Jagar livet där ute

Skulle man kanske kunna tro att jag pysslar med!

But I can’t turn back the year I already lost.

I dag gick jag 13,5 kilometaren för första gången detta år.

Det var tufft, batterierna i cd-spelaren tog slut när jag hade 5 kilometer kvar =)

När jag väl hade ”fepplat” upp nya och fått ur dom som var slut fick jag i dem fel så cd-skivan rörde sig inte. Spelaren verkade helt död. Jag tänkte att nu dör jag – ska jag gå hela vägen som är kvar utan musik – ingen återvändo. Men jag fepplade ur dem igen och testade åter och då lyckades jag tydligen få dem på rätt håll så det blev frid och fröjd i själen.

Det regnade nästan hela vägen hem – men det var varmt så det gjorde inget.

Det tog mig två timmar och 15 minuter minus den tid det tog att feppla med batterierna då förstås.

Nu blir det bara kilometern i simhallen till morgonen som är spikad på motionslistan denna veckan.

I morgon kväll ska jag baka tårtor till min svärfars födelsedag som vi ska ha med oss till Tyskland så då hinner jag inte göra så mycket mer.

Vi åker tidigt på torsdagmorgon.

Fötterna känns som båtar, inte för att det var vått men av trötthet känns det som som om dom förvandlas dom till något oigenkännligt, t ex båtar.

Lilla monsterbarnet ringde strax innan jag skulle gå från jobbet och skrämde livet ur mig. Jag hörde bara att hon sade: Jag är på akuten med Oskar sedan försvann hon på grund av dålig mottagnig. Jag bad henne, skrikande, gå någon annan stans där mobilen skulle funka bättre. Det visade sig att Oskar hade skadat sin tå så ini hästväg illa att jag trodde jag skulle svimma när hon berättade.

Nu var allt Ok och dom väntade bara på en röntgen för att se att allt stod rätt till.

Det kallar jag att få möta livet – stackars våran lille, store Osse!

Nu är det nog sängen som gäller är jag rädd, stappalande ska jag ta mig dit.

Ser fram emot den dag jag kan ta den här sträckan med samma lätthet som sjuochenhalvan ;=)

Comments are closed.