En månad går fort

I ALLA FALL när man är på resande fot. Swish sa det bara, men det ramlade förstås inte in några pengar som annars är brukligt vid just Swish 😎 Vi har haft fyra fantastiska veckor utan en droppe regn! Och det känns så klart tungt att ta farväl i dag. Vi har ju glädjen att ha ännu en resa hit inbokad i december i år så vi ska väl inte klaga – bara längta 💕

Vi har ägnat mycket tid i poolen och den är som väl är utrustad med en bar 🙃…

Ungefär varannan dag har vi varit lite i rörelse med mopparna för det blir lite för bra att bara ligga still i solen varje dag – i alla fall för mig. Vi har som sagt moppat runt lite och bland annat hälsat på elefanter…

Vi har så klart ätit och druckit gott – vågar inte ställa mig på vågen när vi kommer hem 😉

Iskaffe är en hit i den här värmen…

Vi har varit runt omkring och kikat på lite andra strängder men ”våra” egna, Kata och Karon, känns finast…

När man är ute tidigt på morgonen möter man förvånasvärt många cyklister som är ute för att träna! Och träning blir det men dessa backar som jag blir svett bara jag tittar på…

Sedan är det utan tvekan beundransvärt hur man ens vågar cykla här och då tänker jag inte så mycket på vänstertrafiken. Nä, den är nog det minsta bekymret men vägkanterna är ju oftast inte att lite på, trasiga och stora hål här och var. Plus att dom så kallade brunnarna är stora som en gästtoalett i storlek och att gallret på dem är så att både cyklist och cykel lätt kan ramla igenom 😉

Patong har varit ett utflyktsmål vi besökt lfera gånger av olika anledningar och inte bara för att det är syndens näste numro ett 😉 Nej, vi har varit där enbart dagtid så så mycket synd har det inte varit tal om. Klart är dock i Patong finns det ett helt annat BBC är det vid är vana vid att bokstäverna står för – här är det Bad Boys Club 🤭

Thailand är som musik för själen

JAG BÖRJAR SOM sagt dagarna med stavgång tidigt på morgonen. Enligt mig är det den bästa tiden att uppleva Thailand. Dels är inte butikerna som trängs och gärna ställer ut sin varor och produkter så att man med nöd och näppe kan passera. Det finns ju väldigt sällan trottoarer och skulle det finnas så står det stora betongpelare mitt i 😉

Nåja, eftersom alla butiksägare sover så är det heller inga hugade köpare/kunder som står i vägen så faktum är att först då ser man hur det egentligen ser ut utefter gatan. Är det stängt så är det man får gärna känslan att det aldrig är stängt men några timmar varje natt så…

Man anar att thailändare är ett ärligt folk för det här låset kan man förmodligen dyrka upp med en hårnål som storebrorsorna alltid gjorde på lillasyrrans dagbok då det begav sig.

Thailändaren är också noga med att varje dag blidka andarna. Det må vara stora pampiga andehus eller som här på berget en mycket enklare variant…

Man ställer ut både mat och dricka och anden vill väldigt gärna ha sugrör i vätskan. Det går inte att undvika men både hundar och katter tar för sig av det inte anden orkar 😉

Varje morgon möter jag också munkar som är ute på ”tiggarstråk”. Dom har en sorts gryta hängande runt halsen som förmodligen håller maten varm tills dom återvänt till klostret med gåvorna…

Med risk för att vara tjatig så är nog thailändare det snällaste, gladaste och mest fantatiska människor jag vet. Jag mötte en man som sorterade mogronens fångst av fisk som jag frågade om jag fick fota. Jag hade tänkt att ta ett foto på lådan där alla fiskar trängdes men han fiskade snabbt som ögat upp den största fisken och gav mig ett leende som jag levde på hela dagen…

När jag går längs stranden, mest Karon Beach, så ser jag varje morgon fiskarna antingen på stranden sorterandes sin fångst eller hur han i en vinglig lite båt, det finns ingen plats att sitta på, håller på att hala in sina fiskenät…

