Bort med allt

SOM SKULLE MED på resan! Vi har skapat små högar, mestadel inne i gästrummet eftersom ingen bor där nu, med reseprylar. Korsordstidningar, pennor, suddgummi, kortlek, gummiband för träning, träningsschema, nya stavar som är ihopfällbara för att gå ner i resväskan, osv osv. Så varje gång man kommit på något har det hamnat i resehögarna som vi kallat dem.
Det gör ont i själen att gå förbi ”högarna” sedan det stod klart att ingen resa ska bli av så nu har jag helt sonika kastat ner allt i en låda! Ingen bra lösning men qvick and dirty skulle man kunna säga.
Klart att man hade börjat räkna ned då avresan skulle varit åttonde december…

Jag fick otrolig respons när jag ingår bloggade ut min förtvivlan. Det är jag naturligtvis jätteglad över och blir varm i hela hjärtat över att så många orkar bry sig om mitt gnäll! För jag känner mig gnällig och otacksam men jag kan inte hjälpa det. Och jag har en ständig plåga av oro i magen över att det har blivit så här. Jag hoppas att den ska försvinna men vet inte hur jag ska bära mig åt för att den ska göra det? Alla tycker att det är väl bara för tusan skita i att det är jul – ja, grattis till den som klarar det!

Jag har beställt en ny resa men kan inte på långa vägar känna samma glädje över den! Det finns ju inget att fly från i februari. Eller hur? Sedan kan man ju så klart vara riktigt klarsynt och inse att det kommer ju en jul nästa år också då man kan resa bort… Jo, men vad vet man om nästa jul? Inte ett dugg och det gäller förstås alla inte bara oss.

Nu får jag försöka att ta tag i vardagen utan att bryta ihop fullständigt för jag känner att det är himla nära. Men så länge jag hittar dörren och inte går i väggen så…
Som ett brev på posten fick vi vinter (just den man skulle sluppit i Thailand) med sju minusgrader! Jag tog inte ens cykeln till gymmet trots att jag har fina dubbdäck utan tjurade och åkte bil…

1_snokom

Kallt som attan men man kunde ana att det skulle bli en fin solig dag…

1_vinter

På måndagar är det först seniorträning, i dag styrka med gummiband. Catarina leder oss så att varje muskel ger sig till känna – ingen kommer undan 😉
Vi brukar alltid stanna efter träningen och dricka kaffe och doppa skorpa med hela seniorgänget men i dag kände jag mig riktigt under isen så vi åkte hem och frukosterade i vår tvåsamhet.
Lite uppmuntrad blev förstås även jag när jag såg detta vid utgången…

2_brakampat

Det var alldeles för kallt för att man skulle gå och njuta men jag parkerade i ”Gelas projektverkstad” och där kan man ju njuta av att vara ute inne 😉

5_inneute

Bilden tagen när det började snöa i söndags

Jag börjar bli färdig med mitt projekt…

3_fardig

…så det är läge att leta rätt på ett nytt…

4_Planeraprojekt

Men Woffegubben undrade om vi inte skulle dricka lite glögg nu när det är så kallt så det fick helt enkelt bli lite glögg – dock alkoholfri då jag snart ska åter till gymmet…

6_glogg

Framför TV:n då – mitt på blanka dagen! Det är ju just så där busig man kan vara som Fritidsforskare, läs pensioner, men det finns en stor risk att fastna där vid dumburken resten av dagen utan att göra något vettigt…
Precis det gjorde jag så klart! Som tur var hade jag inbokade pass på gymmet så jag var helt enkelt tvungen att ge mig iväg till Sh´bam först och sedan avsluta med Basis Ball Raw.

På Basis Ball:en var det i dag ny release – svårt men Hanna bistod hela tiden så det gick riktigt bra men svårt att få in alla nya rörelser. För det var ALLA rörelser som hade bytts ut 😉

Eller hur?

