Inget blir som planerat

JAG FICK BÄRA hem min välpackade gymtrunk. Välfylld för att den innehöll två byten av kläder och skor. Inte för att jag är märkvärdig men cykelskor gör sig inte så bra på indoorwalking. Och ska jag vara ärlig så skulle det inte vara hänsynsfullt att behålla kläderna från spinningen till nästa pass…

Men av dessa snabba byten blev det alltså noll och inget! Orsaken är, helt plötsligt, ett strulande vänsterknä. Det började redan i förra veckan men jag vägrade att acceptera – det var fullt tillräckligt med höfter, nagelsvamp, astma och krypande ben – jamen eller hur?

Jag ställde i alla fall lördagens träning och fösvarde mig lite med att jag skulle baka Leons mellanmålsbullar -det var dock inte sanningen och jag hade hunnit med dem även om jag h a d e tränat.

Söndagens alpspinning krävs dock mer än ett ont vänsterknä för att avboka! Men jag stavgick dock inte till och från gymmet utan tänkte i mitt stilla sinne, som jag ofta gör, att nu ska jag vara förnuftig ;-)

På måndagen, denna vecka, var knäet dubbelt så stort mot normalt men hade ändå ambitionen att gå på indoorwalking. Inte nog med det – jag var så trött så jag hade kunnat somna stående!
Jag avbokade i sista stund – åkte hem och lade mig omgående.
Jag sov i t i o timmar…

På tisdag kändes det helt OK att köra lite crosstrainer och styrka…
Det var inte samma känsla i morse om man säger så.

Så, idag har jag avbokat i g e n – både spinning puls och indoorwalking… Känner mig som en potta s k i t…

I morgon tar livet dock helt nya ambitioner genom att jag äntligen ska få krama om mitt barnbarn och för all del – träffa de ömma föräldrarna…

Jag har inte en aning varför mitt vänsterknä helt plötsligt ”bråkar” med mig? Nu är jag ju visserligen reumatiker med födseln och många goda vänner hävdar att det är den plötskiga kylan? Vad vet jag?

Nu ska jag i alla fall gå till sängs och drömma om att det hela ärr en mardröm ;-) Det gäller att vara optimist nu…

Jo minsann…

JAG ÄR VAKEN fortfarande fast klockan går mot nio – på kvällen ;-) Fast det blir nog tidig sänggång i dag också…

Jag hade tänkt mig ut på en lunchpowerwalk i det fina men för all del kalla vädret. Solen strålade så fint och jag kom nästan i väg?
Jo, telefonen ringde precis när jag satt på mig jackan så det var bara att vända igen. Det händer dock inte så ofta så jag ska inte klaga men någon pw blev det inte.

Nåväl, jag kom i alla fall iväg i tid till pendeln för vidare transport till Stenkullen och gymmet då förstås. Jag kände mig som en ny människa efter all vila så jag var alltså redo för ett styrkepass. Lite uppvärmning på crossen innan styrkan och även lite nedvarning på densamma efter och därmed fick det räcka för i kväll.

Av någon idiotisk anledning ömmar mitt vänstra knä – helt plötsligt – och nej, nu pratar vi inte mer om det!

Hemma har jag påbörjat packningen inför Malmöresan. Packat gymväskan för i morgon har jag också gjort och därmed blir det inte så mycket mer i kväll. Från ett-kallt-som-attan-Gråbo.

Uuuppps!

TIO TIMMAR SENARE av sömn…Jo, jag skojar inte – absolut inte!
Jag har sovit i t i o timmar – och i dag är en ny dag ;-) Hade inte klockskrället dånat 05.00 hade jag förmodligen sovit ännu. Men!

Jag hade ingen bra dag i går men i dag kan det ju bara bli bättre eller hur?
Och trots tio timmars sömn så kom jag på bronsplats till jobbet ;-) Vilket är ett internt skämt bland oss tappra som alltid äntrar in tidigt på arbetsplatsen. Vilken jag hamnade på först 06.40 i dag ;-)

Jag kastade mig alltså i säng i går när jag kom hem, avbokade gymmet och allt annat också för den delen. Gjorde med andra ord inte ett skit om man nu ska prata ren svenska.
Tänkte kanske ett svagt ögonblick att nu ligger jag väl här och snurrar som en fläkt, pigg och vaken, kring midnatt. Pyttsan heller. Jag har sovit som en död rakt igenom hela kvällen och natten ;-)

Det känns bra mycket bättre i dag kan jag meddela och jag gör så gott jag kan för att mota bort den ångest som alltid uppstår, vare sig jag önskar eller ej, om allt som inte blev gjort.
Och faktum är att jag lyckas rätt bra med det!
Jag hade förmodligen inte sovit t i o timmar i sträck om jag inte hade behövt det? Eller hur?

