Trött på allt gnäll

DET VAR evigheter, och lite till, sedan jag senast skrev här. Det är hopplöst att vara pensionär man har ingen tid längre, tusan vete hur jag hann med allt när jag fortfarande jobbade 40-timmars vecka?

Med tanke på rubriken så gnället jag tröttnat på är för övrigt mitt egna gnäll. Gnäll över alla förbaskade smärtor som hemsöker mig, det var inte så jag tänkte mig fortsättningen på livet när jag blivit fritidsforskare, läs pensionär.

Jag ”fick” ett nytt knä i oktober förra året och den rehaben har varit riktigt seg. Trodde länge att jag inte skulle bli bättre!

Den första tiden hade jag smärtor som inte var av den här världen! Det gick som sagt inte att rehabträna och jag var fullproppad med morfin hela tiden.

Som om inte det var nog så fick Woffegubben en hjärtattack dagarna före jul! Tack vare att vi kom i väg så tidigt gick det att åtgärda relativt snabbt. Det blev ambulans med blåljus från Alingsås Lasarett till Sahlgrenska och på kvällen, när han var tillbaka i Alingsås, ringde han mig och gav beskedet att allt gått över förväntan!

Självklart rörde detta upp känslor hos barnen och goda vänner samt att vi kanske inte skulle komma i väg på vår bokade kryssning där ju också barnbarnet Leon skulle med.

Men för att göra en lång historia kort så tyckte hjärtläkaren att allt gått så bra och att åtgärderna blev effektiva så han godkände vår resa.

Det blev en fantastisk resa och så roligt att vi äntligen kunde uppfylla Leons önskan om att följa med på kryssning. Enda smolket i bägaren var att jag helt plötsligt, i mitten på december, fick djävulskt ont i höger sida med strålande smärta hela vägen från höften ner i foten. Jag trodde ett svagt ögonblick att smärtan berodde på att jag i min iver att träna mitt knä hade överansträngt mig. Jag började nämligen med ganska normal styrketräning vid den tidpunkten.

Vi firade in det nya året på kryssningen med buller och bång!

Om det kändes som smolk i bägaren att jag hade så förbaskat ont i höger sida så var det inget i jämförelse med det besked vi fick att min käre bror Conny dog. Så fruktansvärt och en katastrof att vara fast på ett kryssningsfartyg även om vi inget kunde göra. Vi fick dock det lugnande beskedet att begravningen inte skulle äga rum förrän vi kommit hem igen…

När vi kommit in i vardagslunken igen började jag söka för min smärta i högersidan. Första budet var att det var ischias. Läkaren var helt övertygad och övertygade mig således också att så var fallet. Det blev rehab hos sjukgymnast som visade sig inte hjälpa ett dugg!

Och där kom pandemin!

Det innebar förstås att alla seniorpass och alla pass över huvud taget blev inställt. Suck!

Jag ska inte försöka mig på att beskriva vilket elände pandemin innebär för oss alla och då är nog Woffe och jag ändå privilegierade som har varandra och en trädgård och ett stort hus. Tänker speciellt på alla ensamstående, gamla som unga, som blivit helt isolerade!

Och för att inte älta dessa förbaskade smärtor i all evighet så fick jag efter mycket tjat och nekade läkarbesök en magnetröntgen av ryggen och helt plötsligt var min ischias borta och ersatt av spinal stenos IGEN! Det var alltså inte ischias som jag ju också hävdade att det inte kunde vara så länge men beskedet jag fick i stället var ju på intet sätt bättre!

Så nu går jag och väntar på att bli opererad igen för spinal stenos. Hur lång tid det tar har jag ingen aning om men jag har fått besked om att Sahlgrenska Universitetssjukhus inte kommer att ha tid för mig så remissen har gått till Spine Center. Det har jag inget emot då dom gjorde min förra operation av spinal stenos.

