Boris bloggar, del 10

DET VAR EN LÅNG OCH TRÅKIG DAG på jobbet – jag trodde aldrig dagen skulle ta slut. I och för sig så var kiss- och bajsrundorn något bättre i dag för min extramatte tog mig till en gräsplätt som ligger mellan Gamla Ullevi och Trädgårdsföreningen. Men det var jobbigt att ta sig dit. Vi fick stanna stup i kvareten för invänta någon gubbe, grön tror jag hon sa att han var. Men herregud dessa stadsmänniskor! Varför ska allt vara så märkvärdigt. Jag såg inga gröna gubbar någon gång men extramatten tycks ha gjort det. Vem vet hon kanske ser rosa elefanter också 😉

Och nu kväll har vi varit på långpromenad till Annersjön och jag har badat! Tyvärr blir det inga foton i dag. Jodå, batterierna var fyllda det var dom och foton har det tagits. Men, och håll i er nu alltså, gissa var sladden är? Just det på jobbet! I morse hörde jag henne muttra att nu får VI (ja, hon sa vi) inte glömma sladden i dag i fall vi tar några foton på jobbet och du vill blogga. Men hallå eller!? För det första har JAG aldrig glömt någon sladd varken här hemma eller på jobbet och för det andra så orkade jag inte blogga på dagen i dag för jag har mest slappat hela dagen i min bur. I dag fick hon banne mig läsa alla Unixloggarna på egen hand!

Jaja, vad annat kan man vänta sig när man måste umgås med gamlingar? Ni får helt enkelt vänta tills i morgon med att se foton när jag simmar. Sorgligt men sant.

I dag hade min riktiga Matte skickat hit min sele så det låg ett fodrat kuvert i brevlådan till mig när vi kom hem. Extramatten sade att jag kunde bära in det själv eftersom det var till mig. Det gjorde jag också men stannade till vid rabatten utanför dörren och lade ner kuvertet där och pinkade på det. Då blev hon alldeles förfärad men det var ju mitt kuvert. Klart jag måste markera ordentligt att det faktiskt är mitt och till mig. Konstiga är dom, den saken är klar. På henne lät det som om dom aldrig pinkar på några kuvert! Hur i jösse namn kan dom då hålla reda på vilka som extramattes och extrahusses? Jag fattar ingenting.

Men det var bra att min sele kom för då kan dom använda långkopplet när vi ska gå på långpromenader som den vi just gjort till Annersjön. Där kör en massa bilar hela tiden och det finns inget trottoar så där får jag gå i koppel.

Nu har jag precis ätit min kvällsmat. Jag har kört med min extramatte i dag och åt ingen frukost av det torrfoder dom åkte till Blå Stjärnan och köpte i går. Hon blev alldeles hispig när jag inte åt och ringde min riktiga matte. Till lunch stod det uppblötta torrfodret kvar och jag fick burkmat från den burk som hon öppnade i går till lunch. Men som sagt, nu ikväll har jag ätit av torrfodret och nu sade jag till henne att inte låta det ligga så länge i blöt och då smakade det mycket bättre.

Man ska tydligen behöva lära dem allt!

På begäran från Anna

ANNA LÄT HÄLSA TILL BORIS att jag borde skriva ett inlägg och berätta om hur det är att vara ”nästan” hundägare. Det är inte lätt men jag gör väl ett försök – det är så mycket att glädjas åt så det är svårt att sammanfatta så här rakt av och det finns ju saker man inte riktigt kan beskriva som till exempel den glada magkänslan och att själen mår bra.

Men det är helt klart att hemmet och dess görmål blir lidande för jag vill ju ge så mycket tid jag bara kan åt Boris. Så tvätten ligger, visserligen tvättad torr och inburen från torkvindan, i högar…

2_tvatt.jpg

Och orchideerna som fick tillfällig plats på vardagsrumsbordet för att Kif och Tyler skulle hälsa på, ja den platsen verkar nu ha blivit beständig 😉 Vem har tid att släpa blommor runt i kåken när Boris vill att vi ska leka eller kela?