Och när restaurangen är stängd dugen den gott som parkering 😉

Let’s Take a Walk on The Beach

NÄR KLOCKAN SKRÄLLER vid 04.30 tänker jag först – Nämen nu får du väl ändå ge dig Angela! Men när jag väl lämnat sänghalmen (sängen är för övrigt stenhård så egentligen är det en gåva till ryggen att få stiga upp) och kommit ner för alla trappor och gått rakt in i väggen 😉 Ja, det är så det känns när man kommer från det svala rummet rakt ut i verklighetens 28 graders värme men man vet ju att det ändå är dagens lägsta temperatur så det gäller att passa på.

Jag brukar börja vid ”vår” strand Kata Beach…

Häromdagen tänkte jag variera mig lite så jag fortsatte helt enkelt och tänkte snart kommer det nog ännu en strand. Det gjorde det, en liten sådan men jag tycker inte att det är storleken som är avgörande 😉 Kata Noi Beach tror jag bestämt att den hette.
Jag hamnade mitt in i ett yogapass men kunde tassa förbi utan att störa…

Det gick inte att gå längre så…

Jag gick tillbaka en bit och hittade en ruskig backe som blev lite frestande för att jag få upp lite flås – det fick jag kan jag lova. Badade i svett när jag var uppe men det visade sig snart att det lönade sig på mer än ett sätt. En magnifik utsikt – ögonens sätt att massera hjärnan…

Ja, när jag väl var nere på ”plattmark” igen blev valet inte lätt…

Jag brukar avsluta vid Karon Beach som är den största stranden häromkring. Jag mötte bland annat fiskare som sorterade sin fångst för att sedan ge sig av till restaurangerna runt omkring för att sälja fisken…

Man får beundra thailändarnas företagssamhet, jag tror ingen av dem kan stava till ledighet, semester och lata sig. Man kan massera medan man tvättar turisternas byk, som man sedan skäms, när man ska hämta den väldoftande och strukna tvätten och betala för tjänsten. Det gör i alla fall jag!

Eller så säljer man bensin till alla miljoner mopedburna ur literflaskor. Att G är borttappat gör inget alla förstår…

När jag är ute så tidigt så träffar jag i stort sett bara thailändare. Eftersom man inte lagar någon mat hemma så köper man det på vägen till jobbet. Det är oftast damer med vagnar som har vad som krävs för att kunna tillaga mat vars doft förför mig när jag passerar lagom hungrig efter någon mils stavgång 😉

Och appropå temat Man måste ingenting så har den här palmen, med bladen bara ut åt sidorna, anammat det till fullo 😉

Borde faktiskt...

BLOGGA OM INTE för andras skull så för min egen! Men jag är så himla lat, rent ut sagt, och njuter av varje sekund när jag inga krav har på mig. Fast jag vet ju att det kommer en dag, snart nog, då man vill kunna ”gå tillbaka” och se samt läsa hur bra man kan ha det!

Vi har nu avverkat halva tiden, två veckor, av vår drömsemester. Jisses vad tiden går fort! Vi har mellan 31 och 34 grader varmt varje dag. Så faktum är att det blir mycket häng vid poolen för att snabbt kunna svalka av sig 😀

Vi hyr såklart moppar, det gör vi ju alltid, för att få lite frihet. Det är mysigt att kunna köra runt lite man måste bara vara lite försiktig eftersom det är vänstertrafik 🤨

Jag brukar försöka hålla igång lite trots att vi är på semester. Stavgång tidigt på morgonen är både mysigt och trevligt. Man får uppleva ett stycke Thailand där inte så många turister är med och styr bilden. Stranden är nästan tom, den är faktiskt aldrig riktigt tom även tidigt på morgonen, alla affärer och restauranger är stängda och ger en helt annan gatubild…

Det finns ett gym på hotellet, ganska litet men man klarar sig, som jag tar till när jag inte har lust att stavgå. Jag har med mig mitt gummiband så det behöver inte gå någon nöd på mig…