Ny dag nya möjligheter!
Kanske blir det gymmet med styrketräning efter jobbet?
Kanske blir det lite pyssel hemma med packning inför Malmöresan?
Kanske orkar jag röja bort all ren tvätt från tvättstugan?
Kanske fixar jag packningen som Woffegubben ska ha med till Malmö – då han kommer lite senare med bil?

Av någon anledning känner jag mig inte det minsta stressad!
Kan det vara sömnen?
Vi får helt enkelt se vad det blir ;-)

Klart är i alla fall att nu är det bara TVÅ dagar kvar;-)

Summerat vecka tre

DET BLEV EN bra vecka trots att jag avbokade lördagens indoor och spinning. Kände mig trött och sliten samt lite ont i vänsterknäet så jag var hemma och ”vilade” mig i köket ;-)

11,6 timmar fördelade på powerwalks, styrka mha Milon, Spinning och Indoorwalking samt en kort löpträning.
Sammanräknat 26,4 km.
Brände av 5 279 kcal på träning.
Stegmässigt blev det 110 416 steg.

Faktum är att jag avbokat även kvällens indoor. Känner mig lite kass i dag, trött och sliten i benen. Fryser gör jag också?!
Jag brukar ju inte bli sjuk och att bli det nu är absolut inte tänkbart! Det är bara några få dagar kvar innan jag ska ”mormora” i Malmö och det har jag längtat efter i flera veckor nu.

Så, jag tar det säkra före det osäkra och vilar från träning i alla fall i dag – återstår att se om det känns bättre i morgon? Annars vilar jag då också.
Det är först på onsdag som jag har nästa inbokade pass. Vila och tidig sänggång kanske kan göra susen?

På torsdag bär det alltså i väg till Malmö – det ska bli så härligt att få krama om den lille knodden. Vi har planerat att ”skolka” på fredagen från förskolan så vi kan mysa och leka hela dagen.
Jag har förberett så mycket som går, så att vi får riktigt mycket tid med varandra när jag nu äntligen ska vara en närvarande mormor. Den mesta tiden är jag ju mormor på distans…

Förhoppningsvis kommer morfar på fredageftermiddag-kväll, det hänger på om han kan få ledigt halva fredagen. Annars blir det på lördagmorgon.

De ömma föräldrarna ska åka i väg och bara vara några dagar ;-)

Och snart ska den ömma mormodern åka hem och lägga sig…
Hoppas på en både piggare och bättre dag i morgon!

Vad ska man säga

JAG HAR I MIN enfald trott att jag i stort sett är ensam här i Angelas Dagbok – så fel jag hade! Vilken glädje det givit mig att få läsa alla kommentarer både här i bloggen och på Facebook.
Tack alla goda vänner, kända som okända, att ni tog er tid att svara på min undran!

Det känns extra bra att få höra att mina race i köket med matlagning är så uppskattade – det kunde jag aldrig anat. Jag tycker i bland att jag är tjatig och ältar samma sak, dvs mat, mat och mat.

Och att bilderna är uppskattade – så roligt att höra för en ren amatörfotagraf – jag menar det är ju inga bilder med proffsstatus precis, i bland rent av dåliga. Fast en bild säger ju så mycket och jag tycker själv det är roligt att följa bloggar som har bilder insprängda i textmassorna.
Någon gång i livet ska jag nog ta mig till en fotokurs ;-)

En del av er har följt mig i många år – Jisses!

Många av er uppskattar när jag skriver om min träning och det är extra roligt att få den responsen för även där kan jag allt som oftast fundera över detta. Om det rent av uppfattas som någon sorts ”Klubb för inbördes beundran” ;-) Att jag sedan inspirerat mina läsare till träning är verkligen roligt att höra!

Att det uppskattas när jag skriver om trädgården – hmmm, som jag låtit den förfalla senaste åren. Kanske är det gamla meriter. Det är några år sedan nu men då var det en stor del av mitt liv.
Innan husvagn kom in i vårt liv och vi häckade hela vår och somrarna i Varberg.
Innan träningen blev viktig, för den tar mycket tid. Även om jag inte tränar så mycket på gymmet på vår och sommar så brukar jag ju cykla till och från jobbet. Efter det orkar man inte röja i trädgården precis ;-)
På sin höjd ta lite foton…
Innan
Innan
Ja, det är väl så för oss flesta att intressena skiftar med åren?