Men jag börjar som sagt bli rejält trött på alla mina smärtor och de begränsningar som det medför. Så nu har jag bestämt mig för att helt enkelt ignorera dem så gott jag nu kan. Seniorträningen startar i nästa vecka och den ska jag banne mig vara med på. Visst man kan träna hemma men hur kul är det?!

Men mitt knä är nästan bra nu och det undret vill jag tillskriva min gode vän Per för att han ”dragit” med mig ut på hundratals spännande cykelturer! Han kan massor av fina turer och har verkligen visat mig runt och fått mig att våga lite mer. Vi ät ett mindre gäng coronafria cykelvänner som umgåtts och cyklat under hela den här perioden. Dels för träningen så klart men även för att det är så mysigt att få träffa någon annan och därtill fika, prata lite skit och skratta tillsammans. Men det är Per som gjort den största insatsen ända sedan tidigt i våras och hela sommaren med att sammankalla oss på fina upplevelseturer…

Jag har köpt mig en ny MTB för jag insåg att det krävs då det blir mycket grusvägar och lite skog…

Dessutom hade jag lovar att Leon skulle få ärva min gamla när jag dog men han hade växt i den redan så det fanns ingen anledning att vänta 😉

En och annan promenad i skog och mark har vi förstås också klämt in…

Nu kan det väl bara bli bättre…?

Konsten att önska sig något

DET LÅTER VÄL enkelt och okomplicerat. Det är det nog också – man önskar sig något punkt slut! Problemet, som jag ser det, är vad gör man när önskningarna tar slut för att det inte går att ”göra dem lättare”.

När jag fick ont i mitt vänstra knä i slutet på mars tidig början i april, jag har faktiskt glömt när det egentligen tog sin början, blev jag givetvis irriterad över att jag inte kunde träna som jag ville.
Jodå, jag fortsatte att träna för till en början, eller ganska länge, trodde både jag och två olika doktorer att jag hade dragit på mig en muskelinflammation. Jag påbörjade en kur med inflammationshämmande och lät den pågå i minst tre veckor innan jag anade att det kanske inte skulle hjälpa.

Eftersom jag hade en tid på Smärtcentrum i slutet av maj så passade jag på att höra mig för om mitt knä. Egentligen var ju besöket för mina ryggsmärtor.
Han, doktorn, klämde på knäet och hittade en öm punkt och höll med mig om att min diagnos om muskelinflammation inte var så dum 😉 Han skrev ut en inflammationshämmande salva som jag skulle stryka på tre gånger per dygn i en vecka. Om jag inte kände någon som helst skillnad efter den veckan var rekommendationen att gå till min husläkare för att få en cortisonspruta.

Naturligtvis hjälpte inte salvan och nu så här, med facit i hand, hade det nog inte hjälpt med någon salva i hela världen 😉 Tillbaka till ”min” doktor som gav mig den rekommenderade cortisonsprutan … som inte hjälpte ett enda dugg den heller.
Nu är vi inne på juni månads början och jag har lagt av med träningen helt och hållet för att det smärtar för mycket. I början fortsatte jag att träna nästan som vanligt men undvek t ex att värma upp på crosstrainern eller löpbandet men i övrigt körde jag crossfit som jag brukat.

En vecka efter cortisonsprutan var jag tillbaka hos min doktor som konstaterade att det alltså inte var någon muskelinflammation det handlade om.
Just då kände jag lite panik och önskade bara att jag skulle kunna börja träna igen.
Min doktor skickade en remiss till röntgen och ortoped…

Ett nytt hopp med glädje tändes och jag var övertygad om att jag snart skulle vara igång igen. Så även om jag ”missat” en del av min stora träningsplan så var ju, som tur är, sommaren inte över ännu!
Jag längtade så innerligt att äntligen få tacka ja på alla inbjudningar från världens goaste cykelgäng som trampat på hela sommaren i vått och torrt! Lika innerligt längtade jag till att äntligen få börja på gymmet igen och ta ikapp det jag missat fram till nutid!

