Snart...

SMAKAR PÅ ORDET arbetsbefriad men kan omöjligt tycka att det känns som godis precis. Det går fort nu så här på slutet av mina tjugosju år på jobbet…

En dryg vecka till och sedan är jag inte önskvärd längre – då är det över och jag vet inte om jag ska ramla ihop nu eller vänta tills jag är ensam och ingen ser mig?
Mina/våra ruskigt kloka döttrar säger ”du får kraschlanda morsan så att du kan resa dig igen”! Det är säkert helt med sanningen överensstämmande men jag vet inte om jag har nått dit ännu?

I tjugosju år har jag tagit mig till min arbetsplats, har nästan aldrig varit sjuk med undantag för operationer som jag gjort sista åren, och jag kan nog säga att varje dag har inneburit en viss spänning och förväntan! Självklart har jag haft jobbiga dagar och perioder som alla andra på sina arbetsplatser.
Det jobbiga perioderna har mest bestått av problem som inte varit lättlösta i samband med uppgraderingar och systemskiften – förtvivlade användare som inte kunnat göra sitt jobb för att vi/jag inte levererat. Men det har för det mesta löst sig inom kort ;-)

Så, nu ska jag ut på arbetsmarknaden och söka jobb! Jag har aldrig sökt ett jobb i hela mitt liv… När jag började på GP fanns det önskemål om hjälp för att det var mycket att göra då. Så min blivande chef frågade Woffegubben om han kunde ta med frugan för det behövdes arbetskraft… På den vägen har det varit sedan dess i januari 1987. Jag har aldrig skrivit ett CV!
Vad gör man och hur tänker man?

Jag har haft, vid närmare eftertanke, fantastiska år på mitt jobb! När jag började hade jag varit hemma fjorton år med barnen och hamnade helt plötsligt i något som inte bara handlade om barn, hem och öppna förskolan och skolan, dagens middag eller annat i just den sfären. Vi pratade om helt andra saker och jag fick lära mig massor om livet utanför hemmet! Jag var som en svamp och bara sög i mig – så roligt och så givande…
Jag började som textinskrivare och var sedan mycket snart med om att installera vårt första client/server-system.
Jag har aldrig haft tanken på att söka något annat jobb. Jag har vid några tillfällen blivit tillfrågad av headhuntare om att börja på andra ställen men alltid avböjt för att jag har varit så nöjd med den utveckling jag fått uppleva av min yrkeskarriär.

Och nu…
Med mina dryga sextioett levnadsår är man förmodligen inte den mest eftertraktade på just den marknaden…

Det här är min största personliga katastrof som jag genomgår – utan tvekan!

Jag har blivit tillfrågad om avtackning från min nuvarande chef, som inte känner mig över hudtaget och som är den som satt snaran kring min hals, som jag har avböjt vänligt men bestämt. Har svårt att se mig själv, med massor av vänner som är min arbetskamrater, att tacka för att jag blivit avskedad! Men eller hur!? Nej tack…
Jag hoppas att alla förstår – jag förstår att det finns ett behov från alla att ta avsked – men jag skulle inte klara det… Jag har svårt att se mig själv i en situation som jag inte behärskar och mina goda vänner och arbetskamrater ska inte heller behöva uppleva detta. Jag kan gärna tänka mig att träffas på en pilsner eller två om ett tag när jag klarar situationen – om jag nu någonsin kommer att göra det?

Jag kommer att sakna mina arbetskamrater tills jag segnar ner och blir inget. Jag kommer att sakna mina tidiga morgnar när vi, som är tidiga, har pratat barn, cykling, styrketräning, löpning och barnen. När vi tagit första koppen ”finkaffe” innan det hela drar igång. Och muttrat över det som ramlat in av problem under kvällen/natten tills det är löst. Jag kommer så klart att sakna alla luncher vi intagit tillsammans där man med viss beundran diskuterat vad som finns i lådorna ;-) Jag ser ingen som helst anledning att ens äta lunch i min ensamhet!
Jag kommer att sakna precis allting!

Nåja, jag vet att jag inte är ensam om just den här katastrofen men just nu skiter jag i det och tycker bara synd om mig själv…eller ja, nästan. Vi är minst två på avdelningen som ska gå igenom den här persen så jag delar min ömkan med honom. Han är dessutom en av mina ”morgonpratare” som jag diskuterat cykel och motion med så saknaden kommer att bli extra stor!

Så om någon skulle ställa frågan nu så är livet ett rent helvete! Jag vet inte ens om jag kommer att överleva?
Men vem skulle fråga?

9 comments to Snart…

Leave a Reply

 

 

 

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>