Det finns tankar

PÅ ATT BÖRJA blogga igen. Det går upp och ner kan jag säga, med den tanken. Ibland skulle jag behöva någonstans att ösa ur mig allt som ingen orkar lyssna på ;-) Så kallad ventilblogging ;-)

Som när jag ville komma till min doktor för att äntligen få resultatet av pH-mätningen som jag gjorde i början på november, tredje november för att vara exakt.
Den undersökningen var för övrigt en riktig mardröm. Inte så mycket själva undersökningen för den är ju som den är, lite otrevlig men man överlever. Nej, det var mer hur det hela sköttes från Sahlgrenska.
För det första fick jag besked om att jag inte fick ta, i stort sett, några av mina mediciner en vecka innan undersökningen. Detta fick man besked på telefon om och osäkerheten kring medicinerna jag berättade att jag åt var stor. Det var nog därför sköterskan i andra ändan tyckte det var lika bra att ”förbjuda” alla!

Det innebar att jag fick lägga ner alla aktiviteter den veckan, ingen träning och för all del inget annat heller. Jag kan ju knappt få i mig något när jag får ta min reflux-medicin – då är det ju inte svårt att räkna ut hur det skulle bli utan. Att jag inte fick ta några smärtstillande avgjorde mitt beslut om att inte träna. Jag kände mer att det räckte med att klara veckan med allt det innebar att vara utan medicin.

När jag sedan kommer till Sahlgrenska blev jag väldigt väl mottagen och sköterskan som skulle utföra undersökningen berättade hur allt skulle gå till men hon berättade också att jag inte hade behövt vara utan medicinerna! Det var bara de så kallade reflux-medicinerna jag skulle vara utan…
Nåväl, hon förde in/ner den slang genom näsan ner till svalget som skulle utför pH-mätningen under 24 timmar och gav mig instruktioner om hur jag skulle göra. När jag skulle trycka på knapparna på apparaten som skulle hänga runt min hals.
När jag var på väg hem igen med spårvagnen hann jag bara till Korsvägen då hon ringde mig och sade att jag var tvungen att komma tillbaka för hon hade fört ner slangen för långt ner i svalget…

Jag fick ett brev från min läkare, i slutet på november, där hon beklagade att hon inte hunnit kontakta mig och att hon nu skulle vara borta några dagar men hon skulle höra av så fort hon var åter.

Det var med den statusen jag kände att jag nog får höra av mig själv om en läkartid, veckan före jul, eftersom jag inte hade hört något. Jag tänkte nog att hon kanske hade åkt på förkylning som så många andra och att det var därför det dröjde.
Då fick jag besked tillbaka att hon var sjukskriven och att det var osäkert när hon skulle vara åter i tjänst. Men, jag kunde få komma till en annan läkare om jag så önskade.

Det var med stor tveksamhet jag tackade ja till det erbjudandet och jag förklarade för den gulliga sköterskan som ringde mig och erbjöd en tid redan dagen efter att jag kände mig osäker över att träffa en annan läkare. Anledningen till det är ju förstås att ”min” doktor har varit med hela ”resan” och att jag känner fullt förtroende för henne. Det är ju inte helt vanligt att man gör det för läkare på Närhälsan. Hon har ”lotsat” mig genom både rygg- och knäoperationen samt sett till att jag har fått den eftervård som krävs. Hon har dessutom en sund inställning till att man faktiskt kan träna sig till en viss livskvalitet och det glädjer mig för många läkare har inte anammat det utan tycker att man ska sitta ner lugnt i båten.

Till saken hörde också att jag åkte på en förkylning som inte var av denna världen, i alla fall inte för mig som aldrig är förkyld! Jag fick hosta som lät som om jag var i avgrunden varje gång jag hostade och det gjorde så ont i halsen, som redan är ansträngd av alla sura uppstötningar och kräkreflexer varje gång jag äter, vid varje host så jag trodde jag skulle gå ner för räkning. Jag låg i feberdimmor en hel dag och dagen efter det orkade jag inte stiga ur sängen. Två dagar i sängen är inte riktigt Gela.

Så med den här utgångspunkten plus att jag då inte kan äta – vilket tycks bli värre och värre för varje dag som går – och att jag inte visste när ”min” doktor skulle vara åter så tackade jag ja till besök hos annan doktor.