Bara någon vecka efter det fick jag brev från sjukvården som jag öppnade med stor glädje över att det gått så fort. Men det visade sig vara kortvarig glädje för i brevet stod det att jag tyvärr kunde få vänta länge på tid eftersom det var sommar och semesterperiod…

Jag tyckte och tycker givetvis fortfarande att jag förlorat hela sommaren.
Ingen av de ambitioner av träning som jag hade satt upp som mitt mål blev genomförbara!
Jag tog mig till gymmet för att ”frysa” mitt kort efter lång ångestladdat tid innan beslut att jag borde göra detta!
Jag kunde inte ens trösta mig med att påta i trädgården eftersom smärtan hindrar mig. Trädgårdsarbete med allt vad det innebär blir ju svårt när man inte ens kan gå ner på knä! Livet blev ganska surt…

Så småningom fick jag i alla fall tid för röntgen och besök hos ortopeden. Tisdagen åttonde september var jag välkommen att första röntga vänsterknäet och sedan träffa ortopeden.
Tyvärr upplevde jag besöket hos ortopeden mer som ett löpande band men jag fick i alla fall en diagnos som visade på att det med all säkerhet var menisken.
Återstår en Artroskopi av knä/meniskskada.
Ny väntan…

Ortopeden ville att jag, i förebyggande syfte inför operationen, skulle ta kontakt med en sjukgymnast. För att som han sade, stärka benmusklerna.

Jag fick tid, ganska så omedelbart, hos sjukgymnast i Lerum och ett gäng övningar som ska göras varje dag, helst flera gånger per dag. Alla vet ju hur vansinnigt tråkiga övningar det handlar om och övningarna görs hemma och kräver ingen utrustning eller gym. Så mitt frysta gymkort förblir fryst.

Så tillbaka till rubriken då… Att bara önska sig något. Jo, det började storsilat med att jag önskade att jag snart skulle kunna börja träna på gymmet igen. Träna som jag gjorde innan knähelvetet började göra ont.

Jag övervägde länge, innan jag frös mitt gymkort, om jag inte borde gå dit och träna det lilla jag kan…?

När jag var en vecka med Leon i Varberg (första veckan i augusti) så cyklade vi lite. Det gick ju inte så bra så då önskade jag att även om jag nu inte kan träna som vanligt så vore det väl inte för mycket begärt om jag kunde cykla lite försiktigt – bara den här futtiga veckan som jag har med tillsammans Leon…

Och när jag insett att jag varken kan träna eller cykla ens lite grand så vore det inte för mycket begärt att jag åtminstone kunde promenera små, små promenader…

Man kan ju så klart se det hela ur ett positivt perspektiv – det här med att man inte bryter ihop alldeles utan hittar nya önskningar, något lättare för varje gång man helt enkelt får stryka för att det inte funkar 😉
Typ – Det kunde varit värre!

Jag har insett att det är jag själv som orsakat mitt knäont. Efter att ha googlat har jag förstått att i min ålder kan sådant här hända eftersom meniskerna blir skörare och man har då lättare för att få en skada. Detta kan också hända om du tränar mycket eller om knät vrids om för långt.
Jag vet att det tog sin början efter en vecka med riktigt tuffa crossfitpass med mycket knäböj och boxhopp.
Då hoppar jag ändå inte på ”boxhoppen” utan går upp och ned eftersom min rygg inte tillåter hopp av den karaktären 😉
Så…då undrar man ju förstås om man blir ”feg” när det är dags att börja träna igen?
Om man nu kommer dithän vill säga?

Nu vet jag varför

JAG SLUTADE BLOGGA… Nu är jag nämligen i den fasen igen. Tycker mig skriva om samma sak varje dag och är helt övertygad om att de få läsare som var med från början flytt sin kos för länge sedan utmattade av allt trädgårdstjafs 😉

Lite variation kommer jag dock att bjuda på då jag har jobbat i dag för första gången efter sex veckors sjukskrivning… Eftersom jag fortfarande har lite svårt att sitta så har jag stått hela dagen. Som tur var skulle jag tillbaka till sjukgymnasten på Spine Center så jag fick sitta lite bussen 😉 Då upptäckte jag hur trött jag var. Det var dock väldigt trevligt att få återse arbetskamraterna 😉

Jag fick nu godkänt att börja träna ”på riktigt” så det ser jag fram emot. I dag har jag dock haft träningsvärk from hell efter gårdagens vandring! Men får se om jag kan klara ett pass Crossfit i morgon bittida??

