Nädå

MITT LÖFTE OM en bättre mathållning håller i sig ännu 😉 Det är bara uppdateringen av bloggen som är högst sporadisk. Det kan kännas lite hopplöst emellanåt också om jag ska vara ärlig. I alla fall när inte kroppen hänger med längre utan det ena bakslaget följer det andra. Jag tänker förstås på mitt eländiga vänsterknä som inte vill ge med sig.

Så efter tisdagens avbokade crossfit-pass så gjorde jag ett nytt försök på onsdag…

20150518CF

Alla övningar där ryggen är inblandad är ju jobbiga men jag gjorde vad jag kunde. Toes to Bar är ju inte att tänka på men som tur är finns det varianter som även jag klarar 😉

Det blev cykel fram och tillbaka till gymmet och som vanligt, kan man nog säga nu, blev jag dränkt av en skur som hette duga. I måndags var det på väg hem men nu på väg dit…

Hemma igen blev det en stund vid spisen. Jag hade fänkål liggandes som jag kände att jag borde ta hand om så en gratäng passade bra…

4_fankal

Lite såsigt på…

5_gratang

Samt riven parmesan…

6_parmesan

Det blev godare än jag trodde 😉

7_gratangklar

Till det stekte jag lite fläskfilé rakt av bara utan några som helst krusiduller 😉

8_flaskfile

Efter det fick jag sådan paltkoma att jag blev tvungen att lägga mig en stund 😉

Vaknade lite i panik eftersom det var cykling på schemat. Ride of Silence – en manifestation. Man cyklar två mil i max 20 km/timme för att hedra alla cyklister som dött eller skadats i trafiken. Det är andra året i rad nu och det är vår engagerade spinninginstruktör Stefan som kallar samman oss.

Det kändes som en katastrof och gänget var så gulliga och väntade i form av att någon cyklade tillbaka där jag befann mig sist och såg till att jag var med samt uppmuntrade mig. Men herregud! Vad har hänt med min cykelförmåga? Kände helt ärligt att jag inte hade någon kraft alls i benen. Skrämmande, bedrövligt och helt otroligt! Vad är det som händer med den här skitkroppen?

Nåja, det blev lite längre för min del eftersom jag cyklade till Stenkullens kyrka, där vi samlades och sedermera hem därifrån…

20150520ROS

Jag ställde klockan på ringning 04.15 så att jag skulle kunna avboka torsdagens crossfitpass i fall jag skulle bli tvungen…och det blev jag. Kom knappt ur sängen!

Om det ändå kunde bli som man tänkt sig!

NU HAR JAG äntligen kommit igång med träningen så som jag vill att den ska vara 😉 Det vill säga boka de pass som passar mig bäst – helst tidigt på morgonen…

4_gymmet

Det blir mest crossfit men ett och annat pass med Indoorwalking och lite konditionsträning på egen hand blir det också.

3_1_cf

Det händer till och med att jag unnar mig lyxen att fika efter en tidigt morgonpass 😉

5_gymfika

Så vad hände då? Jo, det förbaskade vänsterknäet börjar krångla och göra ont så jag startar med en inflammationshämmande kur som dock inte hjälper mycket.
Så typiskt när jag nu äntligen hade alla förutsättningar för att kunna få till en bra och regelbunden träning!

Så efter att ha kört måndag och tisdag med crossfit och varit ute på en halvlång premiärcykeltur så blev det till att avboka resten av veckans pass. Blir så himla ledsen!

Här hemma har jag hållit på med ett lapptäcksprojekt ett tag så jag tänkte att jag får väl sy klart det då när jag nu inte kan träna.

Som tur är har vi stort vardagsrum då det är platskrävande med lapptäcke för en dubbelsäng 😉

3_turmedvardagsrummet

Det var näst intill omöjligt att sitta ner och sy…

1_ejsitta

…så jag fick flytta maskinen till klippbordet så jag kunde stå och sy istället 😉

2_fiksta

Tyvärr gjorde knäet så ont så det gick inte att sy heller men jag blev klar till slut med både över- och undersida…

6_Lappklar

Efter det har det mest blivit stillasittande pyssel…

7_stillasittande

8_pyssla

Jag fick kontakta Vättlefjällsvandringen för att avanmäla oss – kommer knappast att hinna bli bra till 3/5 ;-(

Dags

MÅNDAG ÄR DAGEN då den ömma modern ska ansluta med oss här på Gran Canaria. Så klart att vi längtat lite men han är fantastiskt trygg den lille knodden och har inte varit ledsen en enda gång. Det är ju ändå första gången vi dragit iväg på det här viset 😉

Vi började, som vanligt kan man nästa säga nu, med en liten promenad ”på andra sidan” dit solen hinner först. Och när det blev dags att inta ett bra bord för lunch så valde vi ett där vi skulle kunna se bussen som skulle leverera Steffanie.

