BLEV DET I MORSE PÅ JOGGINGTUREN. Japp, jag klarade 10 km utan att ambulansen behövde komma 😉 Det känns bra kan jag lova med Tjejmilen i bakhuvudet. Sedan inser även jag att en joggingtur på 10 km inte räcker men detta var den första och den viktigaste för min del eftersom jag betvivlat att jag skulle klara det!

Här är verkligen ljuvligt och jag hoppas att vi kan åka hit fler gånger.

När jag gav mig av i morse hade jag inte riktigt bestämt vilken sträcka jag skulle ta. Väl framme vid tavlan, som visar alla spårlängder och vilken markering man ska följa, fick jag lite ångest. Milen klarar jag nog inte tänkte jag men femman har jag ju sprungit här förut (när jag var på konferens i maj) så det får nog bli den – tänkte jag… Sedan visar det sig att femman och milen följs åt en bra bit (innebar att jag kunde ångra mig) och när spåren gick skilda vägar, vet inte riktigt hur långt jag hade sprungit då, så bestämde jag mig i alla fall för att testa milen.

Jag tycker att det är himla fyndigt med skyltarna som talar om hur långt man har kvar…

Vissa sträckor var ”långraka”…

Ååå, det går framåt…

Och ibland var det ett kalhygge…

Nu börjar jag känna mig lite stolt…

En och annan skön backe…

Liksom det ibland övergick till en mindre stig…

Här är underverket, masten i bakgrunden, som gör att jag kan uppdatera med hjälp av mobilen…

Här känner jag mig inte lika pigg längre men lyckan över att klara milen gör att det kommer att funka 1 km till…

Fantastiskt! Jag har klarat milen och både tid och temp är på min sida ;-)…

Pulsen är på topp…

Woffegubben har vaknat när jag kommer ”hem” och tar ett foto på en riktigt trött och rödmosig kärring…

Efter dusch, välbehövlig dito, blir det frukost som smakar himmelskt!