Det händer ofta att jag funderar på att sluta skriva – men oftast slutar det med att jag är där igen. Kanske är det så, till och från, för alla som skriver/bloggar. Jag tycker ofta att jag inte har något vettigt att skriva om, att det bara blir en upprepning. Vardagen skiljer sig inte så mycket från dag till dag. Så, helt plötsligt som man säger i Trissreklamen, händer det och då kan jag inte hålla mig härifrån ;-)

Har inte ord...

FÖR ALL RESPONS min ”undran” från igår fick, både här i bloggens kommentarer och på ”Fejjan”.
Jag måste bemöta detta men chocken får lägga sig först. Jag hade aldrig, i min vildaste fantasi, trott att så många, som jag inte ens visste fanns, skulle besvara mig med kommentar.

Man säger ju alltid så ädelt att ”jag skriver bara för min egen skull” Jo, det gör man ju men om ingen mer än man själv läser…hur kul är det? Nä, jag tror på intet vis att jag kan förändra världen till något bättre genom mitt pladder i bloggen – men att det faktiskt finns folk där ute i verkligehten som läser…Ja, det kräver ett inlägg för sig och jag ska bara samla mig men det kommer…

Tills dess blir det ett vanligt simpelt inlägg om dagen…

Jag hade en tanke om att powerwalka till gymmet för det såg ut att bli en fin dag…

Jag var uppe och kikade i god tid – men gick och lade mig igen…Jag hade förstås redan i går kväll när jag tittade ut på snöovädret garderat mig genom att säga till Woffegubben…
– Det skulle vara fantastiskt trevligt om du kom över till gymmet i morgon och deltog i Indoortalkingen.
För då – skulle jag ju bli körd till gymmet för att Woffe sedan skulle kunna ta sig till gymmet (igen) för att delta i ”passet”.
Han är ju som han är min Woffgubbe – ställer upp på allt och är kanske en gnutta rädd om bilen ;-)

Spinning Distans gick i dag i Italien och var lika fantastisk som alltid. Speciellt som vi alla vet att Stefan, vår spinninginstruktör, har jobbat i minst ett halvår för att få ihop 90 minuter med film och musik…
Det är klart att man ger järnet. Och är redo…

Precis som alla andra i gruppen…

Och, efter det blev det obligatorisk Indoortalking – jag bara älskar det! Och med Woffegubben – det du…

När vi kom hem lös solen, precis som jag anade redan tidigt i morse, som en tok men…

…huset, hemmet, som vi bebor behövde saneras. Fan ta dem som tränger sig in här när vi inte är hemma och skräpar ner…

Så, det var inte mycket att be för – bara att sätta dammsugaren i Woffes händer och rengöringsmedel i mina ;-)

Efter det, ja då var det bara att sätta igång med nästa veckas frukostar i form av omeletter. Så, jag börjar med fyllningen…

Och, minsann blev det sex – omeletter alltså – fast jag bara behöver fyra. För nästa vecka…

Vissa har ju börjat ge upp redan…

…fast inte jag – nu är det bara fyra dagar kvar ;-)

Nåja. dagens middag blev samma i dag som i går – fast fixad i köket ;-)
Det vill säga fläskfilé och gräddsås och till det bulgur med spenat, fetaosttärningar och svamp. Och istället för skurna tomater (av Woffe) blev det gul och röd paprika skuten av mig ;-)

Jag fixar efterrätten sa han – Woffe…

I morgon är en annan dag och jag lovar att bemöta den underbara respons som jag fått – måste bara hämta andan en aning ;-)

Undrar just?

OM DET är någon som läser den rappakaljan som jag producerar helt på egen hand?

Jag vet i och för sig en som läser, en före detta arbetskamrat och tillika chef… Det vet jag för att vi träffades på Lucia och då fick jag lite kritik för minst sagt dålig uppdateringsfrekvens ;-)

Sedan dess har jag skärpt till mig – det vet jag. Samt att jag sprang på, ja inte bokstavligt då, ovan nämda person härom dagen som sade… Nu har du minsann skärpt till dig…

Det skulle dock vara himla kul att veta om det är några fler som läser mitt ordbajseri ;-)
Jag har ingen statistikavläsare så jag är lite nyfiken kan man gott säga…

Om du läser mig regelbundet eller då och då och dessutom kan glädja mig med en kommentar om att så är fallet – ja, då skulle jag bli hiskeligt glad!