Jag har nog aldrig blivit så förnedrad av en läkare som jag blev!
För det första så sade hon att hon inte kunde förklara resultatet av pH-mätningen ”för vi är inte så bra på just den här sortens undersökningar helt enkelt”.
(Redan här började jag undra varför man inte meddelade mig detta på telefon så hade jag inte behövt ta upp Närhälsans dyrbara tid med ett besök?)
När jag förklarar att det blir värre och värre och att jag är orolig för att jag inte får i mig tillräckligt med näring och tappar vikt och muskelmassa.
Då får jag svaret att jag kan köpa näringsdryck på apoteket.
– Det ger man inom sjukvården till patienter som inte kan äta och det innehåller allt du behöver…
– Jag kan inte skriva recept på det men jag tror det blir samma kostnad som för mat så det går på ett och ut…
Helt plötsligt, utan tidigare anknytning så säger hon:
– Då hjälper väl inte Omeprazol?
Nej, svarar jag det gör den inte (en tablett som jag fått utskrivet för mina besvär). Och här tänker man sig kanske att det ska komma förslag på någon annan medicin eller åtminstone en fortsättning på frågan men hon säger inte ett ord mer om det!

Vad gäller näringslösningen då som man kan köpa på apoteket så kostar tre förpackningar över hundra kronor. Tre förpackningar med näringsinnehåll för att ersätta frukost, lunch och middag för ett hundra kronor per dag, det blir sjuhundra i veckan, det blir, lågt räknat, tretusen i månaden. Min mat kostar inte tretusen i månaden!

Sedan mumlar hon något om att ”man” vill att jag ska röntga halsen.
Vem är ”man” undrar jag då och får svaret att det är Sahlgrenska som utförde pH-mätningen.
– Du kan åka på drop in så skriver jag en remiss som finns där när du kommer.
Jag undrar då om hon menar på Alingsås sjukhus?
– Ja, fast nu ser jag att dom har stängt till fram över helgerna och öppnar först i mitten på januari med drop in.
Då undrar jag om det är slätröntgen eller magnetröntgen?
– Ja, det är det eller förresten det är nog kontraströntgen så då ska du ju förberedas innan röntgen och då blir det ju inte aktuellt med drop in så jag skickar en remiss.
Då undrar jag varför jag ska röntga halsen?
– Så att inget är i vägen…

Där tappade jag tråden helt och ville bara komma därifrån!

Hon ville lyssna på bröstet eftersom jag hostade och konstaterade först att jag behövde något hostdämpande, jag hade förklarat att jag inte kunde sova, så att du kan sova på natten.
– Eller förresten så kan du lika gärna dricka varmt vatten med honung i.
Jag förklarade att jag redan gjorde det, tillspetsad med lite färsk ingefära.
Då ändrade hon receptet till något helt annat men konstaterade att den var inte bättre än honungsvatten.
Helt plötsligt så säger hon;
– Jaha, du är operarad?
Menar du ryggen, svarar jag?
– Nej, jag menar Gastric Sleeve.
Jag blev helt ställd för den operationen har ju inget med detta att göra och den har jag ju inte gjort genom att belasta landstinget utan bekostat helt på egen hand. Så jag svarar, jasså den med det var ju en evighet sedan varför pratar du om den nu?
Där fick jag inget svar utan hon började prata om hostmedicinen…

När jag hämtade ut receptet, som inte ingick i högkostnadsskyddet, så visade det sig vara lösande istället för dämpande som jag behövde…Löste alltså ut en flaska hostmedicin för flera hundra som jag inte hade någon nytta av!

Jag får känslan av att det har diskuterats bland personalen om hur ovillig jag var att acceptera en annan läkare och vem är jag att ställa sådana krav?! Därav behandlingen av den läkare jag fick träffa. Det gör mig verkligt ont i själen att bli så här förnedrad på ett ställe där man tror att man ska få hjälp och åtminstone bli proffsigt mottagen!
Jag kunde inte sova på flera nätter efter det här besöket och jag funderade länge på att gå vidare för så här ska man inte bli behandlad på en Närhälsa. Men, för det första så vet jag inte hur men ”går vidare” och för det andra har jag varken kraft eller ork att göra det även om jag velat.

