Det var kanske inte tanken

ATT JAG SKULLE jobba den här veckan utan jag såg nog framför mig hur jag skulle gå här och förbereda packningen och kanske rentav packa lite ;-) Stryka lite sommarkläder som ju förstås skrynklat till sig sedan senaste användningen…

Nåja, det är väl inte så ofta det blir som man tänkt sig så nu blev det lite jobb i alla fall. Måndag och tisdag har jag jobbat och i morgon blir det en riktig maratondag till.

I morgon kväll har jag ett spinningpass inbokat som jag förmodligen kommer att hinna till med nöd och näppe – om jag hinner! Jag blir tvungen, för att ha en chans att ta mig till gymmet i tid , att ta bilen till jobbet och då ligger arbetsplatsen nästgårds om man säger så ;-) Det är nästintill rött kort på det ;-)
Det finns dock inte en chans att först hinna gå hem för att hämta bilen…Jag jobbar till 18.00 och ska därpå larma lokalerna och sedan hinna köra till Stenkullen, klä om och vara på cykeln 18.30!

Det har ju inte blivit någon träning alls denna veckan hittills, just på grund av jobb, så jag hoppas och tror att det ska funka. Sedan blir det ju ett träningsuppehåll på mer än två veckor

Men, sedan får jag nog tacka nej till jobb resten av veckan… Det är bara så himla svårt och jag känner mig lite skamsen för att tacka nej!
Men resväskorna packar sig inte självt så nu måste jag helt enkelt ta mig i kragen och inte bara snacka ;-)

Det ska, under alla omständigheter, bli fantastiskt skönt att komma i väg från det här ruskpricksovädret med storm och regn som rått senaste dagarna!
Det känns ungefär, föreställer jag mig att det gör, som att stå i en biltvätt! Det regnar från alla håll och kanter och därtill mer eller mindre storm. Grått och mörkt och knappt ens ljust mitt på dagen!

På måndag, nästa vecka, hoppas jag på sol och värme samt ett glatt barnbarn med morföräldrar på vift i det som jag hoppas och tror ska bli rena Paradiset för vår lille Knodd ;-)

Snart...

SMAKAR PÅ ORDET arbetsbefriad men kan omöjligt tycka att det känns som godis precis. Det går fort nu så här på slutet av mina tjugosju år på jobbet…

En dryg vecka till och sedan är jag inte önskvärd längre – då är det över och jag vet inte om jag ska ramla ihop nu eller vänta tills jag är ensam och ingen ser mig?
Mina/våra ruskigt kloka döttrar säger ”du får kraschlanda morsan så att du kan resa dig igen”! Det är säkert helt med sanningen överensstämmande men jag vet inte om jag har nått dit ännu?

I tjugosju år har jag tagit mig till min arbetsplats, har nästan aldrig varit sjuk med undantag för operationer som jag gjort sista åren, och jag kan nog säga att varje dag har inneburit en viss spänning och förväntan! Självklart har jag haft jobbiga dagar och perioder som alla andra på sina arbetsplatser.
Det jobbiga perioderna har mest bestått av problem som inte varit lättlösta i samband med uppgraderingar och systemskiften – förtvivlade användare som inte kunnat göra sitt jobb för att vi/jag inte levererat. Men det har för det mesta löst sig inom kort ;-)

Så, nu ska jag ut på arbetsmarknaden och söka jobb! Jag har aldrig sökt ett jobb i hela mitt liv… När jag började på GP fanns det önskemål om hjälp för att det var mycket att göra då. Så min blivande chef frågade Woffegubben om han kunde ta med frugan för det behövdes arbetskraft… På den vägen har det varit sedan dess i januari 1987. Jag har aldrig skrivit ett CV!
Vad gör man och hur tänker man?

Jag har haft, vid närmare eftertanke, fantastiska år på mitt jobb! När jag började hade jag varit hemma fjorton år med barnen och hamnade helt plötsligt i något som inte bara handlade om barn, hem och öppna förskolan och skolan, dagens middag eller annat i just den sfären. Vi pratade om helt andra saker och jag fick lära mig massor om livet utanför hemmet! Jag var som en svamp och bara sög i mig – så roligt och så givande…
Jag började som textinskrivare och var sedan mycket snart med om att installera vårt första client/server-system.
Jag har aldrig haft tanken på att söka något annat jobb. Jag har vid några tillfällen blivit tillfrågad av headhuntare om att börja på andra ställen men alltid avböjt för att jag har varit så nöjd med den utveckling jag fått uppleva av min yrkeskarriär.

Och nu…
Med mina dryga sextioett levnadsår är man förmodligen inte den mest eftertraktade på just den marknaden…

Det här är min största personliga katastrof som jag genomgår – utan tvekan!

