En hiskeligt bra dag

JAG GICK UT för att jobba i trädgården och Woffegubben var inte sen med att komma efter. Jag flyttade Hängkaraganen till framsidan och började så smått ta tag i mitt evighetsprojekt. Evighetsprojekt är det bara för att jag aldrig får tummen ur. Projektet befinner sig under Rönnen på framsidan och där växer allt mellan himmel och jord samt lite till.

Jag har alltså länge insett att jag måste sanera bort en del växter och flytta en del. Det Amerikanska blåbäbäret samt en Minirododendron har har jag lyckats omplacera och resten av tiden gick till att försöka gräva upp det jag inte ska ha kvar. Hittills har jag lastat en skottkärra full och en stor säck och ändå syns det inte. Nåja, jag får väl fortsätta i morgon. Ett projekt som tagit så lång tid att fundera på kan ju inte bli klar samma dag 🙂

Nej, i sanningens namn var det hunger som drev mig in och det faktum att det var näst intill tomt i kylskåpet.

Woffegubben strök planket mellan vår och grannens trädgård med lasyr och sedan gav han sig på att städa i förrådet. Det såg för djävligt ut efter våra bravader med nedtagna träd och buskar som vi släpat igenom förrådet till framsidan för vidare transport till tippen. Lera och vissna löv är bara förnamnet. När han tömt hela förrådet åtog jag mig att sopa rent så att allt kunde komma på plats igen. När jag drog borsten utefter kanten kom ”min” padda fram igen. Den rackaren skrämde halvt ihjäl i somras då jag skulle baxa ut gräsklipparen. Jag trodde att mitt tjut tog död på honom eller åtminstone skrämde han på flykten – men icke. Jag tänker i alla fall inte kyssa honom för det räcker så väl med en prins i huset.

Hunger var det ja. Efter sopandet drog jag in och trollade till middag som vi avnjöt innan vi for i väg till Alingsås för att handla lite mat. Ganska praktiskt att handla när man är mätt och belåten – inga extra godsaker här inte.

När vi kom hem kastade jag mig över strykhögen eftersom den började bli ett allvarligt hot mot de inneboende på Vallvägen 7. Jag menar, att skulle högen råka välta precis när man råkar passera – ja, då tror inte jag att någon kan överleva. Nej, det skulle bli en säker kvävningsdöd.

Nu är högen nere i tre par shorts och det ska man säkert överleva vid ett eventuellt angripande.

Innan sängen skriker sig blå över att jag borde sova så ska vi avnjuta en äppelpaj med vaniljsås och lite glass. Men jag kan nog konstatera, eller åtminstone ryggen min, att det varit en bra dag med mycket som blivit gjort.

Sann glädje är en allvarlig sak.

SENECA

Blodtryck

NÄR JAG SLUTADE röka för en herrans massa år sedan, åtta tror jag bestämt att det är, så fick jag en massa elände som belöning. Bland annat högt blodtryck.

Det innebar att jag fick medicin som skulle tas varje dag livet ut. Det gjorde jag också och trycket blev normalt.

Jag minns så väl den dagen då min doktor tog trycket och frågade hur jag hade tagit mig dit?? När jag berättade att jag cyklat hämtade han en annan blodtrycksapparat för att han trodde den var trasig och visade fel värden. Men tre apparater visade lika högt värde så då fann han ingen annan råd än att skriva ut medicin. När jag sedan en stund senare stod på apoteket för att lösa ut medicinen så fick jag samtal på mobilen om att min mor var så nära döden att jag skulle komma omedelbart. Jag hade berättat för min doktor om hur nära det var för mamma, vi hade samma läkare så han kände henne mycket väl, och han bad mig hälsa henne så innerligt. Det gjorde jag förstås så fort jag kommit till henne och trots att hon inte kunde frambringa så mycket så klämde hon min hand och bekräftade att hon mottagit hälsningen.

Efter några år och en ny doktor (då min gamle trojänare sedan unga år tyvärr avled) började så smått undra om jag verkligen måste äta blodtrycksmedicin resten av livet. Min nya doktor svarade att man kan pröva att sluta med medicinen men då måste man ta blodtrycket flera gånger i veckan under en längre period.

Jag funderade länge på hur jag skulle kunna göra detta och tyckte att det verkade näst intill omöjligt eftersom jag jobbar varje dag och inte har tillgång till företagssköterska mer än en gång var fjortonde dag. så det rann ut i sanden…

Ända tills jag råkade nämna det för Woffegubben som genast sade att då köper vi en blodtrycksmätare på apoteket. Jag protesterade högljutt för den kostade en hel förmögenhet men det gick ju inte hem hos herr Müller.

Sagt och gjort sommaren 2001 införskaffades en blodtrycksmätare för armleden.

Jag besökte min läkare igen och berättade om mina planer och fick instruktioner om hur och när jag skulle mäta. Blodtrycksmätaren var med mig hela sommaren på alla ställen där vi befann oss till och med i Helsingfors där vi besökte Stora Monsterbarnet som då sommarjobbade på Hufvudstadsbladet.

Det gick över förväntan bra och när jag var på återbesök hos ”min” doktor fick jag idel beröm då jag bokfört varje mättillfälle mycket noggrant i ett excelark som jag skrivit ut och lämnade fram. Trycket höll sig mycket bra och jag fick godkänt på att fortsätta utan medicin.

Han skojade lite med mig och sade att jag inte behövde mäta två gånger per dag resten av livet utan ta det då och då.

Så, det har jag följt men får lite dåligt samvete i bland då jag lätt glömmer bort det emellanåt och det kan gå väldigt lång tid mellan mättillfällena.

Detta kom jag att tänka på i slutet av september så nu har jag mätt några dagar och till min stora förvåning är det mycket bättre nu är under sommaren 2001 då jag fick godkänt av doktorn att inte behöva ta mina tabletter.

Datum Tid Tryck Puls
20040925 Kväll 119/66 58
20040926 Morgon 135/71 59
Kväll 121/67 56
20040928 Morgon 120/66 54
Kväll 114/68 68
20040929 Kväll 122/74 66
20040930 Morgon 117/59 54
Kväll 117/66 59
20041001 Morgon 112/58 49
Kväll 126/67 66
20041002 Morgon 106/58 56

Jag kan också konstatera att jag sänkt min vilopuls rejält mot tidigare mättillfällen och det är väl en anledning så god som någon att vara glad över. Förmodligen har min intensiva träningsmånad september inverkat en del på värdena.

Nej, nu ska sluta med denna minneskavalkad som kom över mig bara för att jag varit ”duktig” och mätt mitt blodtryck för nu ska jag och gå ut och jobba i trädgården denna ljuvliga lördag då solen gassar och daggen står brud. Visst är det märkligt att en enda liten handling kan uppbringa en tankeverksamhet som sprudlar av minnen, både sorgliga och trevliga.

Många människor försummar den lilla lyckan medan de förgäves väntar på den stora.

PEARL BUCK