Jag var kvar länge på jobbet för att jobba igen tiden som gick åt när jag åkte till Spine Center så jag var inte hemma förrän närmare 19.00. Då tog jag mig an gräsmattan som jag inte fick gjort i går. Jag har tre Clematis också som ska planteras men det får bli i morgon.

Trädgårdsstatus i dag är:

När vi var i Malmö kom grannen till Steffanie och Peter och frågade om vi ville ha rabarber?? Ja, jisses det ville vi ju. Så jag kokade rabarberkräm och tanken slog mig att det hade jag nog inte ätit sedan jag bodde hemma hos mamma 😉
Gud så gott det var!

I dag när jag kom hem och gick en sväng i affären så såg jag att det fanns rabarber att köpa – det gjorde jag 😉 Så nu har jag kokat kräm av ett kilo rabarber…

En dryg månad kvar så är Blogg100-utmaningen över…Phew!

Till sist

FICK JAG ÄNDAN ur vagnen eller rättare sagt fåtöljen! Det regnade visserligen inte i dag men det var grått som attan och bara någon enstaka plusgrad så jag hade gärna suttit kvar i fåtöljen och det var givetvis därför jag drog på det in i det sista.

Men till slut hamnade jag i cykelsadeln med transport till på mitt fantastiska gym. Jag bestämde mig i går, i samråd med sjukgymnast Åsa på Spine Center att utför rehaben på gymmet för då kunde jag även få lite konditionsträning och kanske vidga vyerna lite utanför rehabprogrammet 😉

Nä, det var ingen angenäm cykeltur men praktiskt att inte behöva passa busstider 😉

Jag körde det nya programmet av rehaben jag fick i går samt lite stretch för jag fick lite klagomål på stelhet 😉

Jag kan inte påstå, för då skulle jag ljuga som en häst travar, att det ”nya” rehabprogrammet är kul det heller. Får se hur länge jag står ut 😉

Med tanke på att Åsa, sjukgymnasten, tyckte att jag var stel så gick jag in i båxen och körde lite triggerpointrulle. Åhh, vad jag saknar den! Inte rullen alltså utan boxen!

Lite crosstrainer efter det så jag fick lite konditionsträning också 😉

Sedan, efter dusch och lite mellanmål var det bara att ”kasta” sig på hojjen och åka hem igen…

Innan jag fullkomligt och bokstavlig talat dog i fåtöljen där hemma njöt jag lite av det som faktiskt är på G i trädgården…

Notera min fina tuva av Vitsippa under det lilla Japanska Körsbärsträdet 😉

Fattar inte varför

JAG INTE BARA sätter mig ner och väntar tills anfallet går över…? Det här med att fixa trädgårdenanfallet? Jag vet ju att det går över när ogräset växer mig över huvudet och när alla nya växter antingen dör eller, precis som ogräset, växer mig över huvudet…

Nåja, jag började ju faktiskt dagen med att besöka vår Närhälsa i Gråbo för att avlägsna bandageringen på operationsärret och fick till fullo godkänt 😉 Det hade läkt precis som det förväntats två veckor efter op…

Väl hemma igen så gick resten av dagen till trädgårdsarbete där jag egentligen ifrågasätter vad i hela friden jag håller på med??
Har planterat följande:
Tre Dahlia Willie Willie
Trettio Gladioluser
Nio Eucomis Elite
Nio Cyclamen Elite
Tre Pioner…

Jag vet ju att jag kommer att njuta av det arbetet senare men man får väl gnälla lite så det inte verkar för angeläget 😉

