Inget vidare i dag

NATTEN VAR INGET vidare hade så himla ont i knäet att jag nästan började tvivla. Det börjar redan igår, sen eftermiddag, antagligen när all smärtstillande släppte och det jag tillförde sedan på egen hand blev aldrig riktigt så effektivt.

Men jag är fortsatt imponerad att den goda mottagningen och för att inte tala om i dag då jag blev uppringd av en sköterska som ville höra hur det var. Jag berättade att jag inte mådde något vidare och knäet smärtade mycket samt att jag inte kunde gå utan krycka.
Sköterskan tröstade mig med att det var helt normalt men skulle ändå be doktorn skriva ut lite med smärtstillande åt mig.

Döm om min förvåning när doktorn själv ringde upp någon timma senare och hörde sig för om min smärta. Även han sade att det var helt normalt efter att han hade ”röjt” runt därinne och även spolat med vätska. Svullnaden kommer att ge med sig men det tar några dagar så det är alltså inget att känna oro över.

Sen eftermiddag i dag kände jag mig aningens bättre tror jag. Jag har visserligen proppat i mig smärtstillande men på något vis känns det lite lättare nu.

Återstår att se hur natten blir? Det är givetvis jobbigt när det gör ont hur tusan man än försöker att ligga!
Men i morgon är en annan dag – förhoppningsvis en bättre sådan ;-)

Ett fantastiskt team

KLOCKAN NOLLSJUTJUGO VAR det dags att checka in för operationen, som via två titthål, skulle avlägsna eventuell menisk i mitt vänstra knä. Det började med att jag blev lite ängslig då det visade sig att kassan, där man skulle anmäla sig och betala, öppnade först 07.15. Då undrade jag hur i hela friden jag skulle hinna vara på plats på operationsavdelningen bara fem minuter senare – mitt turnummer visade nummer tre…

1_anmalan

Det är klart att jag inte hade behövt oroa mig för det men jag gissar att det hör till – lite oro ska väl infinna sig för jag var inte det minsta orolig för ingreppet!
Nåväl, så klart att jag hann till operationsväntsalen i tid…

2_Inteorolig

Jag blev så fint mottagen av personalen som var mycket mjuka och lite lagom skämtsamma att jag blev helt varm i kroppen! Jag har visserligen hört av flera, för att inte säga många, att just Alingsås är superduktiga på den här sortens operationer.

”Min” ortoped, som skulle operera mig, Ralf Beutinger, tog en sista koll på mitt knä och berättade vad han hade för avsikter med operationen. Han berättade också att det skulle kunna vara så att inget gick att åtgärda… Hemska tanke!

Därefter var det dags för narkosläkaren att prata lite och sedan var jag redo för operationen i den tillhörande snygga klädseln som tillställningen kräver ;-)

3_snyggo

Narkossköterskan fixade med lite nålar och andra nödvändigheter inför sövning…

4_redo

Jag blev inkörd på operationssalen och hann prata två, eller kanske tre, ord med narkosläkaren innan jag somnade ;-)

Uppvaknande var helt odramatisk med undantag för en helvetisk smärta i knäet! Det hade väl så klart sin orsak och jag fick lite smärtstillande som snart visade sig inte hjälpa ett dugg så det blev en omgång till.

Omgång två tog skruv efter ett tag och jag började känna mig glad. Glad att det var över och glad för att det även här på uppvaket var helt fantastisk personal som månade om mig. Ingen stress utan ett lugn som ju utan tvekan smittar av sig.

När jag steg ur sängen på uppvaket kändes mitt knä bättre än det gjort på hela tiden. Naturligtvis spelade allt smärtstillande in men jag kände mig glad igen. Men, jag måste erkänna att det infann sig en viss ängslan över att man inte hade hittat någon skada på menisken.

Innan hemgång, kom förstås doktor Ralf förbi och berättade vad han hittat. Och det var en hel del till min stora glädje måste jag säga för det hade varit konstigt annars med den helvetiska värk och plåga jag haft av detta. Nu kommer jag inte ihåg vad allt hette som han ”hittade” och det är ju kanske inte så konstigt med tanke på att det inte är ord som ingår i mitt normal ordförråd. Men, att det var menisk som hade plockats bort förstod jag. Det hittades också artros bakom knäskålen (tror jag det var) och han pratade om någon korsbandskada som fick åtgärd av något slag…Phew! Tyvärr går det ju inte att läsa vad en doktor skriver men allt detta noterade han…

5_1_hittade

Så var det med det. Äntligen kan jag se framåt! Doktorn rekommenderade fyra veckor med sjukgymnastik innan jag tog tag i gymmet. Men ändå, fyra veckor är ju inget mot alla de veckor som passerat sedan mitten på april!

