Snart...

SMAKAR PÅ ORDET arbetsbefriad men kan omöjligt tycka att det känns som godis precis. Det går fort nu så här på slutet av mina tjugosju år på jobbet…

En dryg vecka till och sedan är jag inte önskvärd längre – då är det över och jag vet inte om jag ska ramla ihop nu eller vänta tills jag är ensam och ingen ser mig?
Mina/våra ruskigt kloka döttrar säger ”du får kraschlanda morsan så att du kan resa dig igen”! Det är säkert helt med sanningen överensstämmande men jag vet inte om jag har nått dit ännu?

I tjugosju år har jag tagit mig till min arbetsplats, har nästan aldrig varit sjuk med undantag för operationer som jag gjort sista åren, och jag kan nog säga att varje dag har inneburit en viss spänning och förväntan! Självklart har jag haft jobbiga dagar och perioder som alla andra på sina arbetsplatser.
Det jobbiga perioderna har mest bestått av problem som inte varit lättlösta i samband med uppgraderingar och systemskiften – förtvivlade användare som inte kunnat göra sitt jobb för att vi/jag inte levererat. Men det har för det mesta löst sig inom kort ;-)

Så, nu ska jag ut på arbetsmarknaden och söka jobb! Jag har aldrig sökt ett jobb i hela mitt liv… När jag började på GP fanns det önskemål om hjälp för att det var mycket att göra då. Så min blivande chef frågade Woffegubben om han kunde ta med frugan för det behövdes arbetskraft… På den vägen har det varit sedan dess i januari 1987. Jag har aldrig skrivit ett CV!
Vad gör man och hur tänker man?

Jag har haft, vid närmare eftertanke, fantastiska år på mitt jobb! När jag började hade jag varit hemma fjorton år med barnen och hamnade helt plötsligt i något som inte bara handlade om barn, hem och öppna förskolan och skolan, dagens middag eller annat i just den sfären. Vi pratade om helt andra saker och jag fick lära mig massor om livet utanför hemmet! Jag var som en svamp och bara sög i mig – så roligt och så givande…
Jag började som textinskrivare och var sedan mycket snart med om att installera vårt första client/server-system.
Jag har aldrig haft tanken på att söka något annat jobb. Jag har vid några tillfällen blivit tillfrågad av headhuntare om att börja på andra ställen men alltid avböjt för att jag har varit så nöjd med den utveckling jag fått uppleva av min yrkeskarriär.

Och nu…
Med mina dryga sextioett levnadsår är man förmodligen inte den mest eftertraktade på just den marknaden…

Det här är min största personliga katastrof som jag genomgår – utan tvekan!

Jag har blivit tillfrågad om avtackning från min nuvarande chef, som inte känner mig över hudtaget och som är den som satt snaran kring min hals, som jag har avböjt vänligt men bestämt. Har svårt att se mig själv, med massor av vänner som är min arbetskamrater, att tacka för att jag blivit avskedad! Men eller hur!? Nej tack…
Jag hoppas att alla förstår – jag förstår att det finns ett behov från alla att ta avsked – men jag skulle inte klara det… Jag har svårt att se mig själv i en situation som jag inte behärskar och mina goda vänner och arbetskamrater ska inte heller behöva uppleva detta. Jag kan gärna tänka mig att träffas på en pilsner eller två om ett tag när jag klarar situationen – om jag nu någonsin kommer att göra det?

Jag kommer att sakna mina arbetskamrater tills jag segnar ner och blir inget. Jag kommer att sakna mina tidiga morgnar när vi, som är tidiga, har pratat barn, cykling, styrketräning, löpning och barnen. När vi tagit första koppen ”finkaffe” innan det hela drar igång. Och muttrat över det som ramlat in av problem under kvällen/natten tills det är löst. Jag kommer så klart att sakna alla luncher vi intagit tillsammans där man med viss beundran diskuterat vad som finns i lådorna ;-) Jag ser ingen som helst anledning att ens äta lunch i min ensamhet!
Jag kommer att sakna precis allting!