Redan nu, i dag, är det växter som blommar…

Även inomhus finns det överraskningar – den första gulingen t ex…

Vattnade härligheten som blivit planterade i dag och i går…

Konstaterade förresten i dag på väg till Närhälsan att vi kan vi med i lilla Gråbo…

Gissa vem

SOM RINGDE PÅ dörren? Jo, det var blomsterbudet…

En helt underbart ljuvlig bukett från mina kära aretskamrater…

Kunde faktiskt inte hålla undan tårarna – glädjetårar då förstås 😉

Rehab i dag fick bli trädgårdsarbete – det är svårt att välja bort så länge vädret är så trädgårdsvänligt 😉
Förutom att rensa ogräs, fortfarande det jag inte iddes ta omhand i höstas, så har jag planterat lite nytt.
En Hängsälg…

En Prydnadsapel som efter blomning ger gula bär. Hoppas fåglarna tycker om dem…

Förutom det så blev det två Japanska körsbär, en med rosa blommor och en med vita…

Det var vad ryggen orkade i dag 😉 Men jag fick fram utomhuskrukorna också och i den ena får den här lustigt arrangerade Sälgen husera…

I morgon är det två veckor sedan operation och då ska jag bli ”avplåstrad”. Nu ska operationssåret alltså vara så läkt så att det ska vara utan förband. Det blir besök hos distriktsköterskan på Närhälsan i Gråbo.

Hur mår jag då så här två veckor efter? Jo, ryggen gör ont fortfarande. Har svårt att sitta. Ligga går bättre för då kan jag ligga på sidan. Och vänsterfotens tår, stortån och den nästkommande är fortfarande ”borta” Det tycker jag är lite konstigt eftersom jag fick ”tillbaka” högerfoten redan dagen efter operation.

Nåväl, vi får hoppas att det är normalt. Jag håller på så mycket som ryggen tillåter och det är precis så jag ska göra enligt expertisen. Det blev ju ganska lång promenad i går så det kanske är en del av orsaken till ondan i dag 😉

Avtackning

MÅLET FÖR DAGEN var att ta sig staden och promenera över ”broa” för att avtacka vår fantastiske kassör i Ledarna, sedan Jesus gick i kortbyxor, och sedan tillbaka för att åka buss hem.

Men innan dess hann jag med lite krafsande i trädgården. Lunch hann jag också med innan det var dags att ge sig av till bussen.

Jag hade redan innan bestämt att dagens rehab fick bli promenaden över bron genom ringön till tryckeriet i Backa…

Och om sanningen ska fram så visar även Ringön fram sina vårtecken…

Det är ta mig tusan ett under att något från växtriket överlever i det här avgashelvetet men det gäller kanske bara att ta sig upp till ljuset…

I tryckeriet känner jag iag mig alltid väl omhändertagen och så även i dag vid avtackning av vår kassör i Ledarna sedan urminnes tider 😉

Så klart med fina tal både från V-TAB och vårt fack. Till kaffet serverades det tårta…

Sorgligt att vår trogne kassör inte är med oss längre men jag hoppas att han får en bra tid som fritidsforskare 😉

Ja, sedan var det ju bara att traska samma väg hem, dvs över broa…

En fin dag och för alldel lite sorglig…

När jag kom hem blev det en timma trädgård och dagens rehab med näst intill en mil promenad är i mål…

Vågar knappt säga det

MEN DET VAR banne mig perfekt väder i dag igen fast det var utlovat försämring på väderfronten. Kände mig trots det fina vädret lite seg i morse ända tills jag kom på att det hade tidsomställningen att göra 😉

Tog det lite lugnt och gick länge och skrotade innan jag kom mig för att gå och röja i trädgården. Bland annat skannade jag av resor till något varmare ställe i höst där Leon och den ömma moderna vill följa med. Då ska det förstås i första hand passa för Leon så jag kikade efter barnvänliga hotell med all inclusive. Nåja, vi får se…

Jag började rensa ”dagens” rabatt men kände att ryggen ville något annat så jag släppte taget om trädgårdsredskapen och grabbade med mig Woffegubben i farten och drog iväg till Handelsträdgården. Jag behövde jord för att komplettera i rababatterna.