Såklart missade vi henne men hon ringde oss när hon kom till receptionen. Och vilket pusskalas det blev 😉 En sådan glädje för det lilla gossebarnet går nästan inte att beskriva…

Efter lunch och avlämning av resväska skulle förstås Leon visa hotellpoolen…

Det visade sig ju att Steffanie är lika tokig i bad som Leon – eller ja, det visste vi ju men hade nog förträngt det en aning. Men jag insåg hur skönt det var med ännu en vuxen i poolen så att det gick att koppla av lite 😉

Steffanie ville gärna se stranden så det blev en liten promenad dit efter dopp i poolen…

Leon gillar verkligen att hänga där nere. Balansera på stenarna som är hala…

…och att göra fotavtryck i sanden…

Och i sällskap av tre poffssolare så…

Liten utflykt

IDAG TOG VI lokalbussen till Puerto De Mogan. Det är marknad där på fredagar…

Vi traskade runt en liten stund och tittade men snart längtade vi hem igen.
Leon ”fyndade” på marknaden…

Sedan blev det så klart poolen – det finns ju gränser för hur långa uppehåll men kan göra från baden. Dessutom skulle ju dom nya badbrallorna invigas 😉

Full rulle

LEON VAKNADE JÄTTETIDIGT men vi låg kvar i sängen en stund och gosade innan vi klev upp. Vi gjorde så klart upp dagens planering innan vi gick ner i den lyxiga matsalen igen för lite frukost…

På väg från frukosten blev det lite massage…

Sedan blev det förstås vattenparken…

Det finns massor av olika rutschkanor…

Det är havsvatten i bassängerna och banne mig iskallt…

Det gäller att komma upp i bland, hur roligt det nu än må vara, och värma sig lite i solen…

Men vi kan ju inte bara bada! En liten promenad i omgivningen fick det bli innan det var dags för den något varmare hotellpoolen…

Framme

PETER VAR SÅ himla snäll så han steg upp i ottan för att köra oss till Köpenhamns flygplats. Det var uppstigning 04.00 och avfärd från Malmö 05.15…

Vi checkade in…

Och det tog inte många minuter förrän herrn passade på att få sig lite sömn 😉

Ett evigt väntande – vi som bara vill komma fram 😉

Efter en evighetslång resa (1 1/2 timma) kom vi äntligen fram till hotellet. Vi bor på nionde våningen så vi har bra koll och fin utsikt…

Så fort vi bara kunde installerade vi oss och fick fram badkläderna…

och testat hotellpoolen…

Leon tyckte det var mycket lyxigt (hans egna ord) att bara ramla in i restaurangen och välja precis det man tycker bäst om att äta 😉

Och det är ju helt OK att äta efterrätt en helt vanlig måndag när man är på semester…

Snart...

SMAKAR PÅ ORDET arbetsbefriad men kan omöjligt tycka att det känns som godis precis. Det går fort nu så här på slutet av mina tjugosju år på jobbet…

En dryg vecka till och sedan är jag inte önskvärd längre – då är det över och jag vet inte om jag ska ramla ihop nu eller vänta tills jag är ensam och ingen ser mig?
Mina/våra ruskigt kloka döttrar säger ”du får kraschlanda morsan så att du kan resa dig igen”! Det är säkert helt med sanningen överensstämmande men jag vet inte om jag har nått dit ännu?

I tjugosju år har jag tagit mig till min arbetsplats, har nästan aldrig varit sjuk med undantag för operationer som jag gjort sista åren, och jag kan nog säga att varje dag har inneburit en viss spänning och förväntan! Självklart har jag haft jobbiga dagar och perioder som alla andra på sina arbetsplatser.
Det jobbiga perioderna har mest bestått av problem som inte varit lättlösta i samband med uppgraderingar och systemskiften – förtvivlade användare som inte kunnat göra sitt jobb för att vi/jag inte levererat. Men det har för det mesta löst sig inom kort 😉

Så, nu ska jag ut på arbetsmarknaden och söka jobb! Jag har aldrig sökt ett jobb i hela mitt liv… När jag började på GP fanns det önskemål om hjälp för att det var mycket att göra då. Så min blivande chef frågade Woffegubben om han kunde ta med frugan för det behövdes arbetskraft… På den vägen har det varit sedan dess i januari 1987. Jag har aldrig skrivit ett CV!
Vad gör man och hur tänker man?