Nåja, jag vet att jag inte är ensam om just den här katastrofen men just nu skiter jag i det och tycker bara synd om mig själv…eller ja, nästan. Vi är minst två på avdelningen som ska gå igenom den här persen så jag delar min ömkan med honom. Han är dessutom en av mina ”morgonpratare” som jag diskuterat cykel och motion med så saknaden kommer att bli extra stor!

Så om någon skulle ställa frågan nu så är livet ett rent helvete! Jag vet inte ens om jag kommer att överleva?
Men vem skulle fråga?

Å andra sidan...

DÅ AVSES FRAMSIDAN eftersom ”baken” redan är behandlad ;-)
Katsuran är en av framsidans favoriter…

Fast vinner den matchen gör ju förstås Tulpanträdet som dessutom överraskade totalt i år med att blomma ;-)

Perukbusken tillhör också mina favvobuskar men tyvärr fryser den ner totalt varje vinter och hinner på så vis aldrig blomma…

Blodplommet och Tulpanträdet matchar varandra så fint med blodrött och ljust grönt…

Min förhoppning är att Paradisbusken ska växa till sig och dölja dom fula tunnorna…

Så…ljugarbänken förstås ;-)

Å ena sidan...

JAG TROR DET var längesedan jag dokumenterade trädgården. Så jag börjar med baksidan…

Jag är lite extra förtjust i Brakveden…

Min stolthet är dock Kastanjen som jag faktiskt ”fött upp” själv från en kastanj som är från Onsala ;-)

Lite krukor på Utanförskapet krävs förstås…

Årets nykomlingar på baksidan…

Får nog ta andra sidan i eget inlägg ;-)

Hundraårskalas

ATT GÅ PÅ 100-årskalas är väl inget vi kan skryta med att få göra särskilt ofta precis men förra helgen var det dags. Då firades min kusin Inger sin 60-årsdag och dotter Hanna sin 40-årsdag och vi var inbjudna. Jättetrevligt för det vore en grov överdrift att påstå att vi ses särskilt ofta ;-)

Det började förstås med lite mingel i Inger och Anders fina trädgård – här skymtas den ena jubilaren Hanna…

Och förstås kusin Inger – den andra jubilaren ;-)

Och minsann lyckades jag fånga kusin Jan på bild ;-)

Det hade ordnats med tävling och här går nu lag ett ut på sin poängresa…

Tävlingen innehöll flera moment…

Det gällde bland annat att skjuta mål men det var inte lätt på den här supermålvakten Måns som inte släppte igenom många bollar…

Dock lyckades Hanna lägga mål – kanske för att hon firade sin födelsedag ;-)

Sedan blev det himmelskt god mat och dryck…

Här får Inger hjälp av dotter Maria…

Och Anders serverade dricka till maten…

Det blev mer mingel förstås mellan mat och tårta ;-)

Fick med kusin Ove också…

En fantastisk kväll ur alla synvinklar…

Roligt att få vara med och att få träffa alla – ser nu när jag går igenom korten att jag missade en av Inger och Anders döttrar, Karin, men samtliga var med och firade och hade fixat och ordnat så fint!

Innan det blir preskiberat

FÖRSTA HELGEN I augusti tillbringade vi i Falkenberg. Huvudanledningen var att vi var bjudna på 100-årskalas hos min kusin ;-)

Vi bodde på Olofsbo Camping och på fredagen när vi anlände kände Woffegubben för ett bad…

Långgrunt så det blev till att promonera bra länge innan det gick att doppa sig ;-)

En ljuvlig kväll…

När jag vaknade på lördagmorgon kände jag att jag bara var tvungen att ge mig iväg på en liten powerwalk…

Strålande väder och härlig omgivning…

Stranden…

Så ljuvligt så jag fortsatte en bit även bortom stranden ;-)

Det blev en fin liten tur i omgivningen…

Efter frukost tog vi oss en liten cykeltur bort till en småbåtshamn…

Därefter var det dags att bege sig hemåt för att göra oss vackra (nåja) inför det stundande 100-årskalaset ;-)