This is my life, part 2

FAMILJENS, den kvarvarande då pappa lämnat det sjunkande skeppet, räddare hette Pålsson. Det var alltså han som köpte vårt hus då pappa inte längre skötte betalningarna. Han var taxiägare och hade två vuxna söner. Jag vet inga detaljer direkt från den tiden men att det var än mindre pengar i huset var inte svårt att inse och att pappa inte betalade underhållet i tid snappade jag också upp då och då. Det är inte heller så här i efterhand svårt att föreställa sig att det inte var någon dans på rosor som ensamstående mamma med fyra barn.

Farbror Pålsson måste i alla fall ha haft ett stort hjärta. Hans fru var handikappad och satt i rullstol. Jag vet inte vad som hade hänt men i efterhand tror jag att hon hade fått MS eller något sådant. Hon var också en snäll och givmild människa. Det hände någon gång att fabror Pålsson bjöd in mig på saft och kakor som hans fru hade ställt i ordning.

Vi kunde inte längre nyttja hela huset utan fick ha undervåningen som bestod at två rum och kök. Övervåningen skulle hyras ut. Det innebar att mina storebröder och även jag själv fick flytta ner. Leif låg i köket, jag Harry och Conny i det ena rummet och mamma i det rum som var vårt storarum. Leif flyttade så småningom till egen lägenhet och då flyttade Conny ut i köket. Som väl var det stort kök och stora rum men när jag tänker på vilka krav man har i dag på yta så blir man nästan mörkrädd.

Det var emellertid ett mycket fint område att växa upp i. som jag nämnt tidigare blev vägen till skolan mycket kortare och det fanns en stor park med grönområde i kvarteret. På just vår gata och närliggande var det mest lite äldre hus området höll dock sakta men säkert på att växa utkanterna med nybyggnation av både fristående villor och radhus.

Om man bortser från att familjelyckan inte var fullständig så var det en lycklig uppväxt vad gällde lekkamrater och annat.

Jag hade en mycket kär vän som bodde gatan innan mig och hette Anette. Vi lekte jämt med varandra och pysslade mycket med klippdockor som vi ritade egna kläder till och pysslade med för jämnan. Det var alltså innan Barbies tid och barnen, åtminstone i min närhet, hade inget överflöd med leksaker. I deras trädgård fanns det stora fina äppelträd och jag minns att det var ett populärt ställe att ”palla” frukt på.

Anettes mamma var en rundnätt liten tant som alltid var snäll och hennes pappa var smal som en räka och sa nästan aldrig något. Hon hade äldre syskon men jag tror att det bara var Anette som bodde hemma och möjligtvis och tidvis en lite äldre syster. Pappan var av tyskt ursprung och en dag hade dom hyrt ut ett av sina rum till en familj som hade flytt från dåvarande Östtyskland. Det var jättespännande med folk som pratade ett helt annat språk och vi blev, Anette och jag, till och med inbjudna i deras lilla rum för att avnjuta middag med den lilla familjen som förutom en mamma och en pappa också bestod av en, något yngre än oss, dotter.

Vi fick surkål och jag trodde aldrig jag skulle få ner eländet. Givetvis var det något till surkålen men det har jag glömt för jag kommer bara ihåg hur eländigt jag tyckte den smakade.

Anette var i mina ögon väldigt mogen. Hon kunde till och med koka makaroner och spagetti ensam när hennes mamma jobbade. Hon var ett år äldre men det var stor skillnad på oss i mognadsgrad. Kanske berodde det på att hon blev tvungen att lära sig när hennes föräldrar jobbade och det faktum att hon hade äldre systrar kan givetvis ha spelat sin roll. Jag tyckte i alla fall att det var väldigt spännande när jag fick vara med henne ensam hemma och titta på när hon lagade mat. Hon var en trygg tjej med stort självförtroende och som sagt i mina ögon en riktig idol som kunde husera i köket på egen hand.

De barn och familjer jag kom i kontakt med var alla arbetarbarn där flera av fäderna arbetade på Papyrus. Mest höll vi ungar till i lekparken som hade mycket uppvuxna träd och bra gungor och andra för den tiden förekommande lekredskap. Det var en ganska stor park med mycket buskar och stora gräsmattor där vi alltid spelade brännboll. Leka gömme i buskagen var också en ofta förekommande lek.

