FÖR ATT FÖRKLARA MITT förra inlägg, som fick oönskade reaktioner och som givetvis inte alls var min avsikt, ska jag nu försöka reda ut varför det kändes så omtumlande…
Alltså, jag är frisk som en nötkärna och har så varit i hela mitt liv. Jag har alltså varit lyckligt förskonad från allt vad sjukvård heter med några få undantag vid normaltillstånd som graviditeter och vid något tillfälle då jag hade osedvanligt högt blodtryck samt en del ”olägenheter” som inträffade när jag slutade röka för ”hundra” år sedan.
Men allt det där är länge sedan och jag har som sagt inte behövt utnyttja sjukvården på mer sätt än att jag någon gång per år besöker ”min” doktor för att förnya recept på medicin jag äter.
Och som jag skrev i går:
När jag kommer till ”min” doktor som är en privatläkare blir jag varmt mottagen i en ljus, luftig fin miljö med konst på väggarna och ett väntrum som är som vilket vardagsrum som helst. Personalen är mottagande och trevliga och …
Och sedan, som parentes, är jag nog en extremt duktig människa när det gäller att förtränga smärta. Jag har ju sedan förra årets Göteborgsvarv haft bekymmer med vad trodde var höftböjaren på vänster sida.
Därtill en högerfot som gör förbannat ont (om jag ska vara ärlig) vid löpträning och när jag cyklar ”vanlig” cykel, alltså utan cykelskor som jag bara har när jag spinningcyklar. Då känner jag inte av foteländet lika mycket.
Nåväl, för att komma till saken frågade förstås doktorn hur jag mådde och då sade jag som vanligt UTMÄRKT men nämnde både höft och fot mer som information och att det pågått sedan lång tid tillbaka.
Självkart blev det motfrågor och grundlig undersökning som i sin tur ledde till att doktorn skickade mig med remiss i handen till röntgen av höften.
Och, det är nu, när jag tar hissen upp till fjärde våningen i detta bamsehöghus, som jag tappar greppet lite.
För det första steg jag in i fel hiss, en jättehiss, som jag förskräckt konstaterade att jag inte fick använda då det satt stora lappar på väggen om att den var avsedd för sjuksängar och rullstolar…
När jag hade läst lapparna hade redan dörrarna stängts och jag kände mig skamsen över att ha valt fel hiss. Men just då fanns det givetvis ingen återvändo utan jag åker upp. Men det berörde mig på något konstigt sätt så jag fick ”dåligtsamvetekänsla” i magen.
Om man nu ska vara logisk, vilket jag inte var i det ögonblicket, hade det kanske varit bättre om lappen suttit på hissdörren på varje plan 
Det fanns nämligen fler hissar och hade jag vetat så hade jag givetvis valt någon av de andra.
Det här är ingen big deal men just den känslan av att jag inte passade in i den här miljön gav mig dåliga vibbar redan där om man säger så…
När jag sedan kliver in på röntgenavdelningen, helt ovetande hur det fungerar, fick jag syn på nummerlappar och en handskriven text som berättade hur jag skulle göra. Det är nämligen ”drop in” så vissa patienter (inte jag då) har redan bokade tider och behöver alltså inte ta nummerlapp.
Jag tar min nummerlapp och sätter mig i något ska liknas vid ett väntrum och det var nog här jag kraschade om jag kan förklara det så. En drös stolar som såg ut som om dem blivit över från någon annanstans, en bunt sönderbläddrade tummade tidningar och ett stort skynke som dolde något bakom (kanske plats för en sjukhussäng) och pissgula väggar. Inga fönster, inga färger, inget upplivande över huvud taget. Detta då i kontrast med min doktors varma, ljusa väntrum med bekväma möbler som matchar, lite leksaker för väntande barn, och för stunden lite påskpynt, trevliga tidningar – ja, jag hoppas att det inte låter patetiskt men jag har inte konfronterats med dessa kontraster innan.
När mitt nummer kom upp på tavlan fick jag gå fram till damen i ”kassan” och lämna min remiss och legitimation och sedan sitta ner och vänta igen.
När jag satt där och väntade på ”min tur” så undrade jag med fel magkänsla vad i hela friden jag gjorde där? Det kom in sjukhussängar med människor som skulle på någon slags röntgen. Det kom folk i rullstolar i samma syfte förstås. Och det kom förstås ”vanliga” människor som, precis som jag, väntade på sin tur. Och det blev för mycket för mig – jag kan inte förklara varför eller på bättre sätt.
Jag blev på intet sätt illa behandlad – absolut inte – personalen var hövliga och korrekta så det handlar inte om det. Men den här känslan, som jag inte kan beskriva, var så obehaglig.
För att då ge lite fakta varför jag skulle röntga höften är inte att det är konstaterat på något sätt att höften är problemet. Det kan, enligt min doktor, precis lika gärna vara en envis sträckning som kräver sjukgymnastik för att bli bättre men för att kunna gå vidare på det spåret vill han först konstatera att det inte är höften. Skulle man påbörja sjukgymnastik för fel orsak kan det bli värre så klart.
Och vad foten anbelangar så var det en mycket vanlig åkomma så jag fick rådet att söka upp en ortoped för ett inlägg som ska avlasta problemområdet.
Det har jag gjort och fått tid 25 april här.
Jag hoppas nu att jag inte rört upp känslorna hos fler personer med mitt inlägg från i går för det var som sagt inte min mening…
Senaste kommentarer