Tillsammans – det låter väl fint?

Fast det är bäst att tassa på tå så att inte det störande momentet blir för stort!

Det är säket bra också om man inte menar för många minuter i taget utan fattar att det är underförstått!

Det blir ganska tydligt när man klampat in på reviret, bara så, och kräver engagemang flera minuter i sträck!

Det är bara att gå på och låtsas som om man glömt. Bara man inte klampar för jävligt när man går…

Ibland, men bara ibland, undrar jag varför, hur och när och (varför inte) var?

Har jag inte fått mer än vad jag kan kräva?

Jo säkerligen…

– Ska det vara så här?

– Är inte det uppenbart?

– Jo, men jag trodde inte att det var så.

– Du behöver inte tvivla mer?

– Ja, men…

– Nu är det som det är!

– Jaha. Och?

– Det finns inga Och och inga Men.

– Nähä. Dåså.

Comments are closed.