Och faktum är att lekparken blev en viktig del i våra liv och den dög även i tonåren då vi satt där samlade på gräsmattanför att lyssna på Tio i topp med Kerstin Adams Ray som programledare i någon av kamraternas transistorradio. Detta gjorde vi varje lördag på sommarhalvåret och det gav oss en gemenskap som man först i vuxen ålder förstår hur viktig den var. Jisses vilka tider, jag blir riktigt nostalgiskt när jag tänker tillbaka. Jag minns också att det var ett evigt strul att få ihop tillräckligt med slantar till batterier. Och man var inte längre hemifrån än att man mycket väl hörde när mamma ropade att maten var klar fast det hände ju förstås att man totalt ignorerade det när man hade så kul så att hungern inte var det viktigaste.

En av de få minnen som dröjer sig kvar riktigt klart var när vi kom hem från skolan och mamma hade bakat vetebröd. Det luktade gott i hela kvarteret och att få doppa varmt vetebröd i kall mjölk var en rysare kan jag lova. Än i dag kan jag förnimma både lukt och smak och den glädje vi kände över att komma in i det varma fuktiga köket med doft av nybakat. Det värsta jag visste däremot var när mamma hade kokat ängamat. Jag tror inte mina barn vet vad ängamat är men det var helt enkelt en redd grönsakssoppa och jag tror till och med att den kokades i mjölk. Den gillade jag inte men sett med plånboken var det säkert mycket mat för pengarna och storkok på den tiden var inget märkvärdigt. En annan sak som jag minns tydligt var när det blev pannkakor kvar efter middagen. Dessa strimlade mamma och ruskade sedan runt bitarna i strösocker varpå hon stekte dem lite lätt i stekpannan. Åhh, det var himmelskt gott och jag tror att vi i bland åt extra lite pannkakor till middagen för att det skulle bli riktigt mycket över till nästa dag som mamma kunde göra i ordning som mellanmål efter skolan nästa dag.

Alldeles i närheten av parken låg kvarterets speceriaffär. En ganska liten butik där man handlade över disk och på krita. Handlaren hade en stor bok som han skrev upp beloppen i och dessa skulle sedan betalas i slutet på månaden.

Jag minns så väl att det var flera gånger då mamma inte kunde betala på dagen och man fick be om uppskov. Jag kan inte i min vildaste fantasi räkna ut hur många liter mjölk i glasflaska jag burit hem åt familjen. På vintern hände det att mamma fick ställa mjölken utanför på farstukvisten för att den inte fick plats i kylen och ofta hände då att det frös till och det vara samma glädje varje gång man fick uppleva att mjölken stod upp som en pinne ovanför glasflaskan och längst upp satt korken som var en tunn folie. Det såg så roligt ut. Den enda som inte blev glad var mamma. Sex liter mjölk om dagen gick det åt med två tonåriga grabbar som drack värre än en kalv. Det fanns bruna och genomskinnliga mjölkflaskor som sedan bars tillbaka till affären när dom var tomma.

Min äldsta bror började jobba när han slutade skolan och jag har fått veta av mamma så här i efterhand att han lämnade hela sin lön hemma för att vi skulle ha mat i huset. Det måste ha varit tufft för en ung kille att jobba hela veckan lång och sedan lämna alla pengarna till mamma. Det enda han behöll själv var pengar till bensin för sin moped.

Jag vet att han ibland skällde på mig och Conny om vi hade burit oss dumt åt eller gjort något som var förbjudet och jag kan höra mig själv än i dag hur jag gör klart för honom att han minsann inte är min pappa. Samtidigt vet jag att han gav mig mycket trygghet under den här tiden.

Pappa hade som sagt var vänstrat med en annan och dom gifte sig så småningom och fick en flicka som ju är min halvsyster. Hon jobbade på ett café och hade förmodligen inte haft något förhållande innan min pappa. Bodde hemma hos sin mamma vilket dom gjorde allihopa under en lång tid. Dom hyrde ett sommarhus ute i Vallda och nästan varje helg kom dom vägen om oss för att hämta med min lillebror Harry. Detta, att dom hämtade honom varje helg och jag inte fick åka med gjorde mig förfärligt ledsen och det var många tårar som trillade ner för kinderna när jag stod på farstubron och vinkade när det bar av. Så här i vuxen ålder kan jag ännu inte fatta hur han kunde bära sig åt så vecka in och vecka ut. Jag sprang in till mamma och grät av sorg varje gång och hon försökte trösta mig så gott det nu gick. Mumlade om att det var jobbigt med tre barn varav min lillebror inte var så gammal och flickan deras var bebis.

