Ögonblick räddade undan glömskan, del 2

JAG HAR nog alltid varit en ateist. Kan i alla fall inte minnas något annat.

När Steffanie kom i den ålder då det var intressant och lite kusligt att veta vad som hände när man dog så frågade hon förstås mig om detta.

Som den den grymt otroende, sakliga moder jag var svarade att när man dör så dör man och sedan är det inget mer med det.

Det var givetvis inget svar som var godkänt för ett litet barn. Men det förstod jag först långt, långt senare.

När Anna var liten tös så visades Mio min Mio på TV. Då förstod jag hur grymt jag hade behandlat min lilla snurpa och att det naturligtvis var så man skulle försöka beskriva döden för ett litet barn.

Jag kan än i dag få ångest över detta ögonblick då jag beskrev vad som händer när man dör för Steffanie.

Anna, som är sju yngre, fick en något klokare mamma.

Jag minns också ett härligt tillfälle då vi, barnen och jag, var ute och för att plocka blåbär. Vi tog oss upp till ett kalhygge en bit bakom scoutstugan, en bra bit att gå. Steffanie och jag plockade på men Anna tröttnade snart och hade fullt upp med små grodor som hon samlade i sin hink. Hon gick där och spekulerade och plötsligt, efter att hon en lång stund betraktat himlen, säger hon följande mening:

2 kommentarer tillÖgonblick räddade undan glömskan, del 2