Min sjuktransportör, läs mannen i mitt liv, tog mig lika säkert hem från sjukhuset som han tog mig till i morse…

5_klar

Vi tog till och med en liten promenad inne i Alingsås för att jag kände mig så yster ;-)

Väl hemma igen var det ganska skönt att kunna ta fram pumpsoppan jag kokade häromdagen – inget långkok med andra ord för dagens middag. Vi slog oss ner vid TV:n eftersom en nyopererad har giltig anledning till att uppföra sig på det viset en helt vanlig måndageftermiddag…

6_middag

Och eftersom det var Annandag Fars Dag i dag och det fanns farsdagstårta över så…

7_annandagfarsdag

Lång väntan och Fars dag

ÄNTLIGEN ÄR VÄNTAN över…Ja, inte på Fars dag då som man kan tro att rubriken antyder ;-) Men Fars dag har vi så klart firat i dag och jag har nog firat att min väntan på operation äntligen är över. I morgon bitti 07.20 är det dags på Alingsås Lasarett. Jag har gått med det här eländiga knäet sedan mitten på april. Med ständig smärta, svårt att sova pga värken och framför allt att inte kunna röra sig som man vill – det ska bli så himla skönt när detta äntligen är över så jag har inte ord nog!

Jag tassade upp lite före Woffegubben i dag och smög mig ut i trädgården för att kratta lite löv igen efter gårdagskvällen och nattens stormande som givetvis innebar att man inte kunde ana att vi krattade senast i lördags. Han var väl värd lite sovmorgon i dag då det blev dåligt med det i går eftersom vi var på tippen med alla löv och lite annat krafs som skulle slängas.

Nåja, solen sken och vädret var fantastiskt så det var egentligen bara skönt att komma ut och det lär bli fler gången eftersom Tulpanträdet släpper sina blad i sakta mak…

Krattat

Men, vi skulle ju fira Fars dag också så jag gick in och firade med Woffe som fått presenter per post av barnen och en liten av mig också för säkerhets skull ;-)

3_presenter

Vi åt lite frukost också och sedan kom även Woffe med ut för att avsluta soptunneutrymmet. Det var ju perfekt att få det klart när det nu var så fint väder…

4_sopstationen

Och jag konstaterade att alla är inte riktigt överens om hur mycket höst det egentligen är. Flera av mina blommor blommar som om ingen höst var i sikte…

2_blommar-an

När det är Fars dag så får far bestämma vilken middag det ska ätas. Jag är ju inte förvånad över att valet blev potatismos, citrongräddsås och panerad fisk. Just panerad fisk är Woffegubbens favoritmat men vi äter det inte särskilt ofta…

5_middag

En tårta måste ju far ha också så det blev det till TV:n…

6_tarta

Nu har jag duschat mig i Descutan inför operationen ska dra mig in i sängen för det blir en tidig uppstigning. Ska ju duscha en gång till i morgon bitti innan vi drar iväg.

Konsten att önska sig något

DET LÅTER VÄL enkelt och okomplicerat. Det är det nog också – man önskar sig något punkt slut! Problemet, som jag ser det, är vad gör man när önskningarna tar slut för att det inte går att ”göra dem lättare”.

När jag fick ont i mitt vänstra knä i slutet på mars tidig början i april, jag har faktiskt glömt när det egentligen tog sin början, blev jag givetvis irriterad över att jag inte kunde träna som jag ville.
Jodå, jag fortsatte att träna för till en början, eller ganska länge, trodde både jag och två olika doktorer att jag hade dragit på mig en muskelinflammation. Jag påbörjade en kur med inflammationshämmande och lät den pågå i minst tre veckor innan jag anade att det kanske inte skulle hjälpa.

Eftersom jag hade en tid på Smärtcentrum i slutet av maj så passade jag på att höra mig för om mitt knä. Egentligen var ju besöket för mina ryggsmärtor.
Han, doktorn, klämde på knäet och hittade en öm punkt och höll med mig om att min diagnos om muskelinflammation inte var så dum ;-) Han skrev ut en inflammationshämmande salva som jag skulle stryka på tre gånger per dygn i en vecka. Om jag inte kände någon som helst skillnad efter den veckan var rekommendationen att gå till min husläkare för att få en cortisonspruta.