Inte nu igen!

GILLAR INTE HÖSTEN och för all del inte vintern heller! Som en käftsmäll dalar humöret utan att det går att förklara varför det hände här och just nu och igen och igen?! För så är det – känslan känns igen. Kanske är det hösten kanske inte? Kanske något annat? Lite som att gå på en minbana…

Host

Om det var möjligt att gå i ide hade det varit ett bra alternativ, bara för att slippa, komma ifrån och gömma och glömma. Nu är det inte så lätt, tyvärr!

Man kan ju så klart isolera sig och sluta uppdatera med justa ”one liners” på sociala medier eller med bilder som kanske får någon att tro att allt är OK.
För så är det väl?

Stundtals är riktningen rakt in i väggen – dörren har hittats med nöd och näppe! Än så länge! Frågan är bara hur länge?

Att man har miljoner ting att vara glad över hjälper tyvärr inte i lägen som dessa och det ger ju en enorm otacksamhetskänsla när det finns andra som har det mycket värre…

host2

Konsten att önska sig något

DET LÅTER VÄL enkelt och okomplicerat. Det är det nog också – man önskar sig något punkt slut! Problemet, som jag ser det, är vad gör man när önskningarna tar slut för att det inte går att ”göra dem lättare”.

När jag fick ont i mitt vänstra knä i slutet på mars tidig början i april, jag har faktiskt glömt när det egentligen tog sin början, blev jag givetvis irriterad över att jag inte kunde träna som jag ville.
Jodå, jag fortsatte att träna för till en början, eller ganska länge, trodde både jag och två olika doktorer att jag hade dragit på mig en muskelinflammation. Jag påbörjade en kur med inflammationshämmande och lät den pågå i minst tre veckor innan jag anade att det kanske inte skulle hjälpa.

Eftersom jag hade en tid på Smärtcentrum i slutet av maj så passade jag på att höra mig för om mitt knä. Egentligen var ju besöket för mina ryggsmärtor.
Han, doktorn, klämde på knäet och hittade en öm punkt och höll med mig om att min diagnos om muskelinflammation inte var så dum ;-) Han skrev ut en inflammationshämmande salva som jag skulle stryka på tre gånger per dygn i en vecka. Om jag inte kände någon som helst skillnad efter den veckan var rekommendationen att gå till min husläkare för att få en cortisonspruta.

Naturligtvis hjälpte inte salvan och nu så här, med facit i hand, hade det nog inte hjälpt med någon salva i hela världen ;-) Tillbaka till ”min” doktor som gav mig den rekommenderade cortisonsprutan … som inte hjälpte ett enda dugg den heller.
Nu är vi inne på juni månads början och jag har lagt av med träningen helt och hållet för att det smärtar för mycket. I början fortsatte jag att träna nästan som vanligt men undvek t ex att värma upp på crosstrainern eller löpbandet men i övrigt körde jag crossfit som jag brukat.

En vecka efter cortisonsprutan var jag tillbaka hos min doktor som konstaterade att det alltså inte var någon muskelinflammation det handlade om.
Just då kände jag lite panik och önskade bara att jag skulle kunna börja träna igen.
Min doktor skickade en remiss till röntgen och ortoped…

Ett nytt hopp med glädje tändes och jag var övertygad om att jag snart skulle vara igång igen. Så även om jag ”missat” en del av min stora träningsplan så var ju, som tur är, sommaren inte över ännu!
Jag längtade så innerligt att äntligen få tacka ja på alla inbjudningar från världens goaste cykelgäng som trampat på hela sommaren i vått och torrt! Lika innerligt längtade jag till att äntligen få börja på gymmet igen och ta ikapp det jag missat fram till nutid!