Nu lovar jag att lägga mig så jag orkar med den dag som faktiskt redan påbörjats men väntar med spänning på resultatet av denna helt ovetenskapliga undersökning ;-)
Godnatt från Gråbo!

Vilodag...

JODÅ JAG avbokade dagens gympass, Indoorwalking och Spinning, till förmån för vila av den gamla trötta kroppen ;-)

Och det vore en grov överdrift att förneka vilan – jag sov till 10.30 som ett barn ;-) Så, efter spikmatta blev det egentlig uppstigning först 11.00! Men jag förklarade för mig själv att det var OK bara det inte blev en vana.

Vakna ja, fast man hade ju mest lust att lägga sig igen vid en blick ut…

…och somna om. Snö! Vad i hela friden ska vi ha det till nu? Julen är ju förbi!

Well, jag hade ju lite att göra – så det vara bara att sätta igång med Ärtbullarna som ska bli mellanmål till lille knodden nästa helg.

Under tiden som dom jäser ansar jag palmen en aning som tydligen inte trivs med att vara placerad inomhus – och det hjälper föga att jag säger att vi helst också hade häckat i pensionärskuvösen…

Å anra sidan blir det plötsligt lite luft i allrummet – så inget ont utan något gott ;-)

Sedan återvänder jag till Malmö och penslar bullarna med vispat ägg…

Och här och nu önskar jag att jag kunde förmedla den helt underbara doft som uppstod då bullarna gräddades…

Att dom smakade ljuvligt behöver väl knappast påpekas…

Och, man får säga vad man vill om Kung Bore, men han tar sitt jobb på allvar ;-(

När jag ändå hade byxorna nere, eller ugnen i gång, så satte jag några limpdegar. Vilket innebar att jag fick fix dagens middag i garaget??

Ja, det är ju så att jag behövde micron för att värma middagen men eftersom vi har micron integrerad i ”vanliga ugnen” så…
Fick jag helt enkelt ta mig ut i garaget där vi en ”lös” micro…

…för att värma upp dagens middag som då bestod av fläskfilé med blomkålsris med spenat, svamp och fetaosttärningar. Samt skuren tomat som Woffgubben ordnade helt på egen hand ;-)

Och Kung Bore gav inte upp – jag blev tvungen att trampa ut till soptunnan och minsann…Ingen hade skottat gången…

…och nu fyra, visserligen lågprofil, limpor och tjugo ärtbullar senare…

Stänger Gelas Kök för i dag…

I morgon blir det spinning i alperna – vilodagen är till ända med undantag för att jag ska njuta av kvällen i fåtöljen ;-)

Jag vill, till mina läsare, tacka för all uppmuntran angående mina tidigare inlägg! Och det gäller även dem som försöker övertyga mig om att jag tränar för mycket ;-)
Jag tar till mig alla åsikter men ger mig själv bestämmanderätt i slutändan ;-)

Sansa sig...

JAG SKA INTE sticka under stol med att jag är aningen chockad över gårdagens besked om eventuell Artros i höften. Det behöver jag nog inte försöka med heller för dem som känner mig förstår min upprördhet. Jag som inte ens vet hur man gör när man sjukskriver sig ;-)

Om det nu är så – att jag har Artros i höften – så har jag ju knappast något val. Jag menar det är bara att acceptera och göra det bästa av situationen. Det låter väl hurtigt och bra? (Helvetes skit säger jag tyst för mig själv!)

Eftersom jag är helt novis när det gäller alla sjukdomar så tar jag ett djupt andetag och googlar om tillståndet.

Höftledsartros är en nedbrytning av brosket i höftens led mellan bäckenbenet och lårbenet.

Läser vidare…

De vanligaste symtomen för höftledsartros är:

att du har ont i höften när du börjar röra dig, så kallad startsmärta
att du har ont i höften när du står eller går
att du har en stel höftled eller att stelheten ökar mer och mer
att du har värk i höften på natten och när du vilar.

Och här tror jag ett kort ögonblick att jag blivit intervjuad för ovan stämmer precis. Inser sedan att jag inte är ensam. I Sverige finns det 7-8 000 000 som har Artros…Bara i Sverige!
Så. Där rök chansen om att vara unik. Lär väl knappast hitta någon som inte känner någon eller har denna ”folksjukdom”. Mycket märkligt?