Jag har blivit tillfrågad om avtackning från min nuvarande chef, som inte känner mig över hudtaget och som är den som satt snaran kring min hals, som jag har avböjt vänligt men bestämt. Har svårt att se mig själv, med massor av vänner som är min arbetskamrater, att tacka för att jag blivit avskedad! Men eller hur!? Nej tack…
Jag hoppas att alla förstår – jag förstår att det finns ett behov från alla att ta avsked – men jag skulle inte klara det… Jag har svårt att se mig själv i en situation som jag inte behärskar och mina goda vänner och arbetskamrater ska inte heller behöva uppleva detta. Jag kan gärna tänka mig att träffas på en pilsner eller två om ett tag när jag klarar situationen – om jag nu någonsin kommer att göra det?

Jag kommer att sakna mina arbetskamrater tills jag segnar ner och blir inget. Jag kommer att sakna mina tidiga morgnar när vi, som är tidiga, har pratat barn, cykling, styrketräning, löpning och barnen. När vi tagit första koppen ”finkaffe” innan det hela drar igång. Och muttrat över det som ramlat in av problem under kvällen/natten tills det är löst. Jag kommer så klart att sakna alla luncher vi intagit tillsammans där man med viss beundran diskuterat vad som finns i lådorna ;-) Jag ser ingen som helst anledning att ens äta lunch i min ensamhet!
Jag kommer att sakna precis allting!

Nåja, jag vet att jag inte är ensam om just den här katastrofen men just nu skiter jag i det och tycker bara synd om mig själv…eller ja, nästan. Vi är minst två på avdelningen som ska gå igenom den här persen så jag delar min ömkan med honom. Han är dessutom en av mina ”morgonpratare” som jag diskuterat cykel och motion med så saknaden kommer att bli extra stor!

Så om någon skulle ställa frågan nu så är livet ett rent helvete! Jag vet inte ens om jag kommer att överleva?
Men vem skulle fråga?

Magiskt

I FREDAGS MORSE var det 18 grader varmt redan när jag skulle cykla hemifrån strax före 05.00!

Det är ta mig tusan helt magiskt och hittills har sommaren varit som en enda jättestor godispåse med bara sådant godis som man gillar ;-)
Nu gäller det att bränna fast dessa minnen och bilder när stormarna snart yr kring öronen och regnet står som spön i backen…

Jag ska minnas alla kossor som jag pratar med när jag cyklar förbi dem, och alla kissar som är ute i ottan som jag ibland får klinga på så att dom hör mig, samt hästarna och för att inte tala om alla rådjur, rävar och grävlingar som jag ser och möter. I bland på nära håll så att jag får stanna till och ibland ute på ängarna…

Med solen i ryggen och näst intill vindstilla, i alla fall på morgonen, kan det inte bli annat än fantastiskt!

Som en enda stor godispåse…

Tanten är på gång igen...

NU HAR VI jobbat första veckan efter semesteruppehållet. Det brukar kännas lite trögt att sätta igång efter ledighet men det har gått ganska bra. Det är otroligt lugnt på jobbet så det har inte varit någon rivstart precis ;-)

När vi kom hem förra helgen kan man gott säga att trädgården var helt igenvuxen av ogräs och gräs. Kanske inte så konstigt efter fyra veckors total frånvaro. Jag tyckte jag hade bra koll innan vi drog iväg – det har jag inte längre kan man säga. Jag har försökt rensa undan lite under veckan men det går trögt. En kväll hade jag dessutom sådan ”otur” så att det regnade och då blev jag ju tvungen att ägna kvällens timmar vid dumburken.
Nåja, nu har jag väl kommit i kapp någorlunda med framsidan och där var det ju utan tvekan värst. Så det är bara att kämpa på…

Andra saker som gnager i mig är att komma igång med träningen igen. Hade stora ambitioner i början på veckan och bokade in mig på crossfit men avbokade i sista stund! Cyklingen till och från jobbet gick om intet också eftersom jag kunde skylla på vädret – i alla fall fram till slutet på veckan ;-)

I torsdags kom jag i alla fall iväg på crossfit-pass med Elin…

Jag är så glad för att jag äntligen fick ändan ur vagnen – däremot så är musklerna inte i samma glada mode men det hör ju till. Och som tur är kan känner ju Elin mig bättre än jag känner mig själv så hon hejdade mig en aning – annars hade det nog varit ändå värre ;-)

Så himla gött att vara igång igen!

Och banne mig så kunde jag inte skylla på något i morse utan tog tag i jobbcyklingen också…

Nåja, jag ska ju hem också men det ska väl gå bra gissar jag ;-)

Tylösand

DET BLEV HUNDRAÅRSFEST med besked ;-) Massor av grafiker med respektive och väldigt trevligt arrangerat…

På trötta ben...

ELLER HELA JAG om jag ska vara ärlig. Det är inte bara benen som är trötta utan hela jag känner mig helt utpumpad vilket jag inte förstår riktigt eftersom jag vilat hela helgen.
Så turen till jobbet var tröttsam trots att jag inte kunde skylla på motvind eller något annat – jag frös inte ens om händerna som i fredags ;-)

Jag tog mig ut på en liten lunchpromenad för att försöka blidka dom trötta benen men dom blev inte glad alls för det ;-)

Hemvägen blev om än motigare… Lite regn i början men mycket vind – motvind…

Satan i gatan...