Vår strand, Kata Beach, är inte så stor men fin och den räcker för vår del 😉

I bland är Världen väldigt liten! Vi träffade Maria och Björn. Så himla kul, vi har inte setts sedan hon slutade på GP och det var före mig. Nåväl, nu bestämde vi att det skulle bli en träff när vi kom hem och våren börjar ankomma…

Konstaterade att det i år är femton år sedan vi var här första gången. Då hade våra två fattiga studenter till avkommor sparat ihop respengar för oss båda till 50-års present till mig. En fantastisk resa och upplevelse som lockat oss tillbaka många gånger sedan dess…

Vi känner ju alla till den bredkäftande grodan som ”aldrig blir sjuk” och som verkligen inte behöver använda solskydd för det har hon aldrig behövt tidigare. Inga namn men jag kan ju säga som så att hon blev så illa däran av diarré och magsjuka samt en rygg och armar som mer eller mindre blev solbrännskadade! Den värsta brännan uppstod under en dags moppetur – då man inte känner att det bränner på i vinddraget! Nåväl det blev ”sjuksängen”…

Det ryktas att hon kände sig som det virrvarr elledningarna har…

Tappa inte sugen

VÄRLDEN ÄR FULL av borttappade sugar så ingen skulle förmodligen märka om det kom en till! Eller man skulle kunna säga att jag har vilodag det är bara det att vilodag är det varje dag nu! Det finns en stor risk att jag blir helt försoffad…

Jag längtar så klart till ”normalläge” igen där jag kan träna det jag så väl behöver. Några ”vilodagar” till krävs det dock för att inte ställa till med något. Som det är nu har jag faktiskt tappat sugen lite och sitter mest i soffan och degar. Det borde jag inte göra för jag har ju tusen och en projekt jag skulle kunna ägna mig åt men lusten infinner sig inte!

Jag brukar dock piggna till lite när det vankas matlagning. Jag är sugen på precis allting! Det finns en viss risk, måste jag säga, att jag rullar fram i januari 😉 Det smakar ju så gott och vad jag än äter!
I dag fick jag fram ”pottan”. Den brukar komma fram när det vankas höst/vinter och i dag hade jag en nötstek som skulle långkokas.
Jag bryner den lite första så det blir lite färg…

Tillsammans med morötter och lite annat gott ska den nu koka i många timmar men den sköter ju sig själv så jag kan landa med ändan i soffan igen 😉

Skitväder, Lucia och goda vänner

LUCIAKAFFE PÅ GP med alla godingar från GP:S Veteranklubb. Vädret för Lucia i Göteborg var helt enligt standard – regn och blåst från alla håll och kanter. Jag tänker att känslan att vara ute en dag som detta måste vara jämförbar med att stå i en biltvätt.

1_skitvader

Men man missar inte GP-Veteranerna för lite regn, eller ens för mycket regn! Det är så trevligt att få kramas om och snackas vid lite. Inte så konstigt kanske med tanke på att man ofta har tillbringat sin vuxna del i livet gemensamt. Och banne mig blir alla bara yngre och yngre 😉 Det tyckte ju faktist även Peter Hjörne som deltog med tal om nutiden och hur det går för Medierna nu.

Man kunde ju trott att regnet skulle avtagit under tiden vi dricka kaffe och pratade ”skit” men icke sa Nicke. Det var bara att ta full fart mot centralstationen och busshållplatsen i ösregnet.

Vi hade bilen i Olofstorp av den enkla anledningen att vi skulle handla på vägen hem så det gjorde vi. Rejält blöta och frusna hamnade vi på ICA och utan att tina upp nämnvärt så fick vi handlat det vi skulle. Jag har lite bakning som väntar inför fredagens Hjulmys så det var främst det som skulle inhandlas 😉
Det var himla skönt att komma hem efter dessa bägge äventyr… Att få hoppa i torra myskläder är klart underskattad – det var så himla skönt och att få bli lite varm var inte fel det heller!