Naturligtvis hjälpte inte salvan och nu så här, med facit i hand, hade det nog inte hjälpt med någon salva i hela världen ;-) Tillbaka till ”min” doktor som gav mig den rekommenderade cortisonsprutan … som inte hjälpte ett enda dugg den heller.
Nu är vi inne på juni månads början och jag har lagt av med träningen helt och hållet för att det smärtar för mycket. I början fortsatte jag att träna nästan som vanligt men undvek t ex att värma upp på crosstrainern eller löpbandet men i övrigt körde jag crossfit som jag brukat.

En vecka efter cortisonsprutan var jag tillbaka hos min doktor som konstaterade att det alltså inte var någon muskelinflammation det handlade om.
Just då kände jag lite panik och önskade bara att jag skulle kunna börja träna igen.
Min doktor skickade en remiss till röntgen och ortoped…

Ett nytt hopp med glädje tändes och jag var övertygad om att jag snart skulle vara igång igen. Så även om jag ”missat” en del av min stora träningsplan så var ju, som tur är, sommaren inte över ännu!
Jag längtade så innerligt att äntligen få tacka ja på alla inbjudningar från världens goaste cykelgäng som trampat på hela sommaren i vått och torrt! Lika innerligt längtade jag till att äntligen få börja på gymmet igen och ta ikapp det jag missat fram till nutid!

Bara någon vecka efter det fick jag brev från sjukvården som jag öppnade med stor glädje över att det gått så fort. Men det visade sig vara kortvarig glädje för i brevet stod det att jag tyvärr kunde få vänta länge på tid eftersom det var sommar och semesterperiod…

Jag tyckte och tycker givetvis fortfarande att jag förlorat hela sommaren.
Ingen av de ambitioner av träning som jag hade satt upp som mitt mål blev genomförbara!
Jag tog mig till gymmet för att ”frysa” mitt kort efter lång ångestladdat tid innan beslut att jag borde göra detta!
Jag kunde inte ens trösta mig med att påta i trädgården eftersom smärtan hindrar mig. Trädgårdsarbete med allt vad det innebär blir ju svårt när man inte ens kan gå ner på knä! Livet blev ganska surt…

Så småningom fick jag i alla fall tid för röntgen och besök hos ortopeden. Tisdagen åttonde september var jag välkommen att första röntga vänsterknäet och sedan träffa ortopeden.
Tyvärr upplevde jag besöket hos ortopeden mer som ett löpande band men jag fick i alla fall en diagnos som visade på att det med all säkerhet var menisken.
Återstår en Artroskopi av knä/meniskskada.
Ny väntan…

Ortopeden ville att jag, i förebyggande syfte inför operationen, skulle ta kontakt med en sjukgymnast. För att som han sade, stärka benmusklerna.

Jag fick tid, ganska så omedelbart, hos sjukgymnast i Lerum och ett gäng övningar som ska göras varje dag, helst flera gånger per dag. Alla vet ju hur vansinnigt tråkiga övningar det handlar om och övningarna görs hemma och kräver ingen utrustning eller gym. Så mitt frysta gymkort förblir fryst.

Så tillbaka till rubriken då… Att bara önska sig något. Jo, det började storsilat med att jag önskade att jag snart skulle kunna börja träna på gymmet igen. Träna som jag gjorde innan knähelvetet började göra ont.

Jag övervägde länge, innan jag frös mitt gymkort, om jag inte borde gå dit och träna det lilla jag kan…?

När jag var en vecka med Leon i Varberg (första veckan i augusti) så cyklade vi lite. Det gick ju inte så bra så då önskade jag att även om jag nu inte kan träna som vanligt så vore det väl inte för mycket begärt om jag kunde cykla lite försiktigt – bara den här futtiga veckan som jag har med tillsammans Leon…

Och när jag insett att jag varken kan träna eller cykla ens lite grand så vore det inte för mycket begärt att jag åtminstone kunde promenera små, små promenader…

Man kan ju så klart se det hela ur ett positivt perspektiv – det här med att man inte bryter ihop alldeles utan hittar nya önskningar, något lättare för varje gång man helt enkelt får stryka för att det inte funkar ;-)
Typ – Det kunde varit värre!

Jag har insett att det är jag själv som orsakat mitt knäont. Efter att ha googlat har jag förstått att i min ålder kan sådant här hända eftersom meniskerna blir skörare och man har då lättare för att få en skada. Detta kan också hända om du tränar mycket eller om knät vrids om för långt.
Jag vet att det tog sin början efter en vecka med riktigt tuffa crossfitpass med mycket knäböj och boxhopp.
Då hoppar jag ändå inte på ”boxhoppen” utan går upp och ned eftersom min rygg inte tillåter hopp av den karaktären ;-)
Så…då undrar man ju förstås om man blir ”feg” när det är dags att börja träna igen?
Om man nu kommer dithän vill säga?