Nu har jag tagit beslut

OM att jag ska skriva om ”Mitt liv”!

Bagrunden är den att Stora Monsterbarnet i omgångar har sagt till mig att jag borde skriva om mitt liv – alltså livet före barnen och familjen kom till, min barndom, min uppväxt, min ungdom osv osv.

Jag har envetet hävdat att jag inte kan. Jag kommer inte ihåg några årtal och det kommer inte att bli bra och kanske minns jag saker i fel ordning osv osv.

– Men det gör väl inget, hävdar då den förstfödda!

Jag måste erkänna att jag funderat mycket på det efter att vi berört saken vid flera olika tillfällen under en ganska lång tidsperiod.

Det gör kanske inte så mycket att man inte kan ange exakt när något inträffat eller var det hände och varför man minns just det.

Kanske är det rent av så att det är viktigt för ens barn att kunna ”få” dessa delar av livet som dom inte varit med om.

När jag sedan upptäcker att Trueto vars dagbok jag läser dagligen och gärna har börjat med att skriva om Sitt liv så blir jag en aning inspirerad.

Idag, när jag pratade med Lilla Monsterbarnet på telefon så nämde jag detta i förbigående och berättade att hennes storasyster ”tjatat” om att jag borde….

– Jaaaa, det är klart att du ska göra det! Blev reaktionen och svaret.

Ja, då får jag väl göra det kanske?? Har ingen aning om hur jag ska lägga upp det ännu eller hur jag ska börja eller var i livet men något ska det dock bli.

I dag har jag telefonerat med Stora Monsterbarnet som befinner sig på Gotland och genomgår en treveckors fotokurs. Det var härligt att höra hur bra hon trivs och att det gett så mycket. En vecka återstår och sedan åker hon tillbaka till Kungliga huvudstaden för att slutföra ett påbörjat uppdrag men sedan kommer hon ”vägen om” några veckor.

Det ser vi framemot och då kommer även Lilla Monsterbarnet med Puslingarna och kamrat Jenny. Jenny har vi inte träffat sedan förra sommaren så det ska bli jätteroligt att få ses igen. En himla go tjej som vi blev mycket förtjusta i då hon var här första gången. Det är faktist ett privilegie att få ta del av barnens liv ”där borta” och att dom så generöst låter oss få bli bekanta med sina nära och kära vänner som ju är en stor del av ett liv vi inte längre deltar i på lika nära håll som när familjen var samlad.

Resten av dagen har gått till vila. Känns nästan lyxigt att lägga sig mitt på dagen och till med slumra men straffet för det kommer väl i natt när jag inte kan sova 🙂 Har bara lagat middag i dag och vad resten anbelangar har jag inte gjort ett dyft. Men det kommer ju en dag i morgon också som väl är för det behövs både tvättas och städas har jag börjat ana eftersom dammråttorna mer tagit form och storlek liknande hästar….. så jag hoppas att jag är bättre i morgon och har mer ork för allt som måste till för att vardagen ska fungera någorlunda normalt.

Det enda man med säkerhet vet om framtiden är att det blir allt mindre av den.

OTTO LUDWIG

Slut på smygandet!

JODÅ, jag håller mig precis ovan vattenytan men något att skriva om, förutom regnet och väderhelvetet, har jag inte så det blir inte så många ord just nu.

Däremot har jag länge tänkt att länka till de sidor på nätet som jag dagligen snokar runt på och läser, njuter, skrattar, gråter och tar lärdom av.

Med andra ord är det slut på smygläsandet 🙂

Jag borde gjort detta för länge sedan och har väl fått lite kritik (ingen nämnd och ingen glömd) för att man av god internetetik faktiskt länkar till de sidor man gärna och ofta läser.

Så det ska jag göra i dag är tanken.

För övrigt har veckan varit ganska intetsägande med undantag för i går kväll då vi var över till våra goda grannar på lite pysmys med god mat och dryck samt mycket trevligt umgänge. (Förresten…även tisdagskvällen var ett undantag då hade vi också trevligt hemma hos en gemensam arbetskamrat.)

Vi satt på grannarnas nya fina inbyggda altan och avnjöt grillat med supergott tillbehör och minst lika god efterrätt. Varmt och gott hade vi det trots att syndafloden bokstavligen öste ner och förbi utanför .

Sedan är det faktiskt så att den gamla damen (jag) inte mår riktigt bra vilket verkligen hör till undantagen som bekräftar regeln. I onsdagseftermiddag kände jag mig helt plötsligt dålig – ont i nacken och huvudet uppevdes mest som en kartong, fyrkantig sådan.

Lade mig redan vid hemkomsten från jobbet och sov runt. Vaknade någon gång mitt i natten för toabesök och upptäckte då att stackars Woffegubben tagit tillflykt till gästrummet. Aha, jag snarkade alltså….

På morgonen var jag övertygad om att jag drabbats av halsfluss så det blev Accessakuten för min del och Woffegubben fick åka till Valhalla ensam.

När jag blev insläppt till doktorn berättade jag att jag misstänkte att jag fått halsfluss och att det inte var så lämpligt just nu då jag är ensam på jobbet och inte kan vara hemma.

Hon log lite och sade att det var roligt att höra (?) Ja, inte att jag eventuellt hade halsluss men att jag inte kunde vara borta från jobbet för det fick hon nästan aldrig höra.

Nåväl, för att göra en lång historia kort, det var ingen halsfluss man tog både hals- och blodprov för att vara säker. Däremot så trodde hon, doktorn, att jag drabbats av virus så det var bara att vänta ut.

Jag kände mig ganska glad trots allt eftersom jag är reumatiker så är halsfluss inte drömläget om jag säger så.

Arbetet har inte varit särskilt betungande, det är semesterlugnt på jobbet, men jag har varit förfärligt trött och hela dagarna önskat mig hem till sängen.

Och på stränga order av Lilla Monsterbarnet så har jag hållit mig bortom varje uns av motion.

Nu ska det väl i ärlighetens namn sägas att jag är något bättre men ändå inte helt fit for fight så jag får fortsätta med att ta det lugnt och på så vis jaga iväg virusarna en och en. Det är heller ingen mening med att sukta efter ”tyckasyndommejsympatier” för jag är nästan ALDRIG sjuk eller ens hängig så någon slags rättvisa säger att det är banne min tur nu.

Det är dumt att slita sitt hår i förtvivlan, som om skallighet skulle göra sorgen mindre.

CICERO