Bara någon vecka efter det fick jag brev från sjukvården som jag öppnade med stor glädje över att det gått så fort. Men det visade sig vara kortvarig glädje för i brevet stod det att jag tyvärr kunde få vänta länge på tid eftersom det var sommar och semesterperiod…

Jag tyckte och tycker givetvis fortfarande att jag förlorat hela sommaren.
Ingen av de ambitioner av träning som jag hade satt upp som mitt mål blev genomförbara!
Jag tog mig till gymmet för att ”frysa” mitt kort efter lång ångestladdat tid innan beslut att jag borde göra detta!
Jag kunde inte ens trösta mig med att påta i trädgården eftersom smärtan hindrar mig. Trädgårdsarbete med allt vad det innebär blir ju svårt när man inte ens kan gå ner på knä! Livet blev ganska surt…

Så småningom fick jag i alla fall tid för röntgen och besök hos ortopeden. Tisdagen åttonde september var jag välkommen att första röntga vänsterknäet och sedan träffa ortopeden.
Tyvärr upplevde jag besöket hos ortopeden mer som ett löpande band men jag fick i alla fall en diagnos som visade på att det med all säkerhet var menisken.
Återstår en Artroskopi av knä/meniskskada.
Ny väntan…

Ortopeden ville att jag, i förebyggande syfte inför operationen, skulle ta kontakt med en sjukgymnast. För att som han sade, stärka benmusklerna.

Jag fick tid, ganska så omedelbart, hos sjukgymnast i Lerum och ett gäng övningar som ska göras varje dag, helst flera gånger per dag. Alla vet ju hur vansinnigt tråkiga övningar det handlar om och övningarna görs hemma och kräver ingen utrustning eller gym. Så mitt frysta gymkort förblir fryst.

Så tillbaka till rubriken då… Att bara önska sig något. Jo, det började storsilat med att jag önskade att jag snart skulle kunna börja träna på gymmet igen. Träna som jag gjorde innan knähelvetet började göra ont.

Jag övervägde länge, innan jag frös mitt gymkort, om jag inte borde gå dit och träna det lilla jag kan…?

När jag var en vecka med Leon i Varberg (första veckan i augusti) så cyklade vi lite. Det gick ju inte så bra så då önskade jag att även om jag nu inte kan träna som vanligt så vore det väl inte för mycket begärt om jag kunde cykla lite försiktigt – bara den här futtiga veckan som jag har med tillsammans Leon…

Och när jag insett att jag varken kan träna eller cykla ens lite grand så vore det inte för mycket begärt att jag åtminstone kunde promenera små, små promenader…

Man kan ju så klart se det hela ur ett positivt perspektiv – det här med att man inte bryter ihop alldeles utan hittar nya önskningar, något lättare för varje gång man helt enkelt får stryka för att det inte funkar ;-)
Typ – Det kunde varit värre!

Jag har insett att det är jag själv som orsakat mitt knäont. Efter att ha googlat har jag förstått att i min ålder kan sådant här hända eftersom meniskerna blir skörare och man har då lättare för att få en skada. Detta kan också hända om du tränar mycket eller om knät vrids om för långt.
Jag vet att det tog sin början efter en vecka med riktigt tuffa crossfitpass med mycket knäböj och boxhopp.
Då hoppar jag ändå inte på ”boxhoppen” utan går upp och ned eftersom min rygg inte tillåter hopp av den karaktären ;-)
Så…då undrar man ju förstås om man blir ”feg” när det är dags att börja träna igen?
Om man nu kommer dithän vill säga?

Ruta ett ;-)

FÖRBÄTTRINGEN HÅLLER I sig och jag har inte fått tillbaka svullnaden i ben och fötter. Jag känner mig allmänt mycket bättre än den gångna veckan och det är jag glad för då det kändes som ett riktigt bottennapp! Precis som om det inte räckte med ryggbesvären?!

I dag har jag varit åter på Cykelvinden och cyklat samma sträcka eller faktiskt lite längre och kände inte alls av flåset jag hade i tisdags! I dag kändes det mer normalt så jag hoppas det är på väg bort ur kroppen vad det nu än var!

Det blev Flandern igen ;-)

Flandernigen

Jag bestämde mig för en dryg femmilare men insåg efter dryga tre att jag nog inte skulle ta hela sträckan så otränad som jag ju faktiskt är på långdistans. Men jag känner mig nöjd ändå och en vacker dag tar jag den ;-)
I dag kan man dock inte med den vildaste fantasi påstå att det var en vacker dag! Snöblandat regn hela dagen…

I morgon har jag bokat in mig på Crossfit. Det har jag inte tränat sedan i september förra året!

Mitt på dagen temperatur

…REDAN TIDIG MORGON – det är vi inte bortskämda med. Det var alltså varmt redan 05.00 när jag åkte hemifrån på cykeln. Helt fantastiskt!