Mitt i veckan

ONSDAG OCH MITT i veckan drar vi in till staden med buss. Hoppar av vid Nils Ericson-terminalen och traskar sedan hela Avenyn upp till Götaplatsen och Göteborgs Stadsteater.
Där, på trappan till Stadsteatern, mötte vi upp med Ingegerd och Roland.
Först gick vi till en liten restaurang som Roland kände till mycket väl och fick oss en fika så vi kunde prata en stund innan föreställningen började.

1_traffas

Vi träffades i höstas och var på revy i Lerum och lovade då varandra att nu får det inte dröja en evighet tills vi ses nästa gång! Av någon anledning blir det ju nästan alltid så – att det går en evighet till nästa gång. Men nu blev det bara några månader och det är ju mer lagom.

Woffegubben hittade en rolig teaterföreställning som heter ”Var god dröj” som han föreslog att vi skulle se tillsammans. Sagt och gjort så det blev en en trevlig kväll så här mitt i veckan. Vi är ju fritidsforskare (läs pensionärer) hela sällskapet så då kan man ju vara ute och slarva så här 😉 Föreställningen var hysteriskt rolig och vi fick tänjt ut mungipor rejält och skrattmusklerna kommer säkert att kännas av i morgon.

Vi fick bra platser på balkong som vi hittade fram till utan att gå vilse 😉

2_platser

01.vargoddroj_kampanjbild_press_fotoaorta_2016-17

Så nu är det bara att fundera ut vad vi ska ha för anledning att träffas nästa gång!

Bad i Borås

VI HADE BESTÄMT att det skulle bli en blöt dag 😉 Det vill säga att det var bad som stod på agendan. Då vi hade bestämt oss för att åka till Borås och bada med Leon så blev det en tidig frukost…

1_tidigfrukost

Lite kul att åka till just Borås Stadsparksbad för där hängde vi mycket med barnen när dom var små. Då drog vi med oss husvagnen och stod på Saltemad över helgen under de tråkiga höstmånaderna. Det var en lagom lång tur med husvagnen när man bara hade en vanlig helg på sig…

2_borasstadsparksbad

Snart var vi innanför, duschade och klara för dagens drabbningar…

3_redoforbad

Det är mysigt med det mesta när man är här för första gången! Bassängerna var bra, hopptrampolinen helt OK, vågorna var fantastiska och den jääättelååånga ruschkanan var superb. Mormodern fick rejält med rörelse för det var tre trappor upp till ruschkanan och det blev många turer.

Woffegubben och jag turades om litet med barnplasket så vi fick båda klarat att lite motionssim också.

Vi åt pannkakslunch, för man blir ju ruskigt hungrig när man badar och hoppar och leker, som smakade ovanligt gott för tre hungriga magar 😉

4_lunch

När vi hade badat klart gick vi en runda på stan…

5_borascentrum

Vi var även en liten sväng på Knalleland men det var helt förändrat och inte alls så mysigt längre. Alla postorderföretag är borta och ersatta med dom gamla vanliga affärerna som H&M, Clas Olsson osv osv.

Ja, det blev en lång dag och när vi hade landat hemma serverades det spagetti och köttfärssås – då vill man ju så klart ha lite riven parmesan…

6_rivenost

Fyra limpor

VI STEG UPP gassa så tidigt i dag och drog i väg till stan. Mest bara för att komma ut lite men rean lockar lite lätt och sedan hade vi ett brev som skulle rekommenderas. Vårt så kallade postombud här hemma lämnar/skickar bara ut paket. Man kan inte sända iväg ett rekommenderat brev. Då får man åka till Stenkullen!

När vi kom till stan med bussen behövde jag så klart gå på toa! Men det löste sig i Nordstan och Woffegubben fick sittplats han också…

1_woffekung

Nåväl. det var ganska lugnt när vi kom för då hade inte affärerna öppnat ännu så vi promenerade bort dit vi skulle rekommendera brevet och det är ju himla mysigt med en promenad i stan. Jag gick ju här varje lunchrast, i ur och skur, och nu är det helt slut på det så därför känns det trevligt att lufsa runt lite när man inte har bråttom.

