varje solstråle och njuta…
Möjligtvis kan det bli en starkare längtan och för all del upplevelse ju äldre man blir.
Fåglarna kvittrade redan i morse, när jag gick till bussen 05.45, trots att det inte ens var ljust ute ;-) Och när jag sedan gick till pendeln efter passet fick jag goda vibbar…

Tyvärr försvann solen igen vid lunchtid men jag tänker ändå njuta järnet i dag när jag kommer hem och kan njuta av mina nyputsade fönster och kanske hinna något mer ;-)

Ändrar strategin

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar
NÄR JAG KOM hem i dag var det fortfarande ljust och solen ansträngde sig verkligen för att bryta igenom. Det lyckades inte så bra men ändå, bara vetskapen att hon finns däruppe och kan bryta igenom när som helst får vårkänslorna att svalla en aning ;-)

Det orsakade att jag insåg att jag kanske inte borde vara på gymmet varje kväll till 20-20.30 utan ta mig hem och få i ordning på hemmet nu när det faktiskt är ljust en timma eller två. Det ineebär att jag får ändra strategin när det gäller träningen för jag vill ju inte vara utan den heller…
Men, om jag bokar tidigare crossfitpass på måndagar (nu kör jag mellan 19-20 och sedan roller till 20.30) och ändrar till morgonpass på tisdagar istället för kvällspass så har jag ju vunnit några timmar bara på den lilla ändringen ;-)

Jag gjorde ett snabbt överkast med tiden och kom fram till att jag borde hinna påbörja ”projekt fönsterputsning och gardinbyte”! Nu kan jag inte ha julgardinerna kvar längre!


Jag hann med köksfönster och allrumsfönster samt att ställa alla blommor i duschen…

Sedan fick jag rusa iväg till gymmet och kvällens crossfit och därefter plågas med trigger point-rollern i en halvtimma ;-)

Och i morgonbitti kör jag redan 06.30 så det innebär att jag kan åka hem istället och fortsätta vårpyssla lite ;-)

För första gången...

Blogg100 - Ett inlägg om dagen i 100 dagar
I dag stekte jag fläsk och gjorde löksås till middag – det var första gången jag tillagade det här hemma. Jag brukar för all del gå, tillsamman med goda kolleger, till Avenyn och Hard Rock Cafe ibland på tisdagar och äta just fläsk med löksås. annars har jag inte ätit hemlagad dito sedan jag bodde hemma hos mamma ;-)

Ärtsoppa har jag heller aldrig tillagat själv – jo, det är faktiskt sant! Men i dag har jag dragit igång slökokaren med mitt livs första hemlagade ärtsoppa och rimmad lägg. Jag trodde under många år att jag inte gillade ärtsoppa så när Woffegubben ville ha det köpte jag sådana där ”korvar” som man bara trycker ut i en kastrull och värmer ;-) Men så såg jag att man kunde tillaga det i slökokaren så nu har jag alltså slagit till ;-) Det blir min andra premiär för i dag…

I ått timmar ska den slökoka – ska bli intressant och smaka i morgon. Nu brukar vi ju för all del inte äta ärtsoppa som söndagsmiddag men ibland blir det som det blir när det inte blev som det skulle ;-)

Förutom denna kulinariska resa i det Müllerska hemmet har det inte hänt så mycket om man nu inte tycker att det är mycket med att få tiden på plats i det nyrenoverade strykrummet ;-)

Jag lovade Världen i ett svagt ögonblick att jag skulle ta ner julgardinerna så fort Våren visar sig…Att det ska vara så svårt att sluta lova en massa?
Nu har jag i alla fall tagit fram vårinredning för fönster och bänkar samt golv och placerat det på strykbrädan. Sedan återstår det att se v i l k e n vår det blir stryket och upphängt?

Våren lyser för all del med sin frånvaro, åtminstone utomhus, så jag behöver kanske inte stressa mig fördärvad. Att skapa lite vårkänsla inomhus är dock ett måste.
Tulpanerna från förra veckoslutet är just slut så dessa har ersatts med nya… Men inte nog med det – jag satsar på lite krokusar också ;-)

I morgon blir det Vasalopp på spinningcykeln på mitt på mitt fantastiska gym! Frågan är, med detta usla före, om vi klarar det på fyra timmar?

Ja, om jag förstått saken rätt med Blogg 100 så bör det bara vara 99 kvar nu då ;-)

We always need to hear both sides of the story

OM DET NU hade funnits någon story – alltså! Men det är det grundläggande problemet till att det inte blir några uppdateringar här…

Visst, det händer en del saker – jag jobbar, tränar, lagar mat, packar gym- och lunchväskor. Men det har jag ju skrivit spaltmeter om innan och ingen människa på jorden skulle vara intresserad av att läsa om det dag ut och dag in. Det fattar till och med jag ;-)

Men, det finns en och annan pärla i tristessen också.