Jag tog ”korta” vägen i dag för benen är, om jag ska vara ärlig, lite trötta efter ganska många mil på cykeln den här veckan. Korta vägen är ju relativt backfri…

På lunchen stegade jag i väg till Clas Olsson och köpte ett nytt batteri till pulsbandet eftersom jag inte hade någon puls alls i morse ;-)
Det retade nästan vansinne på mig eftersom jag hade en himla bra tur och förmodligen den bästa tiden ever – så kunde jag inte se vad pulsen var…!

Jag anade att det kunde komma en liten skur på vägen hem för det var förvarnat om man säger så. Dock sades inget om Syndafloden med hagel och storm som jag råkade ut för! Jezus, det var det värsta jag upplevt på cykel! Satan i gatan vad ont det gör med hagel på en nästan bar kropp! Tur att man har hjälm…
Och tur att det ”bara” rådde den väderlek under de sista fyra kilometrarna!

Tro mig jag blötte ner minst halva huset bara genom att gå in när jag kom hem. Då gick jag ändå raka vägen till tvättstugan och fick av mig all blöta kläder samt cykelskorna där! När jag kom ut från tvättstugan var det en syndaflod hela vägen från ytterdörren ;-)

Det har förhandlats i dag – men inte till min fördel precis… Jag är inte ens med på på kartan! Tjugosju år raderas bort på mindre än en sekund känns det som!

Det händer saker nu på den svenska landsbygden – eller” Gelas trädgård” som jag kallar den…

Men om jag ska vara ärlig – och det har ju mamma lärt mig – så skiter jag i vilket…!

Förutom bilder från trädgården så har jag tvättat två maskiner med tvätt – en med veckans och en med träningskläder. Nu ska jag bara hänga ut och hoppas på torkväder ;-) Det är så man undviker att falla ihop som ett korthus…

Man kan ju undra

SA FLUNDRA OM gädda är fisk som min salige mor alltid sade;-) Det känns som om längtan är det som tar upp min tid just nu är mest påtaglig. Längtan till att träffa barn och barnbarn – vilket ju snart ska bli verklighet för all del då vi ska fira påsk i Smaradiset med Anna och Oskar samt Steffanie och Leon som också kommer och firar påsk där. Längtan till sommar och värme. Längtan till mormortid med Leon – vilket för all del också snart ska bli verkligt, både i påskhelgen och sedan sista veckan i april då jag har för avsikt att åka till Malmö.

Kanske är det så att just längtan får oss att gå vidare, leva upp och ha den där pirrande känslan i kroppen inför något som ska ske som vi har sett fram emot? Kanske vore livet ofantligt trist utan just lite längtan? Att tiden sedan går rasande fort när vi nått det vi längtat efter är ju en helt annan verklighet.
Jag längtar också efter att kunna träna ”som vanligt” igen! Den här rehabträningen som hör till är ofantligt tråkig.

Dagen tillbringades i trädgården…så ovanligt! Jag planterade två Japanska lönnar 12 liljor och en Lonicera…
Woffegubben körde allt trädgårdsavfall till tippen…

När jag väl gått in för dagen och påbörjat dagens middag började det regna – så lägligt ;-)

Dag sex

VI SOV LÄNGE i dag Boris och jag ;-) Faktum är att det var Boris som väckte mig. Han tyckte nog att det blev tomt och tråkigt när inte Woffegubben fanns i sängen och jag sov…

Vi vaknade i alla fall till en strålande sol, både ute och inne…

…vad vi inte anade förrän vi kom ut var att det var isande kallt och näst intill storm ;-) Eller ja, det blåste rejält i alla fall!

Vi tog en riktigt lång promenad och tidvis i skydd från vinden och då var det fantastiskt skönt.

När vi kom hem igen ringde jag till vårdcentralen och fick tid på fredag för att ta bort agrafferna. Jag blev mycket väl mottagen och får ta tillbaka mina förutfattade tankar om just vårdcentraler från i går ;-)

Vi satt i pensionärskuvösen och njöt av solens värme en stund och gick in för att vila lite middag innan det var dags för en liten rehabtur igen.

På väg hem passade vi på att få Boris klor klippta i djuraffären där jag bokade tid i samband med första rundan i förmiddags.