…VAD KALLT DET var i morse! Värst var det med händer och fötter. Jag fick dragit ner tröjärmarna över händerna så dom inte skulle bli till isbitar ;-) Som väl var så blåste det i alla fall inte…

På lunchpromenaden kunde jag dock konstatera att jag inte behövde riskera att frysa på hemvägen – det hade hunnit ”värma” till sig rejält så sommaren har återkommit ;-)

Som sagt, jag kom hem under betydligt varmare omständigheter…

Därefter blev det en maskin tvätt innan jag rent av ”dog” i fåtöljen…

Bara en väg

KORS I TAKET jag sov ända till klockan ringde 04.30 – det var länge sedan sist! Jag tog visserligen till en insomningstablett i går kväll då jag kände att det håller inte längre med för lite sömn för en gammal tant ;-)

Utfallsstegen från Crossfiten i går gjorde sig nämnvärt påminda på baksida lår under cykelturen till jobbet i morse – tur att jag hade medvind ;-)

Att det bara blev en väg beror på att jag skulle ut på kvällen och alltså inte var benägen att cykla hem också…

Det blev alltså enligt tradition en tur med räkbåten från Lilla Bommen i goda vänners lag…

…så cykeln fick åka bil hem och jag också om jag ska ärlig… ;-)

Så var vi där igen

DET HÄR MED att ha väckarklocka verkar helt överflödigt för min del. Visserligen sov jag lite längre i går men i dag var det samma visa igen. Nåja, jag kunde ge mig av lite tidigare hemifrån vilket jag mycket snart kunde konstatera att det inte var till någon nytta alls ;-)

Jag hade nämligen rejäl motvind hela vägen så redan efter 11 kilometer låg jag näst intill 10 minuter efter. Trötta ben och motvind är ingen bra kombination…

Men det kompenserades av att jag fick träffa Stora Monsterbarnet, Steffanie, som är i Göteborg med arbetet och ska stanna i dagarna två. Vi fikade och sedan checkade vi in henne så hon slapp att dra omkring hela packningen hela dagen ;-) Jag fick fina konstverk från Leon som han ritat till mormor ;-)

Det blev förstås en lunchpw…

Inkallad blev jag två gånger under dagen… Massor av frågor och jag hade ingen! Inte pga att jag inte hade någon utan snarare för att jag inte klarar av att ställa några. Dom undrar nog om jag är så där jämnt?

Men nej, jag är inte så där jämnt – bara nu i katastroftiden! Jag gissar att det bara är att bryta ihop och komma igen?!
Problemet är då att jag inte är där riktigt ännu – eller om jag någonsin kommer dit. Jag vet inte fråga inte mig?

Nåja, jag cyklade hem efter dagens vedermödor och fick väl en ganska bra tur. Det blev den korta vägen hem ;-)

Mitt på dagen temperatur

…REDAN TIDIG MORGON – det är vi inte bortskämda med. Det var alltså varmt redan 05.00 när jag åkte hemifrån på cykeln. Helt fantastiskt!

Jag tog ”korta” vägen i dag för benen är, om jag ska vara ärlig, lite trötta efter ganska många mil på cykeln den här veckan. Korta vägen är ju relativt backfri…

På lunchen stegade jag i väg till Clas Olsson och köpte ett nytt batteri till pulsbandet eftersom jag inte hade någon puls alls i morse ;-)
Det retade nästan vansinne på mig eftersom jag hade en himla bra tur och förmodligen den bästa tiden ever – så kunde jag inte se vad pulsen var…!

Jag anade att det kunde komma en liten skur på vägen hem för det var förvarnat om man säger så. Dock sades inget om Syndafloden med hagel och storm som jag råkade ut för! Jezus, det var det värsta jag upplevt på cykel! Satan i gatan vad ont det gör med hagel på en nästan bar kropp! Tur att man har hjälm…
Och tur att det ”bara” rådde den väderlek under de sista fyra kilometrarna!

Tro mig jag blötte ner minst halva huset bara genom att gå in när jag kom hem. Då gick jag ändå raka vägen till tvättstugan och fick av mig all blöta kläder samt cykelskorna där! När jag kom ut från tvättstugan var det en syndaflod hela vägen från ytterdörren ;-)

Det har förhandlats i dag – men inte till min fördel precis… Jag är inte ens med på på kartan! Tjugosju år raderas bort på mindre än en sekund känns det som!

Det händer saker nu på den svenska landsbygden – eller” Gelas trädgård” som jag kallar den…

Men om jag ska vara ärlig – och det har ju mamma lärt mig – så skiter jag i vilket…!

Förutom bilder från trädgården så har jag tvättat två maskiner med tvätt – en med veckans och en med träningskläder. Nu ska jag bara hänga ut och hoppas på torkväder ;-) Det är så man undviker att falla ihop som ett korthus…