När jag sedan har serverat honom kvällsmålet och upptäcker, för första gången i livet, att det är mat kvar och herrn lungt går därfrån utan att frukta att någon annan ska knipa maten så fort han vänder ryggen till. Ja, då tänker jag att nu kopplar han verkligen av! Han litar på att varken jag eller Woffe ska sno hans rester…

1_matkvar.jpg

Jag har den korkade vanan att hela tiden prata med Boris och när och om jag någon gång skulle vara tyst för länge då vaknar har till och undrar om jag är kvar 😉 Han följer mig hela tiden så jag är aldrig ensam och alltid otroligt välkomnad även om jag bara varit ute och slängt soppåsen. Han är med när jag går på toa och så även när jag duschar – inte en chans att han skulle missa det.

Jag kommer på mig själv med att inte springa fram och åter för mycket eftersom han för det mesta ligger tätt intill där jag befinner mig och rusar upp och går med så fort jag går från ett rum till ett annat. Nu har jag ”lärt” att samla mina ärenden i hög och bara gå i väg en gång istället för fem.

I bland kan han försvinna och jag blir lika rädd varje gång men det visar sig alltid att han ligger i dörröppningen på altanen och solar eller tar sig ett stråk på baksidan av trädgården. Där kan han lugnt traska runt eftersom det inte finns några flyktvägar.

När han i går kväll rantade runt med sitt märgben var jag mäkta imponerad och jag försökte smyga efter så gott jag kunde utan att störa för mycket. Han grävde som sagt först en grop i trädgården och placerade det där men ångrade sig strax och bytte till något annat gömställe bakom buskar och träd i flera varianter. Till sist lade han det inomhus och där vandrar det nu runt. Sista gången i går kväll, efter kvällspromenaden, flyttade han in det i gästrummet. Detta är så fantastiskt för mig att kunna få studera på nära hand och jag imponeras över vilken energi han lägger ner på detta urätna märgben.

Han har ett minspel som är en otrolig mångfald. När han är trött tittar han på mig på ett alldeles speciellt sätt och när han är busig på ett annat samt flera andra beroende på vad budskapet är. Den tydligaste minen tycker jag mig uppfatta när vi promenerar och han ligger några meter före och vänder sig om och tittar lite förstående på mig som om han tänkte…ja, hon är ju gammal och trött så jag får väl vänta in henne så hon inte känner sig övergiven 😉

Det är en lycka att få uppleva ”hundlivet” i lugn och ro och inte bara över en helg när vi träffas hela familjen med katten, hundar, ungar och ungar. Att det sedan är fint väder och tillfälligt gör inte saken sämre. För att ha hund och vara yrkesarbetande är en kombination jag inte kan tänka mig. Att behöva gå ut i rusk, regn, kyla och blåst är nog också något helt annat än vad vi upplever för tillfället i denna ljuva sommartid.

Den största lyckan är nog i alla fall när vi kryper till sängs och Boris placerar sig med huvudet på min utsträckta arm är en riktig rysare. Att jag sedan vaknar näst intill förlamad för att jag inte vill störa honom genom att byta ställning är en annan rysare…

3_nattgos.jpg

Eller att han snor h e l a sängen om jag råkar gå upp på toa eller så… Å andra sidan kompenseras allt detta obehag av att varje morgon vakna av att bli pussad i hela ansiktet. Det fattar ju vem som att det inte kan vara maken efter 35 år 😉

Sedan finns det naturligtvis nackdelar även under en så kort och begränsad tid som det handlar om. Därom råder ingen tvekan men så länge man har lyxen att lämna hem honom när man tröttnat så kan man skjuta på det mesta under en kortare tid.

En annan sak som är helt ortoligt fantastisk är alla människor med eller utan hund som tar kontakt på promenaderna. I går träffade vi en dam med en hårig sak, pekines tror jag, som vi pratade länge med och en herre med krycka som var så imponerad över att Boris inte blev rädd för kryckan för det blir alla andra hundar han träffar. Jag är helt säker på att om inte Boris hade varit med så hade dessa kontakter aldrig uppstått.

Woffegubben berättade att han hade träffat en ädre dam på sin ruda med Boris som hade frågat vänligt om hon fick klappa honom. Sedan berättade hon att hon hade haft en likadan hund som dog för sex år sedan. När damen klappat klart och gick vidare hade hon tårar i ögonen.

Att man sedan måste planera inför en arbetsdag lite mer än vanligt får man ta. Tre lunchlådor istället för två ;-O

4_loneslavar.jpg