I dag har jag känt lite hunger och funderar på om jag ska avsluta flytfasen på fredag. Då har det gått tio dagar och rekommendationen är 10-14 dagar. Det går så bra så jag tror att det blir tillräckligt och ganska skönt att få börja med puréefasen lagom till helgen.

Om puréefasen då får 10 dagar också så skulle jag ”hinna” gå över till normalkost några dagar innan jag börjar jobba. Jag gissar att den också behöver lite tid innan det funkar med rutiner och planering.
Det tål att tänkas på och förutsätter förstås att allt funkar och går bra.

Dagens måltider har gått bra – det är bara lite tråkigt och intetsägande ;-)
Och i morgon är det på dagen en vecka sedan operationen…

Dom enda

VI ÄR DOM endaste i hela Sverige som inte tittar på Melodifestivalen…har jag förstått…

Undrar just?

OM DET är någon som läser den rappakaljan som jag producerar helt på egen hand?

Jag vet i och för sig en som läser, en före detta arbetskamrat och tillika chef… Det vet jag för att vi träffades på Lucia och då fick jag lite kritik för minst sagt dålig uppdateringsfrekvens ;-)

Sedan dess har jag skärpt till mig – det vet jag. Samt att jag sprang på, ja inte bokstavligt då, ovan nämda person härom dagen som sade… Nu har du minsann skärpt till dig…

Det skulle dock vara himla kul att veta om det är några fler som läser mitt ordbajseri ;-)
Jag har ingen statistikavläsare så jag är lite nyfiken kan man gott säga…

Om du läser mig regelbundet eller då och då och dessutom kan glädja mig med en kommentar om att så är fallet – ja, då skulle jag bli hiskeligt glad!

Nu lovar jag att lägga mig så jag orkar med den dag som faktiskt redan påbörjats men väntar med spänning på resultatet av denna helt ovetenskapliga undersökning ;-)
Godnatt från Gråbo!

Längtar...och fruktar framtiden...

DET BLEV INGET GYM i dag, jag avbokade rubbet i omgångar! Onsdagar är ju annars mina ”maratondagar” på gymmet. Redan i går avbokade jag Indoorwalkingen eftersom jag kände mig lite stressad av avresan i morgon.

Under dagen i dag kände jag mig riktigt off så på eftermiddagen rök även styrkan och Spinning Puls-passet. Jag är trött som en gnu och känner att jag skulle kunna sova dygnet runt om så gick.

Redan i måndags hade jag en riktig falldown. Redan på styrkepasset kände jag mig helt ur form och fattade inte hur jag skulle klara Karins entimmes Indoorwalking efter det – men det gick…Dock på sparlåga – det kunde jag gott konstatera, efteråt, på pulsklockan!
Jag trodde ett ögonblick att jag skulle bli sjuk då jag nös och hade en sprängande huvudvärk på måndagskvällen. Men, efter en god natt sömn, så kände tisdagsmorgonen helt OK och jag gav mig av till jobbet som sig bör.

I morse när jag packade gymväskan var jag helt övertygad om att jag skulle genomföra min planerade träning med undantag av IDW:n som jag avbokade redan i går kväll – dock på grund av andra orsaker än att jag inte skulle orka.
…Men, jag är trött och känner mig helt utmattad av någon underlig anledning så under eftermiddagen rök resten av passen och gymväskan fick följa med hem helt oanvänd!

Det lär inte bli många knop här i kväll. Jag har startat en maskin tvätt och packat resväskan inför morgondagens tågresa till Malmö… Jag längtar verkligen efter den lille Prinsen och bara jag får honom i min famn ska nog kraften återvända ;-)

Moffegubben kommer efter på lördagmorgon med bil men någon måste ju försörja familjen så han får jobba veckan ut innan ;-)
Jag sticker till lunch i morgon så jag får en dag extra.

Det råder en taskig stämning annars över oss nu då Woffegubben och hans kolleger blivit varslade. Åtta grafiker (av nitton) ska bort och varsel har gått ut i dag ;-( Så det är som en våt filt över hela organisationen – igen. 2008 var det sist för just grafikerna och då försvann många av våra goa duktiga kolleger.
När ska den här skiten vända? Jag gissar, visserligen hel vilt men, det här är väl bara början??