Vi har varit i Stockholm och hälsat på barnen i deras nya bostad som ligger ute på landet In the Middle of Nowhere ;-) Ett jättehus med allt, lantmiljö, hästar, kossor och får samt en och annan liten höna. Öppen spis och hela rajset ;-)

Jag har, efter det, varit på ännu en resa till Den Kungliga Huvudstaden för återbesök på kliniken där jag opererades i mars. På livstidsskola – jo, jag tackar med ena foten i graven ;-)
Men, det var intressant och roligt att få träffa sina ”medoperatörer”. Helgen var fylld med föreläsningar av dietist, psykolog, träningscoach samt läkare som visade hur operationen gick till i bild och tal. Både läskigt och lärorikt.
Psykologföreläsningen hade jag i och för sig klarat mig utan – tyckte det var mest flummigt men många tyckte att det var bra och det är ju det viktigaste.
Det jag uppskattade mest var träningscoachen – hon var både duktig och utgick inte från att man inte lyft sig från soffan någonsin. Riktigt givande!
Dietisten kom också med lite goda råd framför allt i det svåra ämnet mellanmål ;-)

Sedan, att inte förglömma, hade jag en dejt med en bloggkamrat som jag inte träffat in real innan. Det var himla kul och förhoppningsvis inte sista gången!

Jag bodde hos Anna och Oskar som tog så väl hand om mig med stor omsorg! Det innebar uppstigning i ottan, trots att det var helg, för att köra mig till tåget både lördag- och söndagmorgon, frukost serverad, och hemkörning på lördagkväll från stan – bra mycket bättre än jag hade haft det med hotellboende ;-)

Annars? Jodå, jag försöker träna på gymmet med styrka och kondition. Ibland är det tungt ibland är det en kick…precis som alla känner kan jag tänka mig. Jag gav mig på en MRL-klass och kunde inte gå på tre dagar pga träningsvärk ;-)
Jag dras med ständigt ont i ryggen (precis ovanför arschlet) och har fått goda råd och hjälp av Sandra och Jonna – har jag nämnt att jag går på världen bästa gym?

På jobbet – ja, det är inte så bra utan att gå in på några detaljer…

I morse var det ingen väckarklocka som ringde och det var så skönt! Det har varit fullt upp i flera helger på raken så det var en skön känsla. Tror att jag låg och drog mig minst en halvtimma innan jag masade mig ur sängen ;-)
Dagen har ägnats åt fönsterputsning av köks- och allrumsfönster med gardinbyte och allt annat som hör till. Sommaren som aldrig kom är nu borta och vintern kan komma…

Snart kommer lilla familjen och hälsar på och sedan ska Leon stanna hos oss några dagar. Jag längtar mig fördärvad och förbereder för mysiga dagar. Jag var på Panduro i veckan och fick köpt lite julpyssel som vi ska roa oss med. Sedan har vi planer på att besöka Alfons Åberg-museet i trädgårdsföreningen vilket då också innebär bussresa till stan. Leon älskar att åka buss…så ;-)
Kanske hinner vi också med att baka lite lussebullar och besöka jobbet på Luciadagen då Göteborgs Lucia kommer enligt tradition.
Det finns planer på att gå på Liseberg också men allt hänger naturligtvis på mat- och sovklockan för Leon. Vi får helt enkelt se vad vi orkar och kan genomföra. Det ska bli så mysigt!

Ja, sedan hägrar det förstås till Thailandsresan som går av stapeln om 27 dagar och varar tills hela cirkusen med jul, nyår och trettonhelg är över ;-)

Absolut ingenting...

SKULLE JAG SVARA om någon nu hade ställt frågan om vad jag gör sedan sista uppdateringen här…

Det är förstås inte hela sanningen men det känns så!

Just nu jobbar jag ca tio timmar per dag och det är jobbigt men det går bra och är kul! Mellan 06.30 och 08.45 blir det ”ordinarie” jobb och resten av tiden går till det stora projekt vi är mitt i med att byta ut varenda en klientdator mot en ny… Vi har fantastiska användare, med få undantag, och det rullar på.
Huvudet är visserligen tomt varje kväll och jag somnar ovaggad…

Men jag har faktiskt börjat på gymmet, om än i blygsam skala, efter tre månaders uppehåll. Det har blivit lite styrka, lite spinning, lite pilates och lite poweryoga. Jag skulle varit där i kväll, och kört styrka, men bangade ur av ren pur trötthet och jag tror inte för ett ögonblick att det berodde på att jag i går kväll träffade goda, mycket goda, vänner för en pubkväll ;-)

Jag har varit på ett möte inför träningsresan till Fuerteventura och nu längtar jag än mer ;-)

Vi pysslar och går an här hemma efter bästa förmåga…längtar efter barn och barnbarn och konstaterar att vi har Världens Klokaste Ungar som det går bra för och tycker väl lite grand att det är dags att luta sig tillbaka ;-)

Men, Det Stora Vemodet Rullar Sakta Men Säkert In…

Så är det bara! Jag kan inget göra åt det – det vet jag nu av många års erfarenhet! Bara att konstatera att det är som det är! Hösten, som är i antågande utan att det egentligen varit någon sommar, är onekligen på G och därmed noll i livslust vad som än står på agendan…

Det hjälper liksom inte att hösten, och för all del vintern, innebär lite att se fram emot! Helst skulle jag nog vilja gräva ner mig själv, inte göra något väsen av att jag finns utan bara konstatera att det är som det är!
Sådan är jag – osocial, jobbar som en gris både på jobb och där hemmavid, enbart för att glömma och förtränga läget!

Nåja, vi får se om jag överlever ännu en höst i dova toner och svarta nyanser?