När vi kom tillbaka till Nordstan/Femman var det full rusch av hugade reahandlare 😉 Men vi fick gjort det vi skulle, vi var bland annat inne i Teliabutiken om skulle fixa så att inte jag kommer upp när man söker Woffe. Han ligger ju på mitt abonnemang men har ju för tusan eget nummer. Inga problem sa den unge trevlige kille som fixade det!

Därefter gick vi på en fika och då testade Woffe om han kunde ringa ut och det gick INTE! Jag testade också att ringa honom från min telefon men tji fick jag… Suck, ner till affären ingen och ta bort det han gjorde innan så nu är vi tillbaka på ruta noll.
Fikan ja, den slutade i en rejäl katastrof för mig. Beställde en Chai Latte och en muffins som såg så himla god ut. Det gick så klart inte magsäcken började leva rullan och ta sig upp i svalget och magsyror i stor mängd producerades och tryckets upp i munnen. Jag hade ju ingen stans att göra av uppstötningarna så det var bara att svälja igen. Vi något tillfälle lyckades jag bli av med det i koppen men det är ju inte lätt att smyga med sådant på fullsatt café. Usch, jag ska aldrig fika i stan mer! Jag fick sitta kvar minst en halvtimma innan det gick över så att jag överhuvudtaget kunde resa mig. Woffe gick ner till Teliabutiken och fixade medan jag frisknade till…

När vi kom hem från stan satte jag igång brödbak. Det är allt lite mysigt när det börjar dofta färskt bröd och köket blir lite extra varmt av att ugnen är i gång. Jag lovade att ha med mig två limpor till Malmö i morgon och när jag ändå hade byxorna nere så bakade jag två till oss också…

2_brod

Konsten att önska sig något

DET LÅTER VÄL enkelt och okomplicerat. Det är det nog också – man önskar sig något punkt slut! Problemet, som jag ser det, är vad gör man när önskningarna tar slut för att det inte går att ”göra dem lättare”.

När jag fick ont i mitt vänstra knä i slutet på mars tidig början i april, jag har faktiskt glömt när det egentligen tog sin början, blev jag givetvis irriterad över att jag inte kunde träna som jag ville.
Jodå, jag fortsatte att träna för till en början, eller ganska länge, trodde både jag och två olika doktorer att jag hade dragit på mig en muskelinflammation. Jag påbörjade en kur med inflammationshämmande och lät den pågå i minst tre veckor innan jag anade att det kanske inte skulle hjälpa.

Eftersom jag hade en tid på Smärtcentrum i slutet av maj så passade jag på att höra mig för om mitt knä. Egentligen var ju besöket för mina ryggsmärtor.
Han, doktorn, klämde på knäet och hittade en öm punkt och höll med mig om att min diagnos om muskelinflammation inte var så dum 😉 Han skrev ut en inflammationshämmande salva som jag skulle stryka på tre gånger per dygn i en vecka. Om jag inte kände någon som helst skillnad efter den veckan var rekommendationen att gå till min husläkare för att få en cortisonspruta.

Naturligtvis hjälpte inte salvan och nu så här, med facit i hand, hade det nog inte hjälpt med någon salva i hela världen 😉 Tillbaka till ”min” doktor som gav mig den rekommenderade cortisonsprutan … som inte hjälpte ett enda dugg den heller.
Nu är vi inne på juni månads början och jag har lagt av med träningen helt och hållet för att det smärtar för mycket. I början fortsatte jag att träna nästan som vanligt men undvek t ex att värma upp på crosstrainern eller löpbandet men i övrigt körde jag crossfit som jag brukat.