Jag har haft, vid närmare eftertanke, fantastiska år på mitt jobb! När jag började hade jag varit hemma fjorton år med barnen och hamnade helt plötsligt i något som inte bara handlade om barn, hem och öppna förskolan och skolan, dagens middag eller annat i just den sfären. Vi pratade om helt andra saker och jag fick lära mig massor om livet utanför hemmet! Jag var som en svamp och bara sög i mig – så roligt och så givande…
Jag började som textinskrivare och var sedan mycket snart med om att installera vårt första client/server-system.
Jag har aldrig haft tanken på att söka något annat jobb. Jag har vid några tillfällen blivit tillfrågad av headhuntare om att börja på andra ställen men alltid avböjt för att jag har varit så nöjd med den utveckling jag fått uppleva av min yrkeskarriär.

Och nu…
Med mina dryga sextioett levnadsår är man förmodligen inte den mest eftertraktade på just den marknaden…

Det här är min största personliga katastrof som jag genomgår – utan tvekan!

Jag har blivit tillfrågad om avtackning från min nuvarande chef, som inte känner mig över hudtaget och som är den som satt snaran kring min hals, som jag har avböjt vänligt men bestämt. Har svårt att se mig själv, med massor av vänner som är min arbetskamrater, att tacka för att jag blivit avskedad! Men eller hur!? Nej tack…
Jag hoppas att alla förstår – jag förstår att det finns ett behov från alla att ta avsked – men jag skulle inte klara det… Jag har svårt att se mig själv i en situation som jag inte behärskar och mina goda vänner och arbetskamrater ska inte heller behöva uppleva detta. Jag kan gärna tänka mig att träffas på en pilsner eller två om ett tag när jag klarar situationen – om jag nu någonsin kommer att göra det?

Jag kommer att sakna mina arbetskamrater tills jag segnar ner och blir inget. Jag kommer att sakna mina tidiga morgnar när vi, som är tidiga, har pratat barn, cykling, styrketräning, löpning och barnen. När vi tagit första koppen ”finkaffe” innan det hela drar igång. Och muttrat över det som ramlat in av problem under kvällen/natten tills det är löst. Jag kommer så klart att sakna alla luncher vi intagit tillsammans där man med viss beundran diskuterat vad som finns i lådorna 😉 Jag ser ingen som helst anledning att ens äta lunch i min ensamhet!
Jag kommer att sakna precis allting!

Nåja, jag vet att jag inte är ensam om just den här katastrofen men just nu skiter jag i det och tycker bara synd om mig själv…eller ja, nästan. Vi är minst två på avdelningen som ska gå igenom den här persen så jag delar min ömkan med honom. Han är dessutom en av mina ”morgonpratare” som jag diskuterat cykel och motion med så saknaden kommer att bli extra stor!

Så om någon skulle ställa frågan nu så är livet ett rent helvete! Jag vet inte ens om jag kommer att överleva?
Men vem skulle fråga?

Det går bra nu

VARJE NY DAG är såklart en gudagåva när man befinner sig i familjens sköte! Midsommardagen blev en riktigt lång och händelserik dag. Det var visserligen lite kallt men när solen tittade fram så blev det nästan sommarvärme 😉

Efter frukost bestämde sig tre tokstollar för att sommaren var här och det var dags att ta sig ett dopp i poolen. Jag hade krävt bra betalt för att hoppa i 19-gradigt vatten 😉
Men Steffanie, Anna och stackars liten Leon hoppade i…

Man skulle kunna uttrycka sig som så att ingen mer än Steffanie tyckte att det var OK…
Leon sa i klartext att han tyckte att det var för kallt… Vad Anna sa ska jag inte skriva 😉

Nåja, mitt på dagen hade vi bestämt att vi skulle fira födelsekalas. Dels för dem som redan fyllt (Peter och Wolfgang) och dels för en som fyller snart (Leon)…

Men man kan ju inte bara roa sig… Mormors cykel behövde lite luft…

Noga övervakad av stor och liten då förstås så att allt går rätt till 😉

Och ömma modern är så klart där hela tiden…

Leon fick en motorsåg i present så att han kan hjälpa Anna och Oskar med betungande jobb…

Samt en Spidermandräkt då…

Peter, som är vår grillexpert, fixade dagens middag som bestod av grillat kött, korv, halloumiost och kyckling – allt smakade mycket gott!