Det finns dock glädjande besked i allt jag googlar fram:

Du kan inte påverka själva artrosen. Men ofta blir det bättre och du får mindre ont om du rör på dig och tränar. Träning hjälper till att bygga upp styrkan, förbättra uthålligheten och töja ut strama muskler. Promenera, cykla och simma är bra träning vid höftartros.

Jag fruktade nämligen att min doktor ska säga, om två veckor (eller snarare t o l v dagar om vi ser det krasst), att jag måste sluta träna. Så det var ju bra om man nu ska hitta något som är bra i detta ;-)

Har du ont i höften kan du använda promenadkäpp. Promenadkäppen hjälper till att avlasta lederna.

Njaee, men jag får väl använda mina stavar lite mer frekvent. Kan ju vara bra att ha som stöd när benet viker sig tänker jag lite ironiskt dårå.

Det finns olika hjälpmedel som avlastar leden, fråga en arbetsterapeut eller sjukgymnast. Arbetsterapeuten kan också hjälpa till med anpassning i hemmet och på arbetsplatsen.

Suck…Sportrehab då – igen!
Det är inte så att jag är otacksam över Sportrehab – tvärtom faktiskt! Dom har hjälpt mig med hiskeligt bra resultat tidigare, t ex när jag fick discbråcket i nacken. Ve och fasa vilket vrak jag var när dom satte tänderna i mig.
Ja, inte bokstavligt då.
Det är bara det att det är tidsödande och det ställs krav på övningar man ska göra mellan besöken – men jag hör själv nu att det låter djävligt gnälligt av mig så glöm det!

Well, det var inte min mening att trötta mina få läsare med fakta ni förmodligen redan visste om – det är bara jag som är så satans okunnig och jag ska förbereda mig upp till tänderna inför återbesöket.

Om det nu är Artros?

Är det inte Artros – ja, då ska jag bära mina nyvunna kunskaper på lätt(ad) vänsterhöft.

I går kväll körde jag, om är något omtumlad och tankarna i mer eller mindre kaos, ett pass styrka och ett avslutande pass motion bestående av Indoorwalking. I dag är det däremot vilodag ;-)

Det må vara som det vill med allt men solen lockade i alla fall ut mig på en mycket kort, med betoning på kort, promenad. Bara runt kvarteret så jag fick lite ”frisk” luft. Hur frisk luften är i centrala Göteborg finns det säkert åsikter om men det tar vi en annan gång ;-)

Dessutom är det ju faktiskt vilodag i dag ;-)

När jag kom hem, ja jag tog bussen hem lite tidigare för att hinna klippa mig, så blev det lite pyssel med tvätt som skulle först tvättas och sedan hängas upp ;-)

Tulipanerna från förra veckan så lite ledsna ut…

…men när jag ansat till dem kom jag fram till att de duger några dagar till ;-)

Det visste jag naturligtvis inte då – när jag köpte en ny bukett till mig från Woffegubben…

Dessutom har jag vattnat mina stackars orchideer, det är ett under att dom inte sagt upp bekantskapen för länge sedan och flyttat, och därmed räddat alla från en hemsk död. Vattenbristdöd!
Jag kanske kommer till himlen trots allt ;-)

Jag har också, med stor beslutsångest bestämt mig för att avboka morgondagens dubbelpass av Indoorwalking och Spinning.
Om det beror på:
1. Att mitt onda vandrat ner i knäet under dagen…?
2. Eller allt jag läst om Artros i dag på nätet…?
3. Eller att GT har larmat om snökaos i morgon ska jag låta vara osagt?
4. Eller om jag/vi kanske borde ta tag i den där veckostädningen som inte blivit av på några veckor?
5. Eller om jag skulle ta och ta den där sovmorgonen som jag så hett traktat efter länge nu?

Som sagt…jag vet inte vad som fick mig att ta beslutet ;-)

Nu tänker jag i alla fall, i väntan på att maskin numro två med tvätt ska bli klar, njuta av en liten men spartansk ostbricka…

Bara så där – från Gråbo…

Livet på en höft...