Det blev lite nya växter också, bland annat blev Woffe förälskad i en, i mitt tycke, lite exotisk vintergrön barris…

I dag blev det också premiär för middag i pensionärskuvösen 😉

Vad som hände efter det visste jag redan innan 😉 …

Dock inte så länge – hans växt skulle ju i jorden…

Och medan jag pysslade lite i trädgården så röjde Woffe undan i kuvösen, satte ut möblerna på utanförskapet och ljugarbänken på framsidan…

Så om vädergubbarna har fel i morgon också så vet jag var jag ska inmundiga frukosten 😉

När det började skymma gav jag upp för i dag…

Får helt enkelt fortsätta i morgon…

När vi ändå var i farten i dag så passade jag på att titta in i cykelaffären för att köpa SPD-clips. Dessa satte Woffegubben på plats så jag får försöka hinna testa i morgon om det blev bra 😉

Så där så det hoppar och far

ATT VAKNA TILL fullt gassande sol ställer krav på mänskligheten 😉 I alla fall när det känns som om den lynnigt nog inte har bestämt sig för att stanna mer än någon dag i taget. DÅ gäller det att passa på!

När jag frukosterat och, märk väl, gjort rehabövningarna (som jag så snillrikt undviker så länge jag kan för att det är så jättetråkigt) var det fortfarande förmiddag. Därtill hade jag dessutom duschat och klätt mig. Jag tycks få ”dåliga” vanor när jag är hemma och inte har bråttom till något! Nåja, jag tittade i alla fall inte på ”några” avsnitt Modern Family utan gav mig av ut i trädgården som inte på långa vägar är grundmanikyrerad ännu… Jag orkar inte så länge i taget när det gäller rensning av ogräs för det tar ganska styggt på ryggen men…en rabatt om dagen är hälsolagen 😉

Resten av dagen, hade jag bestämt, skulle gå till rehab… Rehab för själen och rehab för tillfrisknande. Mina cykelkompisar skulle ut på tur i dag och jag var sugen att hänga på men fegade ur i sista stund då jag känner mig osäker på om jag klarar det ännu 😉
Det innebar ju dock inte att cykling var struket. Nädå, jag tog mig, cykelledes, ner till Säveåns naturreservat och fick på köpet rehab för själen också…

Jag gör mycket vatten i bäcken
Så där så det hoppar och far

Jag gör så att blommorna blommar

Steg för steg njuter jag och tar mig sakta men säkert till ”vändplatsen”…

Så ini vassen vackert…

Det blir en liten sittfika innan hemfärd…

Cyklar en annan väg hem, över Floda, och möter dessa glada rullar på vägen 😉

Attans tråkigt väder

DET BÖRJADE LITE hängigt här i dag…

Dåligt väder, regnigt och grått. Det såg inte ut som om det skulle lätta heller för himlen var verkligen jämngrå!

Nåja, jag fick ta mig i kragen och fixa min frukostomelett…

Sedan roade jag mig några timmar i stykrummet – vilket i och för sig är trevligt nu när det är så fint där 😉

När det var gjort så satte jag mig faktiskt vid dumburken där jag tittade på Modern Family och intog lunch. Allt i väntan på att vädret skulle bli bättre men innan gjorde jag min rehabgymnastik – så infernalisk tråkig…

Och plötsligt händer det…det slutade att regna och jag hastade i väg på dagens rehabpromenad i hopp om att regnet nu var över för i dag 😉

Lite längre varje dag var det ja…

Jag får ju cykla också förutom att gå promenader – men det är ju inte heller kul om det är skitväder. Så nu hoppas jag på riktigt fint vårväder för små korta cykelturer – kanske rent av med fika med 😉

I dag har varit en bra dag värkmässigt. Har inte behövt ta hela ransonen med smärtstillande och det är ju ett gott tecken. Förbandet sitter också kvar så jag har inte haft något att oroa mig för i dag 😉