Kvällen avslutades med en fotbollsmatch på agilitybanan där förstås Leons lag vann 😉

Däremellan hanns det förstås med en hel del annat. Vi var t ex iväg, Leon och jag, till soptunnan som ligger minst en kilometer bort (åtminstone kändes det så) och lämnade av inte mindre än fyra soppåsar.
Sedan hjälpte Leon Anna och Oskar att ta om hand ett träd som rasat ner i stormen öven carporten. Detta sågades ner i mindre stycken, lastades på kärran och drogs i väg till vedkapen – här var ju Leon en given man med rätt inställning till hårt arbete 😉

Efter fotbollsmatchen med Anna, Oskar, Steffanie och morfar var det en slagen hjälte som tog kvällsbad och sedan hoppade i säng 😉
Vi, vuxna, var väl inte sämre än att vi tog tidig kväll vi oxå… Men kan ju alltid skylla på för mycket frisk luft 😉

Dagar att minnas…

Tunga moln

DET ÄR TUNGT och grått inte bara på himlen om man säger så. Jag tror inte jag kan hitta något roligt att skriva eller nämna i dag. Regn och åter regn som visserligen behövs men man blir ju inte glad av det. Inte jag i alla fall!

Att gå i väntans tider är också tungt! Man önskar bara att det vore över vad det nu än bär med sig för elände. I dag har jag haft det jobbigt med värken. Jag orkar inte stå upp hela dagen även om det fungerar bättre än att sitta men det kanske bara är en ovana? Jag har mailat Spine Center om mer smärtstillande för nu är den slut igen.
Jag har telefontid med ”min” doktor, som opererade mig, på torsdag. Nu vill jag inte vara otacksam och gnällig för det är klart att det finns förbättringar…
Jag har ju till exempel fått tillbaka känseln i höger fot, jag ramlar inte längre när jag spatserar, jag har inte känt av smärtan i vänsterbenet sedan operationen – så visst är det bättre!
Men, jag har fått ny smärta som går ut i höger rumpa höll jag på att säga men man har ju som väl är bara en av den – jag menar att smärta strålar ut på höger sida i rumpan mot höften och vidare ner i höger knä…

Min tanke var att köra mitt första crossfit-pass i morse men när jag tog en nattlig promenad till toan så insåg jag att det inte kommer att vara genomförbart så jag avbokade mitt i natten. Det bekymrar mig och jag känner mig en aning stressad över situationen. Inte kan jag komma igång med cyklingen heller till och från jobbet i det här skitvädret – ursäkta språket!
Därtill en evig, känns det som om i alla fall, väntan på besked om att vara eller inte vara. Det är tungt över hela linjen ta mig fan som Jacob Dahlin skulle sagt!

Färdiggnällt för i dag, i alla fall här! Nu ska jag njuta av rabarberkrämen jag kokade i går kväll 😉

Att konstatera faktum

ÄR VÄL INTE alltid det lättaste. Men Ingen rök utan eld, som Mor min alltid sade, och hon var ju en klok människa så jag gissar att det måste varit så det var…

Min mamma Eva, som tyvärr inte finns bland oss längre, hade alltid en massa kloka ord och uttryck att förmedla. I bland när jag använder något av dem så brukar barnen påpeka att ”det sade alltid mormor”. Och så är det ju men jag tänker inte så utan jag använder dem precis som en uppfostran. Det är med dem jag växt upp och hört otaliga gånger – inget konstigt med det liksom…

Jag kan sakna henne otroligt mycket i bland, mamma min. Det har ju lagt sig med åren för det är länge sedan hon bytte planhalva nu men just vid vissa tillfällen känns det starkare. Som till exempel när vi ska träffa barbarnet från hennes, av mig producerade, första barnbarn. Jag vet att hon skulle uppskattat det 😉

Nåja, nu är det som det är när det inte blev som det skulle…

I dag har det ta mig tusan regnat hela dagen! Och jag lyckades fälla ner en hel maskin tvätt med vita kläder till blått! Bara det som fattade om man säger så!

Men något positivt hade ju ändå dagen med sig…

Så i morgon bär det av redan i ottan! Kanhända blir det ingen uppdatering i morgon – vi får helt enkelt se hur jag mår 😉