SOM OM JAG inte visste mitt bästa känner jag mig bedrövad och ledsen över det faktum att vår planerade Thailandsresa nu måste avbokas. Jag vet att jag borde skämmas över att jag är ledsen och arg över detta och jag förväntar mig inte att någon enda person i hela världen ska tycka synd om mig. Som en bortskämd rikemansungdjävel – ja, det är nog så man kan tänka om mig just nu! Som klagar och gnäller…

Anledningen till att vi inte kan åka på den så efterlängtade resan, som skulle inneburit en månad i solen och att jag skulle sluppit hela den förbaskade cirkusen som jul och nyår numera är för mig, är operation tre dagar innan planerad avresa. Vi skulle träffat goda vänner som ska bo på samma hotell. Gottat oss i solen utan några som helst krav på att stakar ska upp, julmat som ska lagas och julstämning som ska infinna sig…

Jag har väntat minst ett och ett halvt år på åtgärd av mina problem, med att inte kunna äta, och känner starkt att jag kunde väntat en månad till! Nu ska det då bli av och visst ska det bli skönt att kunna äta något annat än gröt igen det ska jag inte ens försöka förneka. Men den här tiden av evig väntan och brist på besked om åtgärd där ”man” fått mig att tro att mitt problem inte är något problem – faktisk fått mig att tvivla på att det någonsin skulle komma åtgärd.

Så när jag bokade resan gjorde jag det för att överhuvud tagen orka med livet. Jag kände att det inte skulle funka en jul och nyår till, som ju är riktigt mathelger, med mitt torftiga levende. Förutom gröt så har frukt funkat ganska bra så jag tänkte att i Thailand finns det ju överflöd av den varan och att man säkert skulle överleva en månad på det. Jag menar det finns ju folk som lever heltid med att bara äta frukt. Jag har också köpt hem så kallad ”barngröt” som man bara rör ut i varmt vatten

Den senaste tiden, om man nu kan kalla så lång tid för senaste tiden, har jag dragit mig tillbaka helt och hållet. Det funkar inte med den sociala biten när man inte kan äta som normala människor gör! Det finns liksom inte något tillfälle, när man tänker efter, där man träffar goda vänner utan att man intager föda i någon form.
Antingen äter man en god middag tillsammans eller träffas över en fika. Eller hur?
Men man, läs jag, gör inte det när man måste kräkas upp intaget efter två till tre tuggor och dessa ynka tuggor sedan ”varar” i två till tre timmar. Eller hur?
Man går inte med goda vänner på restaurang och säger till kyparen att man inte vill beställa något men gärna sitter med. Eller hur?
Man tar ju inte med sig gröt, det enda som funkar, ut på restaurang eller hem till goda vänner för att delta vid ätandet. Eller hur?
Det går självklart att räkna upp hundra anledningar till varför man isolerar sig från allt socialt umgänge och liv när man lever som jag gjort/gör. Eller hur?

Nu, när jag äntligen fick komma till Borås kirurgavdelning, på den remiss som legat där sedan i april, fick jag träffa en helt fantastisk doktor. Hon förstod precis hur jag har det och trodde sig kunna operera bort eländet. Jag har alltså fått en ”extra” magsäck, en ficka, ovanför den ”riktiga” där maten hamnar. Det är ju med tanke på det inte konstigt att maten inte stannar kvar för det är ju ingen riktig magsäck och vet ju då inte heller hur man ska hantera mat!
Att gröten slinker emellan beror antagligen på att den ju är lite glatt och jag har dessutom blötlagda chiafrön i som gör den ännu ”glattare”. För att få upp näringsinnehållet har jag i chiafrön, torkade tranbär, blåbär och linfrön. I havregrynen tag jag även grovhackad mandel, hasselnötter och pumpakärnor och en banan i skivor vid serveringen. En grötportion innehåller 1200 kcal och det är väl därför jag ”överlevt” gissar jag. Jag har fått kaliumbrist men annars har det gått bra på den fronten.

Men, det känns för bedrövligt att det skulle bli som det nu blir med inställd resa och att tvingas vara hemma den värsta djävla tiden på året som jag glatt hade betalat en mindre förmögenhet för att slippa! Eller hur?

Jag får visserligen tillbaka pengarna, om än inte allt då avbokningen blev mindre än fyra veckor innan avfärd, så det är väl inte problemet. Det går så klart att boka en ny resa men det hjälper ju föga då jag inte har makten att flytta på jul- och nyårscirkusen till en annan månad. Eller hur?