MED BERÖM GODKÄNT blev resultatet av min årliga hälsoundersökning, alltså de prover man tar vid en sådan. Dessa berättar ju dock inte hela sanningen och är så kallade ”ögonblicksbilder” men…

Jag gick ju inte till min doktor för just det här, alltså årlig så kallad besiktning, men man kommer inte undan och det är väl bra i och för sig. Han har superkoll på när det var sist, eller rättare sagt sköterskan ;-)

Nä, anledningen till besöket var ju min onda vänsterhöft som jag gått dragit runt i ett år – minst. Jag är ju av skolan ”det går säkert över” och när det inte gör det så vet man ju ”att sådant där kan minsann ta lite tid – så var nu inte så otålig”.

Han är bra min doktor! Vi pratar om Göteborgsvarvet (som jag i och för sig fick ställa in förra året – men ändå), tider och träning i allmänhet. Han undrar om jag cyklar fram och tillbaka till jobbet och jag säger nej, det är för kallt och mörkt på vintern. Men snart så.

Sedan hade jag ju samlat på mig ett otal krämpor så det blev nästan lite genant – ungefär som att storhandla. Så jag ursäktade mig lite och undrade om jag kanske borde komma lite oftare istället ;-)

Det var astman – som varit så jobbig i vinter av någon oförklarlig anledning! Jag som inte använt min medicin på jättelänge och då menar jag länge – säkert ett år minst. Skitdumt – nya recept på astmamedicinen och stränga order på att använda den varje dag. Mindre bra!
Jag fick blåsa, eller rättare sagt andas häftigt, i hans apparajs – fick dock godkänt på värdet. Bra så!

Det var det där förbannade evighetsdramat med nagelsvampen – tabletter igen. Mindre bra!

Blodtrycket fick för en gång skull med beröm godkänt. Bra så!

Jag beklagade mig över mina nippriga ben, (stressless legs som det heter på ren svenska ;-) ) som också helt plötsligt lever rullan med mig. Den medicinen har jag heller inte behövt använda på mycket länge men nu är det varje dag – helt plötsligt…
…att jag har svårt att somna – jo, men det hänger säkert ihop. Supermindre bra!

Jag berättade att min tandläkare är vansinnig på mig för att jag snusar. Han rekommenderade en nikotinfri snus – en ovanlig rackare från Gotland som heter Sprilla – när jag frågade efter en tablett jag hört talas om.
Den var bara bra när man om man skulle sluta röka – och det gör jag ju inte – längre.
Jag frågade vad hans tandläkare sa om den nikotinfria snusen – blev tandköttet bättre då?
Nu, så här i efterhand kan jag inte erinra mig om han svarade på det. Tror att det var lite undvikande i alla fall ;-)

Dessutom är den nikotinfria snusen inte lätt att få tag i! Min ICA hade den i alla fall inte – så jag får jaga vidare. Mindre bra!
Jag har dock mina betänkligheter över om min tandläkare skulle bli nöjdare. Snusen, han bjöd på en prilla (påse), smakade i och för sig mycket bättre än andra nikontinfria jag testat.

Därpå var det dags för huvudorsaken för besöket – höften…
Jag blev ombedd att ta av brallorna och lägga upp mig – på britsen alltså.
Det klämdes och kändes, vreds och funderades.

Det kan vara Artros! Sa han! Bara så där! Och visade sitt finger med Artros – huamej!
Remiss till röntgen i det stora höga huset vid Frölunda Torg – igen.

Här, vid den här tidpunkten och konstaterandet över att det kan vara Artros, skapade hundra frågor?!
Då, hejdade han mig och sade att det behöver inte vara Artros – det är därför vi ska röntga så vi får svar.

Men herregud – hur gick detta till då? Varför får man det? Och vad gör man åt det?

Återbesök om två veckor. Svar på röntgen och snack om hur vi ska gå vidare… Vi?

—-

Tjurig som en barnunge tog jag mig till röntgen på Frölunda Specialistsjukhus och blev väl mottagen samt snabbt!
Vidare in till apoteket, när jag ändå var där, som jag i princip tömde på läkemedel. Blev ombedd att sitta ner för det här kommer att ta tid – sa den vänliga damen i kassan för ”fem läkemedel eller fler”.

När jag satt där och tjurade kom jag att tänka på att jag inte frågat min doktor om det var OK att träna trots smärtan i höften. Och det var ju bra – att jag glömde det – för jag hade ju pass inbokat på kvällen.

Tillbaka på jobbet satt jag här med mina funderingar och vågade inte googla på det hemska ordet Artros som jag inte vet ett endaste dugg om. Övertygad om att det bara är 70-åringar som kan få Atros – för så är det väl?