Någon form av eftertänksamhet

ATT skriva om sitt liv tar på krafterna. Inte för att mitt liv är så speciellt eller tragiskt eller eländigt på något vis. Men det är en upptäcktsresa på många sätt och vissa delar har jag egentligen aldrig bearbetat. Och med tanke på att det är för barnens skull jag ville berätta detta så blir det en aning konstigt. Många delar har jag glömt eller förträngt för att dom inte är viktiga för mig och det är väl bra men när jag sitter här och ska sammanfatta så fattas stora delar. Undrar just om det är så för alla människor?

Samtidigt som det är jobbigt, det ska jag inte sticka under stol med, så rekommenderar jag alla att göra samma sak. Det är vår förstfödda som fött tanken och påpekat vid ett flertal tillfällen att jag borde skriva. Jag har aldrig avgett några löften om att det ska bli av men här är jag nu.

Att jag sedan läser andra goda vänners (jag vill gärna kalla det för mina goda vänner fast vi aldrig träffats i verkligheten) hemsidor och blir inspirerad av det har ju inte varit helt betydelselöst. Trueto, bland annat, skriver om sin barndom. Jag vet inte om vi har samma syfte med skrivandet men det spelar mindre roll. Han har i alla fall bidragit till att jag tog steget.

Barnen har kanske någon glädje av detta, det vill jag åtminstone gärna tro och de uppmuntrande ord och kommentarer jag fått från dem är egentligen bevis för det. Dagens del har redan kommenterats av Lilla Monsterbarnet där hon påpekar att hon vill veta fler detaljer om hur vi träffades Wolfgang och jag så jag får väl väl lägga till som ett kursiverat tillägg fast det inte finns så mycket att orda om det.

På det mista klöverblad gnistrar droppar i månens ljus. Hög och låg, rik och fattig – ingen är utan himlens ljus.

MUTSUHITO

2 kommentarer tillNågon form av eftertänksamhet