Jag forcerar

MÄRKER jag nu tydligt när jag läser igenom senaste delen av Mitt liv. Jag har inte tagit med nästan något av alla de oförglömmliga (heter det så?) händelser, tillfällen, meningsutbyten vi haft med barnen under årens lopp. Alla dom där alldeles vanliga dagarna med guldkant på. Eller stora dagar som när flickorna tog sina respektive studenter osv osv. Hur kan jag bara missa det? Jag vet inte varför, men jag märker nu att det fattas.

Kanske skulle jag aldrig gett mig in på denna uppgift? Jag märker tydligt att det blir svårare och svårare ju längre fram jag kommer. Om jag ska vara riktigt ärlig, och det har ju mamma lärt mig att vara, så vet jag ännu inte hur jag ska kunna ta mig ur livsberättelsen och göra ett värdigt avslut.

Förmodligen kommer jag aldrig att kunna gå ur den med hedern i behåll med tanke på allt viktigt jag missat eller inte kunnat sätta ord på men än så länge tröstar jag mig med att jag kanske kan få ner saker på pränt i efterhand. Kanske är det så att berättelsen kommer att pågå resten av mitt liv? Jag undrar jag? Faktum kvarstår dock att jag är amatör och försöker mig på ett verk som i själva verket kräver en proffsig författare?

Böcker är bra på sitt sätt men de är ett klent surrogat för livet.

ROBERT LOUIS STEVENSON

2 kommentarer tillJag forcerar

  • Fast inget hindrar ju att du med utångspunkt från det du skrivit går in i vissa saker djupare i efterhand eller lägger till saker. Kravet på perfektionism får ju inte kväva allt det fina du kan skriva i nuläget…

    Fast hihi jag är glad att du ”glömde” min jobbiga tonårsperiod med fester, internetdejter, bråk om modemsladden och annat sånt….. 😉 😀 *kram*

  • Anna> Jag blir mer och mer ifrågasättande mot mig själv att jag började. Något i bakhuvudet får mig att ana att det inte finns något slut. En kategori och rubrik ”Ögonblick räddade undan glömskan” är nog ett måste. *Kram*