Lillebror kom hem med fina leksaker och kläder som dom köpt och dom reste även iväg på semester utomlands som jag aldrig fick uppleva. Ja, det var en svår tid och till slut vet jag att jag försökte hålla mig borta när han skulle hämta lillebror.

Det hände givetvis att jag fick åka med någon gång men då bara för att vara barnvakt åt bebisen. Det var ett jättefint gammalt stort bondhus dom hyrde varje sommar med tillhörande lagård och det är ju inte svårt att gissa hur kul man kunde ha som barn där. Dom åkte ofta ut till havet, som inte låg på gångavstånd men en baggis att nå i sin fina mercedes som dom hade, och badade och en liten båt hade dom skaffat som dom var ute med.

Jag vet att en av de få gånger jag fick med var vi hos granntanten och köpte ägg. Hon hade frigående höns och plockade äggen direkt när vi kom och detta imponerade på mig. Äggtanten var en jättesnäll äldre liten gumma och jag smög iväg dit ibland när inte pappa och Asta visste om det. Hon hade en liten stuga och jag tror att hon ensam för jag såg aldrig någon gubbe där men förmodligen var hon änka.

Ja, det var utan tvekan en jobbig tid att som elva- tolvåring bli så totalt ignorerad och jag fick någon slags ”pappasjuka” som gav utslag i att jag ständigt och jämt berättade om min pappa. Varje mening fanns ordet pappa med och det måste ha varit jobbigt för min omgivning och det var givetvis jobbigt för mig. Men tiden läker alla sår eller så vänjer man sig vid läget – gillar det och går vidare. Det var här min äldsta storebror gav mig en viss trygghet. Han var snäll och ställde inga större krav än att jag skulle uppföra mig och vara snäll mot mamma och hjälpa till med det jag kunde.

Jag minns att mamma under den här tiden började jobba med nattvak på Vasa sjukhus. Hon gick iväg när vi hade somnat och kom hem igen oftast när det var dags att stiga upp för frukost innan skolan. En gång när hon kom hem sov vi, Conny och jag (Leif hade nog flyttat hemifrån till egen lägenhet) sov som stockar medans lillebror hade smugit upp och fått tag på tändstickor och tänt eld i tvättskåpet samt vid fotändan av våra madrasser! Jag miss detta så väl för det var kallt ute och snö på marken. När mamma kom hem och kände lukten väckte hon förståss oss och ut genom fönstret åkte madrasserna rakt ner i snön. Herre min je vilket liv det blev där på morgonen. Och mamma var hysterisk och sa flera gånger tänk om jag kommit lite senare, så hade ni kanske inte vaknat alls och hela kåken kunde stått i brand. Stackars mamma! Det måste ha tagit djupt på känslorna och känts långt in i själen. Att behöva lämna oss för att jobba så det kom in pengar i familjen var väl illa nog. Som tur var pyrde det bara i tvättskåpet och madrasserna men ändå.

Han var makalös på att klättra och hitta sådant som inte var lämpligt. Han hade säkert haft vett på att smyga sig så vi inte skulle vakna. Så liten han var, var han fullt medveten om när det var djävelstyg på gång.

3 kommentarer tillThis is my life, part 2

  • Ängamat kan man köpa som Varma Koppen! Men jag har aldrig vågat smaka….. 😉

    Så hemskt det är att läsa om hur det var när din pappa ignorerade dig. Det är starkt av dig att skriva om det, och det är fantastiskt att få ta del av det. Tänk vad jag saknar mormor nu! Om hon hade levat, hade vi kunnat prata om allt detta. Så spännande det vore!

    Kram på dig mojjan, hoppas det inte är för jobbigt för dig detta. Det ger i alla fall mig väldigt, väldigt mycket!!!! *puss o kram*

  • Anna> Tack, det är svårt,jobbigt och för djävligt. Jag inser nu att jag aldrig tagit tag i dessa delar. Men jag inser också att om du så är den enda på jorden som får ut något av detta så är det värt det 🙂 *Pusar och krammar*

  • *Ler* Hej Angela! Det är underbart att läsa om ditt liv och din uppväxt! Du skriver så fantastiskt bra och väldigt levande! Förstår att det är jobbigt, men jag tror nog ändå att det kommer att ge dig glädje. Om inte annat glädjen att dina barn kommer att uppskatta det! Men vi är nog många andra som också kommer att uppskatta det! Jag väntar med spänning på fortsättning! *Kram*