En vecka efter cortisonsprutan var jag tillbaka hos min doktor som konstaterade att det alltså inte var någon muskelinflammation det handlade om.
Just då kände jag lite panik och önskade bara att jag skulle kunna börja träna igen.
Min doktor skickade en remiss till röntgen och ortoped…

Ett nytt hopp med glädje tändes och jag var övertygad om att jag snart skulle vara igång igen. Så även om jag ”missat” en del av min stora träningsplan så var ju, som tur är, sommaren inte över ännu!
Jag längtade så innerligt att äntligen få tacka ja på alla inbjudningar från världens goaste cykelgäng som trampat på hela sommaren i vått och torrt! Lika innerligt längtade jag till att äntligen få börja på gymmet igen och ta ikapp det jag missat fram till nutid!

Bara någon vecka efter det fick jag brev från sjukvården som jag öppnade med stor glädje över att det gått så fort. Men det visade sig vara kortvarig glädje för i brevet stod det att jag tyvärr kunde få vänta länge på tid eftersom det var sommar och semesterperiod…

Jag tyckte och tycker givetvis fortfarande att jag förlorat hela sommaren.
Ingen av de ambitioner av träning som jag hade satt upp som mitt mål blev genomförbara!
Jag tog mig till gymmet för att ”frysa” mitt kort efter lång ångestladdat tid innan beslut att jag borde göra detta!
Jag kunde inte ens trösta mig med att påta i trädgården eftersom smärtan hindrar mig. Trädgårdsarbete med allt vad det innebär blir ju svårt när man inte ens kan gå ner på knä! Livet blev ganska surt…

Så småningom fick jag i alla fall tid för röntgen och besök hos ortopeden. Tisdagen åttonde september var jag välkommen att första röntga vänsterknäet och sedan träffa ortopeden.
Tyvärr upplevde jag besöket hos ortopeden mer som ett löpande band men jag fick i alla fall en diagnos som visade på att det med all säkerhet var menisken.
Återstår en Artroskopi av knä/meniskskada.
Ny väntan…

Ortopeden ville att jag, i förebyggande syfte inför operationen, skulle ta kontakt med en sjukgymnast. För att som han sade, stärka benmusklerna.

Jag fick tid, ganska så omedelbart, hos sjukgymnast i Lerum och ett gäng övningar som ska göras varje dag, helst flera gånger per dag. Alla vet ju hur vansinnigt tråkiga övningar det handlar om och övningarna görs hemma och kräver ingen utrustning eller gym. Så mitt frysta gymkort förblir fryst.

Så tillbaka till rubriken då… Att bara önska sig något. Jo, det började storsilat med att jag önskade att jag snart skulle kunna börja träna på gymmet igen. Träna som jag gjorde innan knähelvetet började göra ont.

Jag övervägde länge, innan jag frös mitt gymkort, om jag inte borde gå dit och träna det lilla jag kan…?

När jag var en vecka med Leon i Varberg (första veckan i augusti) så cyklade vi lite. Det gick ju inte så bra så då önskade jag att även om jag nu inte kan träna som vanligt så vore det väl inte för mycket begärt om jag kunde cykla lite försiktigt – bara den här futtiga veckan som jag har med tillsammans Leon…

Och när jag insett att jag varken kan träna eller cykla ens lite grand så vore det inte för mycket begärt att jag åtminstone kunde promenera små, små promenader…

Man kan ju så klart se det hela ur ett positivt perspektiv – det här med att man inte bryter ihop alldeles utan hittar nya önskningar, något lättare för varje gång man helt enkelt får stryka för att det inte funkar 😉
Typ – Det kunde varit värre!

Jag har insett att det är jag själv som orsakat mitt knäont. Efter att ha googlat har jag förstått att i min ålder kan sådant här hända eftersom meniskerna blir skörare och man har då lättare för att få en skada. Detta kan också hända om du tränar mycket eller om knät vrids om för långt.
Jag vet att det tog sin början efter en vecka med riktigt tuffa crossfitpass med mycket knäböj och boxhopp.
Då hoppar jag ändå inte på ”boxhoppen” utan går upp och ned eftersom min rygg inte tillåter hopp av den karaktären 😉
Så…då undrar man ju förstås om man blir ”feg” när det är dags att börja träna igen?
Om man nu kommer dithän vill säga?