JAG KOMMER INTE I KAPP med Dagboken och det är väl inte hela världen för de sista veckorna har det mest varit gnöl från mig. Jag tänker då min värk som plågat mig dygnet runt så länge nu så jag inte kommer ihåg ur det var innan. Det är ju till råga på allt ett faktum att jag försökt ägna så lite tid som möjligt vid tangentbordet just på grund av detta

Men förra helgen svävade jag i fullkomlig lycka då Leon med ömma föräldrar var hemma i Gråbo och inte hade ”tid” att tycka synd om mig själv…

Det var premiärbesöket för Prinsen i Gråbo

Vår snälla arbetskamrat Lisbeth lät oss ”ärva” resesäng och babygym till Leon som trivdes som fisken i vattnet i bägge delarna…

Den stolte morfadern fick faktiskt en chans att känna på den lille oxå

…annars hjälpte Leon mig mycket i köket bland annat att baka en kaka…

…och det vet ju ALLA hur tröttsamt det kan vara…

Och tro det eller ej men ibland var jag tvungen att släppa taget så att den ömme fadern fick en chans…

…att pussa på lite…

När man inte ses på några veckor är förvandlingen näst intill gigantisk. Han gurglar och ”pratar”…

Och är otroligt mycket med och tittar och lyssnar…

Glad och munter hela tiden…

…ja, nästan i alla fall…

Och mormors fåtölj blev, som tur var, helt godkänd

Det var härliga dagar som gick alltför snabbt!

På söndag tog Peter tåget hem och Steffanie och Leon fortsatte till god vän i Trollhättan. Det gav mig några extra timmar med dem bägge eftersom dom mellanlandade här på tisdag igen och stannade en natt till innan hemfärd till Malmö

För övrigt då, den mindre roliga sidan av min tid, består av flera besök i veckan hos ”min” superduktiga sjukgymnast som kämpar på med min värk. Hon konstaterade i veckan som gick att det inte alls var någon muskelinflammation som jag och många med mig trott hela tiden utan ett begynnande diskbråck. Det kan väl i och för sig förklara varför inte den inflammationshämmande medicinen och de superstarka värktabletterna jag proppat i mig inte gjort någon nytta.
Sjukgymnasten är utbildad i McKenzie-metoden, som jag aldrig hört talas om tidigare, och hon är envis som synden. Jag har fått övningar som ska utföras varannan timma. Stränga order om att sluta sova i min ”skidbacke” som jag gjort i hela mitt liv. Jag har väl inte lyckats till hundra procent på den punkten men är nu ”nere” på en kudde vilket hon godkänner – än så länge

Det har funkat bra med övningarna och hon ökar sakta på med mer plågsamma dito. Tanken är att värken ska ”vandra” från armen (där det gjort mest ont) upp i nacke/skulderblad. Och det är skrämmande hur väl det svarar med behandlingen. Trots att dom sista tre dagarnas slarv med övningarna, på grund av tjänsteresa Stockholm t o r onsdag och torsdag, så är jag mycket bättre!

Nu har vi inget inbokat denna helgen så jag ska ta igen det jag förlorat och har ny tid på tisdag i nästa vecka. Är jag inte sämre till dess ska vi börja med ”riktiga” övningar för då vill hon att jag ska komma omklädd i träningskläder

Hon har också godkänt att jag börjar med min vanliga träning, dvs styrka och motion, så länge jag inte låter ”huvudet ramla fram”. Det är det svåraste faktiskt, fast det låter märkligt, men att hela tiden sträcka upp huvudet när nacken gör ont är påfrestande. Så jag har inte börjat ännu med gymträning men jag måste erkänna att jag längtar
Vi får se om jag kanske kan ta vid med något pass nästa vecka.

Som om det inte var nog har ”tränat” hela den här veckan med min nya glasögon och jag erkänner, det är ett i-landsproblem, men jag lider alla helvetes kval Visserligen ser jag förbaskat bra men att ha eländet i ansiktet dagarna i ända… Ja, nu är det som det är och det går inte att få fram samma synkvalité på linser som det gör med glasögon men jag kommer ändå inte att kunna ha dem när jag tränar. Det är uteslutet eftersom jag tycks svettas mest i ansiktet och då speciellt på näsryggen – ja, det är ju lätt att föreställa sig vad det skulle innebära. Rena vattenruschkanan för brillorna Och att träna utan – ja, så mogen känner jag mig inte för jag vill ju gärna se pulsklockan…Nu är vi där igen med dessa förbaskade i-landsproblem
Nåja, vi får se men eftersom brillorna kostade en smärre förmögenhet så kommer nog min snålhet att se till att jag vänjer mig Att sedan se till att få på linser just de dagar jag ska träna, när jag nu kommer dit igen, det återstår att se hur det kommer att gå?

Nu är det dags att sova – jag har med flit hållit mig vaken länge för att försöka somna utan hjälp med insomningstabletter. Hittills har det varit helt omöjligt för att jag ska få sova något alls men stackars Woffegubben får flytta in i gästrummet eftersom han påstår att jag snarkar när jag tar insomningstablett – det måste vara elakt förtal